När man hör vad man tänker

Jag har kommit på ett knep för att få tyst på twinsen när de bölar som mest. Egentligen kom jag inte på det själv, utan läste det nånstans på nätet och tyckte det lät lustigt. Det har i alla fall funkat två gånger, även om det inte är någon permanent lösning.

Tvååringar är som bekant mästare på att gråta över ingenting. Det är fel på täcket, det tar för låååång tiiiid innan maten är klar, man måste sova, en leksak fastnar och det är panik och skrik och gråt. Jag har prövat med att säga nåt helt annat:

– Milja, hur låter katten? 

Och det händer nåt fantastiskt. Hon slutar gråta och svarar på min fråga. Isaac hakar på! Ikväll låg hon och var arg över att hon inte fick gå upp, det var gråt och tandagnisslan trots att hon var hur trött som helst, eller kanske på grund av det. Twinsen slutade direkt gråa och glömde arg:et för en liten stund. Hah, win-win! Det gäller förstås att behålla tålamodet när båda tvillingarna gråter eller trilskas, det är nåt av det allra svåraste. Dels för att man inte själv hör vad man tänker; man gör bara buuhuu och yyyyl-pyyyl!

Jag brukar tänka på alla andra föräldrar. Finns det de som är lugna hela tiden? De som aldrig brusar upp? Hur gör man? Och är det bättre? Eller har man bara ett mer välutvecklat sinne för tålamodsbehärskning? Och det finns kanske hopp för oss som har kortare stubin – att vi lär oss med åren.

Den här dagen har varit fylld med skola, studiekamratsprat och mat. Ypperlig lunch på Tintå med Mika, som jag toppade med hembakt lantbröd (med sirap och turkisk yoghurt) och äppelpaj. Onsdagsfrossa, finns det nåt sånt ord? Jag skulle kunna äta hur mycket äppelpaj som helst. Även om jag inte är nåt bullafreak, tycker jag väldigt mycket om sånt med äpple i. Jag använde ett enkelt recept som grund och kryddade med lite kanel och kardemumma. Mmm… fina sensommaren. Och tack Anneli för äpplena!

(för ni vet ju, det är fortfarande augusti! Man kan inte säga att det är höst än, den börjar först i september! )’

Dagens fniss:

Jag tog William till förskolan och gick in till själva klassrummet med honom. Jag hade håret uppsatt ganska högt med en donits och en av W:s kompisar kom fram till mig (känner inte denne alls):

– Du ser ut som lilla My! sa han glatt.
Jag fnissade och svarade lite retsamt: – Ja, och jag kan prata lite som hon gör också!