Skip to content

Regnet

2 september, 2013

Det här var en måndag, en riktig måndag. Jag skulle vara i skolan 08.15, vilket har varit sjukt svårt den senste tiden. Det går en kvart hit eller dit, det är trafikljus eller ledsna barn, många småbilar som vill med och dockor och nallar.

Den här morgonen gjorde jag i alla fall ett brakmisstag. Det öste ner vatten, jag hämtade bilen till dörren (det känns som tusen kilometer till parkeringsplatsen när det regnar såhär mycket och hårt). Min låga favoritstövlar har ett hål, men jag kommer iväg med twinsen lite efter halv åtta. Mika tar bussen med William, eftersom den stora ska till ett annat ställe numera.

Jag kommer fram till dagis, lämnar av ungarna och tänker att jag borde hinna till skolan på 18 minuter. Då upptäcker jag att jag har ungarnas regnbyxor OCH stövlar hemma i hallen. NEJ! Inte idag! Jag springer in igen och förklarar, mitt paraply fastnar i dörrarna, skorna kletar, men personalen är supersnälla och slätar över med ”det-ordnar-sig-ingen-fara-åk-du” och ”vi-har-extra-skor-också” och jag är SÅ tacksam över detta!

Sen fastnar jag i morgonrusningen, om man nu kan kalla det rusning när man måste stanna två gånger vid ett rödljus, innan man kommer iväg. De röda vågorna avlöser varann och jag trummar på ratten och försöker tänka att det trots allt är bättre att komma för sent till skolan, än första dagen på en praktikplats. Kommer till skolan – parkeringen är full. Kan man inte skaffa en parkering där alla får plats?! Lärarnas reserverade platser gapar tomma, argh!

Väl inne i klassen märker jag att mobilen är hemma. Då tänker jag bara: Nä-ä, idag får det vara så. Vill någon mig, får de ringa senare och dagis har både Mikas och fammo/faffas nummer. Så det var faktiskt skönt utan mobil, en dag i alla fall.

Jag rusar hem efter skolan, hinner skyffla in en burk Skyr mot vrålhungern, tar med de olycksaliga regnkläderna och susar mot dagis igen. Hämtar twins, pappisar och Wilisar. Nu på senkvällen somnade alla klockan nio, tack och lov att ungarna också är trötta, jag printar pappar för praktikperioden och undrar hur mycket man ska hinna ta in och lära sig den närmaste tiden, då vi dessutom ska anteckna det mesta, skriva dagbok och fundera över våra ”opintokriteerit ja perustelut”.

Dagens bästa:

En klasskamrat sa att om hon skulle kunna lika bra svenska, som jag pratar finska, skulle hon vara perfekt. Jag fnissade och sa tack, men också att man bli mer kritisk, ju mer man kan – man vill kunna ännu mer och varierar sitt språk. Det är ju bra, men ibland borde man bara stanna i tanken och vara bara tacksam.

kramasyrranDagens twins:

Jag kramar Miija lite bara. Sade den lilla, men ändå stora sonen. Den här två och ett halvårsåldern är ganska mysig mellan varven.

dagensmiljaatergurkDagens grönsaksätare:

Igår gurka, idag länsade hon min skål med skurna morotsstavar. Hur får man en grönsaksätare att äta mer kött och hur får man killarna att äta mer grönsaker? Jag brukar säga åt Milja att hon får mera gurka, grynost eller tomat, bara hon äter lite kött först!

lillmiljanochfaffaDagens mobilbild, som förblev opublicerad i helgen, men som jag tycker var så fin. En faffa, en Milja, med vind i håret. Sensommarfint!

Annonser
3 kommentarer leave one →
  1. Anonym permalink
    3 september, 2013 07:33

    Duktiga Bitte – orkar med allt! Det är inte utan att man skäms över hur skönt man har
    det som pensionär. Fast visst hade jag full rulle under vecklutet med fyra barnbarn
    över natt och sen en guidning också..i den här åldern har man så brått man ordnar för sej. Märker plötsligt att damkörsförbundets veckoslut sammanfaller med viktigt 3-dagrs guidemöte i Nådendal….vi ses i kväll

  2. SivÖ permalink
    4 september, 2013 11:14

    Förlåt att jag skrattar, men du får all röra att låta så rolig! Jag beundrar er som lyckas komma iväg varje morgon med tre ungar då jag ibland kämpar med en. Och då är det oftast jag som slarvar och glömmer saker. Som i morse då vi rean var på väg ut genom dörre och Andreas försynt påpekade att de skulle på utfärd idag. Snabbt in tillbaka, breda en smörgås och kasta ner några vindruvor i en frysask…

    • 4 september, 2013 08:59

      Man får skratta! Det gör jag också mellan varven, ofta efteråt. Ja-a, inte är det lätt, men det känns på nåt sätt mer motiverat att anstränga sig när det gäller fler barn. Och för att man måste.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: