Insikterna
Den här veckan har jag bytt område igen. Ja, jag är fortfarande på kirurgen och petar med en massa sådana instrument, men nu är jag på tvättsidan. Det betyder att man lassar in mängder med blodiga instrument, sköljer, tvättar om (när det inte gått bort) och desinficerar. Det är nya saker igen, nya borrmaskiner, nya saker som man ska ta hänsyn till, man ska öppna instrument och skruva isär och jag känner verkligen inte till alla mojänger och molijoxer. På jobbet frågar de om vi inte kan det här, ”det är sånt ni lär er i skolan” och i skolan säger de att ”det är sånt ni lär er på praktiken”. Nåja, det går rätt bra igen, men det är tidskrävande och tyngre än att vara i jobb på ett ställe, där det mesta är bekant. Självfallet är det intressant också, speciellt när man får in brickor från isoleringspatienter, dvs såna som har MRSA, HIV, hepatit C eller ESBL (Extended spectrum beta-lactamase). Då är allt mer noggrannt och jätteförsiktigt. Då får även såna som jag lite bacillskräck, fast jag inte annars har det. Men det är väl bra, man ska ha respekt för dessa åkommor.
Det är såna här dagar man åker buss fram och tillbaka, mellan jobb och skola, till föräldramöte och Mika till dagis’ grillfest. Nån gång mitt i alltihop fick jag en timme för mig själv och det var gudomligt! Det är en sak att hela tiden vara runt folk och barn, men man måste få en paus och vara själv där nånstans, annars blir i alla fall jag knäpp.
Och mitt i allt märker man det där; hur mitt-i-livet man egentligen är. Det är NU det händer. Det är NU mitt barn går i förskola, det är nu jag sitter där som förälder och tänker tillbaka på min egen skolgång. Det är nu jag upptäcker att de faktiskt pratar om att ungarna ska åka skridsko i vinter, ha med sig egen handduk och duscha själva… vänta nu, sa de så? Sexåringar? Nåja, det kommer att vara väldigt nyttig träning. Det är NU som mitt barn lär sig sina första bokstäver, hur man egentligen ska skriva dem och snart kanske han ”knäcker den omtalade koden” och lär sig läsa. Jösses. Det betyder att jag måste fylla i hans bok om de första åren lite bättre (kanske printa lite från bloggen) och man borde redan skaffa sitt barn fritidsintressen för att de ska hinna med i gruppen och inte vara utanför.
Men summan av kardemumman, man fattar hur viktig förskolan och skolan är, hur mycket de gör och planerar och hjälper mitt garn. VIlka viktiga människor!
Det känns utmanande och samtidigt svårt att höra och fatta. Det var så spännande att få riktig info om förskoleverksamheten idag, inte bara de fragment som ens sexåring berättar, varvat med hur många stjärnor han hittat eller vilken bil han ska bygga med klossar och så vidare. Liksom, vad han gör på dagen. Och jag funderar på spel, appar och datatid. Det är så svårt att begränsa det, när vi vuxna också gillar sånt. Nåja, så länge man gör annat också och är ute. Dessutom är ingen familj likadan, tänker jag och rätar på ryggen för att våga tro lite mer, våga tro på sig själv. Det är också en ny utmaning som förälder.
Nån gång ibland hinner jag klappa garn med Milja och Isaac. De vill så hemskt gärna bära runt mina nystan. Några tar de i taget, men råddar till dem ganska mycket, det brukar bli paus i den leken. Jag funderar, men får inte starten på nåt nytt än, jag är för trött. Kan man få en siestadag mitt i veckan, så inte allt händer på en gång, så man hinner märka att man lever? (och får sova… Zzzz… och kanske äntligen harva sig genom den där högen med kläder som måste tvättas… nej, sova.. först… .Zzzzzz).
Sommarvarmt
Alltså den här bannern i den här bloggen… den behöver verkligen en uppdatering! Lovar att fixa det i veckan! Så, nu jag har lovat det offentligt, då måste det bli av. Twinsen är ju ettåringar på bilden, jösses.
Helgens bästa i en kort summering, är att vi har varit ute varje dag. Inte så länge som man kanske hade behövt, men vi har i alla fall njutit av sensommarvärmen och ungarna har sprungit runt med sina vagnar, bilar och dockor.
Mika och jag turas om att sova och då händer det märkvärdiga: det funkar. Man orkar faktiskt. Jag fredsmäklar mellan Milja och William och övertalar den stora att Milja visst kan leka skola. De sitter där och leker skola en lång stund, alla tre, medan jag fixar kyckling i ugn och ris. Det blev riktigt gott! Kycklingen kryddade vi med torkad timjan från Kimitoön, paprika och curry samt lite citronpeppar och grädde.
Det var en sån där dag man inte riktigt vågar tro på. När det funkar och när det är så fint. Himlen är fylld av handmålade moln och kanadagöss, som ivrigt trumpetar och alertar om att de minsann är på väg söderut.
– Vad är det ljud, mikä toi ääni? frågade twinsen när flockarna flög över oss.
– De flyger söderut, till varma städer och länder, sa jag.
Och Milja. Lilla stora Milja. Hur man kan vara en så liten, men samtidigt så stor och beslutsam kvinna?
– Du är cool, Milja, sa jag till henne.
– NÄ! De e jag int! svarade hon.
– Vad är du då?
– Bara Miiija.
– Okej, du är bara Milja, det är helt okej.
Dagens glansbilder är fyllda av lekande ungar, sand och vatten, tomater som fortfarande mognar, men mycket sakta (jag och fammo kom fram till att det måste bero på att solen inte lyser lika starkt längre) och långa skuggor. Fina, fina hösten. Imorron är det skola och dagis igen, inte illa. Jag tackar och bockar för en ”mellandag”.
Uteliv och spindlar
Idag har jag slut på känslor. Har läst detta blogginlägg, (på norska) om en mor som förlorade sitt barn i 42:a graviditetsveckan. Man får perspektiv på tillvaron, när man läser det. Och det rör till ordenligt i hjärtat och ögat vattnas. Och deras sätt att agera efteråt, att de ville visa barnet, inte skyla eller gömma, inte dölja, utan prata om det. Sörja på ett öppet sätt. Modigt.
Här sörjs det inget. Bara det faktum att jag gjorde bara en ”varta pindel” och inte två, så pojkarna har bråkat om den hela eftermiddagen. Nu sover Isaac med den. Få se nu om jag får göra en till – en nyckelpiga och en vit katt står också på önskelistan av Isaac och Milja, men jag får se. Jag vet inte hur jag håller tråden när jag virkar och stickar, men jag har fått nån konstig ont-grej i vänster handled, jag tror jag håller lillfingret för spänt runt tråden. Ogillas!
Dagens måltid nummer två. McD’s. Ja, vi är där med jämna mellanrum, på gott och ont. Den här gången beslöt vi att vara inne i själva restaurangen och jag hann släppa nerverna på en massa teens som BRÄÄÄUMade runt på sina moppar, körde runt och runt och lekte coola när de inte hade nån ljuddämpare. Ja, varsågod! Det har inte vi heller på våra barn, hoppas ni står ut med det då också!!!
Ballongelände. Jag glömde att det finns ballonger där. William lyckades ha sönder en, båda killarna ville byta till blåa efter ett tag och det var ”pangande” med alla ballonger innan vi fick matro – och då ändrade Milja sig. Hon skulle minsann inte ha nuggets, fast hon ville ha det i början! Nepp, hon snodde storebrors burgare och åt med STOR aptit! Jag hade samlat in tillräckligt med koder i den där Myntjakten/Kolikkojahti, nu passade det bra att hämta en extra burgare gratis.
Sen blev Milja färdig och ville bort, iväg, fast jag sa att ”här är det inte som hemma, man kan inte bra gå från bordet” och då var tösen redan vid lekstället och Mika efter. Självklart blev det en hel del bus och retande och slående med ballonger, innan W kom på att han kunde hjälpa twinsen vid klätterställningen (en ganska hög sådan inomhus) och var nöjd över det. Samtidigt sitter man där och bara vill hålla för öronen och äta sin mat i fred och undrar om eller när sånt är möjligt.
Idag tog vi bort sidan på Isaacs säng, så han själv kan gå upp på morgonen. I hopp om att han kanske inte skulle väta nån säng en tredje natt i rad och även att han kan ta med sig alla sina älskade bilar i sängen. Milja bäddade ner sig också och fnissade åt att hon kunde känna Isaacs tår.
Den som säger att småbarnstiden är ”den bästa tiden” och att ”den är så kort” är sådana människor som har ett jobb att återgå till och som annars har det tryggt i livet. Ingen Tourette eller humörsvängningar eller vad tusan det nu är. De är ute med sina barn hela dagarna och verkar nöjda med det. De säger också sånt som ”man ska inte vara arg, då tar det bort 60 sekunders lycka” och det blir man ju bara mer förbannad över! Nej fasen heller, det är rörigt, bökigt, det luktar kiss överallt, det är spring fram och tillbaka, man sover aldrig och förväntas hitta på lekar och underhållning åt sina ungar stup i kvarten. Det är kul det också, men inte bara det! Jag har stängt av nyhetsflödet från en del personer på FB, jag klarar inte av deras lyckliga drinkar på bryggor, barer och resor. Jag vill inte vara ovän med dom för det, jag vill bara inte se det.
Jag skrev en dikt idag, det var länge sedan jag gjorde det.
Vädjan
Djupt in i skogen
under silvermånens fäste,
gingo jag ut
och sökte ett näste.
Djupt under suckande stenar och stammar
ner under grumliga grogräs och dammar
– begrov jag min ilska
med vädjan så bister –
stanna nu där,
så inte tålamodet brister.
Nu ligger den där
och pyser och yr,
rytande arg som ett cirkusdjur.
Där ska den stanna, där får den bo
inte i hjärtat, det ska få ro.Sakta slingrar sig oron genom gräset
men tyst är vinden över huset på näset.
Där under ligger ilskan
och suckar och väser,
hit kommer du ej mer, ifred ska jag vara
bort oro, iväg får du fara.
Fram och tillbaka
Jag är trött. Trött så in i bängen. Det fanns den dikt med orden ”Jag är så trött, så intill döden trött” eller nåt i stil med det och det beskriver slutet av den här arbetsveckan så bra. Och livrädd. Kommer det alltid att vara såhär, när man börjar jobba fulltid? Eller är det annorlunda för att vi har praktik och jag omges av människor jag inte känner och en massa saker jag inte kan. Det ska egentligen hela tiden finnas en handledare som visar mig saker, men i själva verket får jag gå och fråga hela tiden och det känns både bra och pinsamt. Pinsamt för att man är ny och inte kan saker, vissa borde vara självklara, men man vet ju inte hur de gör på just den här arbetsplatsen. Det är högljutt, alla går med öronskydd och ropar ”va?” när vi ska gå igenom korgarna, för att säkra innehållet.
Jag har listor jag följer, men jag kan inte namen på de tusentals instrument som finns där. Dessutom ska det läggas till diatermi-sladdar och vissa skålar/deglar, som jag inte riktigt kan. Det är riiimit, piikilliset atulat, deemelit, troakaarit, Addsonit, assistentin sakset, plastiikkasakset, Mosquitot, crilit, pitkät Kocherit och tusen handtag med ihåligheter eller ställen där det fastnar tejp, hår och benrester. Eftersom det är en massa höft, knä- och protesoperationer som görs på det här stället är korgarna också tunga fysiskt, men det finns tack och lov hjälpmedel.
Det här är lite bilder från veckan.
Om ni nånsin funderat vad som händer för och efter en operation (det hade i alla fall inte jag förut, jag visste inte ens att det fanns ett sånt här yrke), så är det detta. Först åker alla instrument, eller de flesta som tål värmen, genom stora tvättmaskiner. I detta fall är det åtta i bredd och de är s.k. läpiantomallit, så att man öppnar den i ena sidan och tar ut saker i ett annat rum, på andra sidan. Nästa vecka är jag på disken, alltså bakom i allt det blodiga, den där veckan på den torra, rena sidan, där sakerna kommer ut tvätt och desinficering i 92 grader.
Snurr, snurr, mycket saker på en gång. Snart klara och då åker de i in i torken – de stora skåpen.
De rena sakern kollas och sorteras. I en ”korg” finns alla instrument som används till en specikfik operation, förutom engångsartiklarna som tejp och scalpellnivar, engångsnålar osv. Här ligger instrument som används vid en Hallux-opeation, alltså till tårna/fotleden.
Ordning och reda på sladdarna (men det här är fotat vid en lugn period). Ibland kommer det tiotals lådor/korgar på en gång och vissa, stora operation som att byta höftled, kräver flera korgar med instrument, filar, mått och klossar, som används för att patienten ska få exakt rätt storlek på sin nya led.
In i 134 graders hetta åker sen alla containrar – eller pappersförpackningar. Då blir dom sterila. Det är hårda och bestämda krav på hur stora lassen får vara, hur många på en gång, för att de inte ska förbli fuktiga och så vidare. Här är det fem autoklavar i bredd, med andra ord, ett av de större ställena. På vissa ställen har man bara en autoklav (den maskin som kan göra saker sterila, det är tillräckligt högt tryck och tillräckligt varmt, tillräckligt länge).
Jag är inte en bra mamma just nu. Även om ungarna ikväll försökte trösta och föll runt mig: ”mamma, vafö gååte du, ingen faaara, ingen faaara” och hämtade garn och bilar åt mig. Det är svårt, det är så oändligt svårt att räcka till på alla håll. Vi äter mest mat som är halvfärdig eller färdig att värmas. Jag hatar det. I den här åldern av ”Jaaa, allt ska vara organiskt och Jaaa, inga konserveringsmedel, jaaa, allt ekologiskt, baka allt bröd sjäääälv” hatar jag mig själv ännu mer. Vi äter broilerbullar ut påsar, kokar makaroner och potatis (nej, inga kolhydrater, fyy fyyy!) och jag är störthungrig klockan tre på eftermiddagen och skulle kunna äta en hel häst.
This too, shall pass. Men inte just idag. Just ikväll är min bäddmadrass fortfarande genomblöt, men ren. Isaac, som varit torr i flera månder, även om natten, var tydligen inte det längre. Eller så har han druckit för mycket saft på kvällen de senaste två nätterna. Man tar till tårar, fast det inte är ungarnas fel. Man går upp klockan fem och byter lakan och drar ut den våta madrassen till toan. Där den tydligen ligger hela dagen tills man själv hinner hänga upp den, bära ut. Hur torkar man en fyra centimeters bäddmadrass?
Just nu är jag också sjukt avundsjuk på de som kan gå på en fredagsöl på en restaurangbåt, eller på bio, bara sådär efter jobbet.
Plötsligt händer det
Ju äldre man blir, desto mer rädd blir man för att saker ska hända. Kanske för att man har upplevt mycket mer och sett mycket och kanske för att man bara har fler man bryr sig om. En gång tänkte jag på hur det skulle bli om alla våra barn skulle få två barn var. Herregud, jag skulle ha sex barnbarn. Milde tid, vad har jag gett mig in på?
Jag har också tänkt mycket på försäkringar, men inte läst på så mycket som man borde. Hemförsäkring, brandförsäkring, vad täcker våran egentligen? Det är inget jag kan räkna upp på rak arm. Borde man veta det? Samtidigt blir man lite trött på de där eviga reklamerna i tvn om att ”vi fixar allt” och det lovas saker hit och dit. Jag minns när jag väntade tvillingarna och försökte få en gravidförsäkring. Nepp, inget napp på de stora företagen. Jag hade haft en havandeskapsförgiftning förra gången, så jag var inte ett okej objekt. Det kändes lite fel, samtidigt som ju var beredd att betala en högre summa.
Jag har också haft två goda vänner som mist sina hus i en brand. DET är stort. Hur kommer man över en sån sak, hur går man vidare där? Båda familjerna mår i dagens läge bra, men man undrar vilka minnen som blir kvar och om/hur snabbt de fick hjälp. Och hur i hela friden ska man minnas alla grejer man har, när de är borta eller förkolnade?
Började kolla efter lite mindre företag och hittade www.polygongroup.fi. De är inte lika stora, det kan vara både bra och dåligt. De finns också i Sverige på www.polygongroup.se (lånade bilden här ovanför från dom). Måste i alla fall fråga runt lite och uppdatera det man har. Det är sånt där tråkjobb som man inte orkar göra, men som man ångrar väldigt mycket ifall man inte har gjort det när det är för sent!
Om Isaac kommer att ha lika mycket bilar (och krockskador) när han blir större, lär vi i alla fall skrapa ihop till en rätt stor bonus. 😛 Ikväll kom han med ett stort gäng bilar, som vanligt och radade upp dem framför mig. Mer och mer. Japp, det blir billigt i tonåren.
Den där nattningen
Siv sa i förra inlägget att hon beundrade det att vi kommer iväg med alla tre. Ja, det gör jag med! Ibland går det däremot inte som man har tänkt.
I morse var det sex plusgrader ute. Jag packade på William en extra tröja, men visste, som den väderfanatiker jag är, att det skulle bli +19° på dagen. Vi gick till bussen fem över sju och jag var inte riktigt säker på att jag var vaken. Wili är i alla fall jätteglad, trots att han är lite trött och vi åker tidigt, eftersom han hinner leka innan frukost. Och rita figurer på busskuren. Däremot tycker han bussresan på knappt femton minuter är jäääättelååång.
Jag är ovan vid allt. Ovan vid att jobba/plugga heltid, somna i tid, sova (och bli väckt, som i natt, hundra gånger av att twinsen gnyr eller ynkar sig och man vet inte varför) och att dessutom memorera saker, skriva arbetsdagbok och lära mig alla nya instrument. Idag hade jag en korg med över hundra instrument i samma låda (armbågskorg, hette den, den innehåller instrument som används vid en sån operation, förutom engångsgrejerna). Det är sjukt mycket, fast jag börjar kunna grunderna. Alla är inte olika, vissa finns det olika storlekar av, men på en stor intrumentvårdarcentral som denna, ska man vara lite självgående och våga fråga, ta för sig, medan de andra övervakar. Jag tycker ändå det går bra, jag känner mig viktig och levande och trots att jag är sjukt trött och lever på de där två små kopparna kaffe kan vågar dricka dagligen, så går det! Jag känner också att jag, trots allt, gör mer än jag annars skulle orka, eftersom det här hemmalivet höll på att ta knäcken på mig. Ja, jag vet, man ska orka ta hand om de barn man sätter till världen, men nån måtta får det vara!
Det är ju det här som är det svåra. Att vara i jobb, slänga sig på soffan och slappa hela kvällen är en sak. Att hämta barn, pussla ihop med Mika, börja om hemma med tvätt- och diskmaskin och packa för morgondagen, vara ute med ungarna och bada dem – ja det tar tid!
Så ikväll, lite för nio, fick jag leidon. Nä-ä, twinsen skulle bara upp på toa hela tiden. Milja höll på att somna när Isaac absolut skulle byta säng – från sin egen till den stora – varpå systern vaknade igen. Suuuuck. Man ligger där och tänker: ”Snart. Snaaaaaart. Efter fyra böcker och lite sånger borde de väl somna.” Men nä-ä, det ska kissas och frågas och vändas och vridas och testas och petas tår och pratas och sjungas. Till sist skriker jag halvhögt:
– Nu sover ni! Mamma ska fixa vuxensaker och ni måste sova, det är natt! Sen vill jag sova själv!
De lägger sig intill mig och försöker vara helt stilla. Milja säger:
– Mamma, jag soooover!
Älskade, knasiga ungar, jag vet att ni försöker. Ibland har man tålamod, andra gånger inte. Som idag, när jag åkte buss med W, lämnade av honom, halvspringer till torget och Mika ringer: ”Var sjutton är bilnycklarna?” De var i min väska.
Det går inte alltid som man hade tänkt. Det ordnar sig, men det är inte lätt. Vi var i alla fall ute på gården länge på kvällen och både jag och Mika satt stilla på föräldrabänken i flera mimuter! Sen kom det sju barn till och lite mammor och plötsligt var det en hel skock barn på gården.
Milja vägrade ta av sig sin väska.
– Noo gåj jag ti skoolan, hejdåå!
Lite Angry Birds, så länge alla kom överens. Sen skulle nån byta stolar och den stora var arg för att han inte klarade nästa bana. Ibland har även jag svårt att se vem som är vem, av twinsen.
Regnet
Det här var en måndag, en riktig måndag. Jag skulle vara i skolan 08.15, vilket har varit sjukt svårt den senste tiden. Det går en kvart hit eller dit, det är trafikljus eller ledsna barn, många småbilar som vill med och dockor och nallar.
Den här morgonen gjorde jag i alla fall ett brakmisstag. Det öste ner vatten, jag hämtade bilen till dörren (det känns som tusen kilometer till parkeringsplatsen när det regnar såhär mycket och hårt). Min låga favoritstövlar har ett hål, men jag kommer iväg med twinsen lite efter halv åtta. Mika tar bussen med William, eftersom den stora ska till ett annat ställe numera.
Jag kommer fram till dagis, lämnar av ungarna och tänker att jag borde hinna till skolan på 18 minuter. Då upptäcker jag att jag har ungarnas regnbyxor OCH stövlar hemma i hallen. NEJ! Inte idag! Jag springer in igen och förklarar, mitt paraply fastnar i dörrarna, skorna kletar, men personalen är supersnälla och slätar över med ”det-ordnar-sig-ingen-fara-åk-du” och ”vi-har-extra-skor-också” och jag är SÅ tacksam över detta!
Sen fastnar jag i morgonrusningen, om man nu kan kalla det rusning när man måste stanna två gånger vid ett rödljus, innan man kommer iväg. De röda vågorna avlöser varann och jag trummar på ratten och försöker tänka att det trots allt är bättre att komma för sent till skolan, än första dagen på en praktikplats. Kommer till skolan – parkeringen är full. Kan man inte skaffa en parkering där alla får plats?! Lärarnas reserverade platser gapar tomma, argh!
Väl inne i klassen märker jag att mobilen är hemma. Då tänker jag bara: Nä-ä, idag får det vara så. Vill någon mig, får de ringa senare och dagis har både Mikas och fammo/faffas nummer. Så det var faktiskt skönt utan mobil, en dag i alla fall.
Jag rusar hem efter skolan, hinner skyffla in en burk Skyr mot vrålhungern, tar med de olycksaliga regnkläderna och susar mot dagis igen. Hämtar twins, pappisar och Wilisar. Nu på senkvällen somnade alla klockan nio, tack och lov att ungarna också är trötta, jag printar pappar för praktikperioden och undrar hur mycket man ska hinna ta in och lära sig den närmaste tiden, då vi dessutom ska anteckna det mesta, skriva dagbok och fundera över våra ”opintokriteerit ja perustelut”.
Dagens bästa:
En klasskamrat sa att om hon skulle kunna lika bra svenska, som jag pratar finska, skulle hon vara perfekt. Jag fnissade och sa tack, men också att man bli mer kritisk, ju mer man kan – man vill kunna ännu mer och varierar sitt språk. Det är ju bra, men ibland borde man bara stanna i tanken och vara bara tacksam.
Dagens twins:
– Jag kramar Miija lite bara. Sade den lilla, men ändå stora sonen. Den här två och ett halvårsåldern är ganska mysig mellan varven.
Dagens grönsaksätare:
Igår gurka, idag länsade hon min skål med skurna morotsstavar. Hur får man en grönsaksätare att äta mer kött och hur får man killarna att äta mer grönsaker? Jag brukar säga åt Milja att hon får mera gurka, grynost eller tomat, bara hon äter lite kött först!
Dagens mobilbild, som förblev opublicerad i helgen, men som jag tycker var så fin. En faffa, en Milja, med vind i håret. Sensommarfint!
Seglarhelgen
Vi har firat eldens högtid än en gång. Vi lastade regnkläder, mat och ungar i faffas och fammos båt och sade hejdå Åbo på lördag förmiddag. Vi hade lusläst väderrapporterna länge på förhand och hoppats, hoppats att de hade fel. Regnskurar, 3 sekundmeters vind och annat bluttan-blä. Och tänk, den här gången var det faktiskt jättebra att de hade fel! 😀
Solen stålade på oss, men inte sådär brännhett som under försommaren. Det blåste uppemot 7 sekundmeter – inte nordväst – utan sydost, som var perfekt för oss! Vi gick länge för motor, för att fammo skulle kunna laga mat ordentligt och kidsen äta, eftersom vi fick sidovind i seglen. Vad det betyder på landkrabbespråk är, att man får ganska kraftig lutning på båten så man har svårare att sitta och äta. Själva spisen man lagar mat på är fäst så att den håller sig rätt oavsett läge, men om båten kastas fram och tillbaka, är det ändå knepigt.
William satte sig en stund med vi-som-gillar-att-segla-snett-och-länge, alltså faffa och jag, medan han undrade varför båten lutar så mycket. Rädd var han egentligen inte, det förvånas jag över att ingen av ungarna är, men kanske det blir så när man utsätter dem för detta liv lite oftare. Vi tog sikte på Nagu, som är på bra avstånd från Åbo och där det finns mark-el (för mikro, kylskåp och mobilladdning med mera) samt bra miljö för ungarna att röra sig i.
Att segla med kids innebär inte alltid att det är lätt, men det går. Man måste bara vara beredd på att de stökar till, att man inte hinner plocka undan. Att en väntar på maten länge, medan en annan klistrar fast sig vid tv:n (så de andra inte ser), för att han inte hör annars på grund av motorbullret och väskorna står ouppackade och mitt i vägen lite längre än vanligtvis.
Ändå är det ganska lätt när twinsen inte längre är ettåringar! Förra sommaren klättrade de bara runt och sket totalt i vad man sa. Nu leker de långa stunder för sig själva, bara någon är med. Bara alla bilar, nyckelpigor och nallar hittas, går det ganska bra. Man kanske anstränger sig lite mer med att läsa för dom också. Vanligtvis läser vi ju åt dem en eller två gånger per dag, jag brukar inte läsa HELA dagarna om de ber om att få en bok läst. ”Nä, den tar vi ikväll”, säger jag. Fast nu är vi ju fyra vuxna och då hinner man mer.
William är och kommer att förbli faffas bästis. Det är bra det. Man behöver en sån. Han var deras första barnbarn och kommer alltid att ha en lite speciell relation till farföräldrarna. Twinsen hänger på, de är också viktiga, men de nöjer sig ibland med andra saker än så länge. Tids nog kommer W att hitta andra intressen.
Isaacs största intresse är att ”ploppa steinar”. Det skulle kastas både små och stora stenar så fort man fick chansen till det. Ett ganska harmlöst intresse, så fort man... nej vänta Isaac! Gå inte i vattnet med… never mind, vi har bytesskor.
– Nej, miiiin! Han tog mitt koka!
Det var ju i alla fall forneldarnas natt, eller veneziaden, som man säger i Österbotten. I södra Finland tänder man eldar längs kusten, ändå från Åbo till Borgå, under olika tidpunkter. Det är för att eldarna ska bilda ett band, en signal längs kusten. Jag tycker det är jättefint! Här slapp man också fundera på ifall det är raket- och smällarförbud eller inte, eftersom såna inte förekommer alls. Jag tycker om raketer, men mitt gillande är tveeggat; Tycker också att det är så onödigt att bränna upp en massa pengar, bokstavligen, för att det är fint i några minuter.
Nagu bjöd i alla fall på en alldeles fantastisk eldshow! Förutom att de hade en massa program för familjer; ansiktsmålning, fiskdamm, skattjakt och sandslottstävling. Det hela började ganska sent, i alla fall för våra kids, som inte lägger sig jättesent. William ville inte se nån eldshow; ”Äh, jag har ju redan sett en eld tändas”, sa han. ^_^
Vi sa hejdå och på återseende, kanske nästa år, Nagu, och styrde kosan hemåt, när twinsen skulle sova. Tunga regnmoln följde oss, man kan ana en regnbåge bakom segelbåten på den övre bilden, men vi förblev torra och hade goda vindar, fast vi seglade med bara genua, förseglet.
Ja, vi syns! Idag har vi haft mycket trötta och vimsiga barn, glada över att ha ”glömt” vissa leksaker under det gågna dygnet och sedan få återse dem igen.
Jag gjorde tzatziki, rostad zucchini med auraost och lite olivolja; vi hade tomater kvar från fammo Merja, gurka från musteri Pirjo och zucchini från Eine-mummi. Så bra det är med hösten, även om vi gärna hade förlängt den här helgen ett par dagar. Håh, nu väntar en lång vecka, fullspäckad med praktik och skola. Hej TYKS!
Finfredagen
Efter en Tråk- och TristTorsdag, säger vi gärna hej till en Finurlig Fredag med fnitter. Vi åt hämtmat, jag hämtade en glad William tidigare än vanligt (som inte busats … eller bitis…) på dagis, vi fick Sorris sallad gratis vid torget (kampanj där de delade ut 60-gramspåsar) och njöt av solen som kom fram efter det ihärdiga regnet i morse. W och jag var till Karkkirysä och valde ut plockgodis och några godisplastgrunkor, som blev en stor succe!
Det var ”projektorgodis”, som det stod på själva grejen. En liten ficklampa som projiserade röda figurer med sjö(rövar)motiv. Isaac ville sitta hela kvällen, antingen i soffan och äta lite godis, eller i stora sängen och lysa med lampan. ”Inte för barn under tre år”, läste jag på etiketten och tänkte: ”jaha, so what”.
– Titta, (Da)kapo-båten! sa han glatt och lyste och blinkade i det mörka sovrummet, som nästan aldrig är riktigt ljust. Emellanåt tog jag en slicka på slickepinne som följde med, satte tillbaka den, och fortsatte fickla. Vi har alltid fördragna, tjocka gardiner och persienner, det är så ofta någon sover där och speciellt de små sover hundra gånger bättre när det är mörkt.
Nu sover det lilla livet i sin egen säng – där han somnat själv! Det är märkligt, vi läser för ungarna, Milja vill aldrig somna i egen säng, men Isaac vill det. Kanske är det så att hans självständighetsprocess kommer tidigare. Eller så är han bara sådan. William ville höra tre (!) sagor, vilket hör till ovanligheterna, och jag fick läsa Laban&Labolina-böckerna en extra gång, för han tyckte så mycket om dem. Han, om någon, somnar fort. Vi läser, pratar och sen går man ur rummet. Fem minuter senare sover han. Med tanke på alla vaknätter och mardrömmar vi har varit med om förut, är det här en sådan lyx. Och idag somnade han med en liten lampa tänd, intill sin pupu, med ett leende på läpparna. Då känns det bra.
Milja tycker fortfarande att det allra bästa som finns, är när någon letar efter henne. Så vitt jag minns, har hon alltid gillat det.
Och varför ska man ha leksaker i en bra låda, när man kan åka båt i den. Tuuut-tuut!
För dagar då man städar mest, allt fixar sig på bästa sätt, är kanske inte de bästa. Vissa dagar blir det bara ändå. Det är dagar då vardagsrumsgolvet är fullt av leksaker, ungarna kliver på och över böcker, vi skurar bort kiss och godisrester från golvet, badar ungarna, men får göra om en del av tvättproceduren för att de klottar ner hela magen med välling eller kissar på sig. Man tvättar kletiga händer hundra gånger, dricker kaffe för att inte somna och fyller och tömmer tvättmaskinen.
Sen kommer natten, salig och stilla. Vi packar några väskor och ställer in oss på de här koordinaterna för imorron: 60.19254, 21.91257. Forneldarnas natt, raketförbjudna venetziaden i Jeppis. Same same.
Jag lämnar er med dagens fysikuppgift, en repetition från uppgifterna i skolan. Svaret skriver jag i kommentarerna.
Hur kommer det sig att blöta stövlar torkar så dåligt i ett rum som är fuktigt, t.ex. ett litet badrum, fast man ställer dem på ett varmt element?
När man hör vad man tänker
Jag har kommit på ett knep för att få tyst på twinsen när de bölar som mest. Egentligen kom jag inte på det själv, utan läste det nånstans på nätet och tyckte det lät lustigt. Det har i alla fall funkat två gånger, även om det inte är någon permanent lösning.
Tvååringar är som bekant mästare på att gråta över ingenting. Det är fel på täcket, det tar för låååång tiiiid innan maten är klar, man måste sova, en leksak fastnar och det är panik och skrik och gråt. Jag har prövat med att säga nåt helt annat:
– Milja, hur låter katten?
Och det händer nåt fantastiskt. Hon slutar gråta och svarar på min fråga. Isaac hakar på! Ikväll låg hon och var arg över att hon inte fick gå upp, det var gråt och tandagnisslan trots att hon var hur trött som helst, eller kanske på grund av det. Twinsen slutade direkt gråa och glömde arg:et för en liten stund. Hah, win-win! Det gäller förstås att behålla tålamodet när båda tvillingarna gråter eller trilskas, det är nåt av det allra svåraste. Dels för att man inte själv hör vad man tänker; man gör bara buuhuu och yyyyl-pyyyl!
Jag brukar tänka på alla andra föräldrar. Finns det de som är lugna hela tiden? De som aldrig brusar upp? Hur gör man? Och är det bättre? Eller har man bara ett mer välutvecklat sinne för tålamodsbehärskning? Och det finns kanske hopp för oss som har kortare stubin – att vi lär oss med åren.
Den här dagen har varit fylld med skola, studiekamratsprat och mat. Ypperlig lunch på Tintå med Mika, som jag toppade med hembakt lantbröd (med sirap och turkisk yoghurt) och äppelpaj. Onsdagsfrossa, finns det nåt sånt ord? Jag skulle kunna äta hur mycket äppelpaj som helst. Även om jag inte är nåt bullafreak, tycker jag väldigt mycket om sånt med äpple i. Jag använde ett enkelt recept som grund och kryddade med lite kanel och kardemumma. Mmm… fina sensommaren. Och tack Anneli för äpplena!
(för ni vet ju, det är fortfarande augusti! Man kan inte säga att det är höst än, den börjar först i september! )’
Dagens fniss:
Jag tog William till förskolan och gick in till själva klassrummet med honom. Jag hade håret uppsatt ganska högt med en donits och en av W:s kompisar kom fram till mig (känner inte denne alls):
– Du ser ut som lilla My! sa han glatt.
Jag fnissade och svarade lite retsamt: – Ja, och jag kan prata lite som hon gör också!
Bittes blogg 