Skip to content

Den där nattningen

4 september, 2013

Siv sa i förra inlägget att hon beundrade det att vi kommer iväg med alla tre. Ja, det gör jag med! Ibland går det däremot inte som man har tänkt.

I morse var det sex plusgrader ute. Jag packade på William en extra tröja, men visste, som den väderfanatiker jag är, att det skulle bli +19° på dagen. Vi gick till bussen fem över sju och jag var inte riktigt säker på att jag var vaken. Wili är i alla fall jätteglad, trots att han är lite trött och vi åker tidigt, eftersom han hinner leka innan frukost. Och rita figurer på busskuren.  Däremot tycker han bussresan på knappt femton minuter är jäääättelååång.

Jag är ovan vid allt. Ovan vid att jobba/plugga heltid, somna i tid, sova (och bli väckt, som i natt, hundra gånger av att twinsen gnyr eller ynkar sig och man vet inte varför) och att dessutom memorera saker, skriva arbetsdagbok och lära mig alla nya instrument. Idag hade jag en korg med över hundra instrument i samma låda (armbågskorg, hette den, den innehåller instrument som används vid en sån operation, förutom engångsgrejerna). Det är sjukt mycket, fast jag börjar kunna grunderna. Alla är inte olika, vissa finns det olika storlekar av, men på en stor intrumentvårdarcentral som denna, ska man vara lite självgående och våga fråga, ta för sig, medan de andra övervakar. Jag tycker ändå det går bra, jag känner mig viktig och levande och trots att jag är sjukt trött och lever på de där två små kopparna kaffe kan vågar dricka dagligen, så går det! Jag känner också att jag, trots allt, gör mer än jag annars skulle orka, eftersom det här hemmalivet höll på att ta knäcken på mig. Ja, jag vet, man ska orka ta hand om de barn man sätter till världen, men nån måtta får det vara!

Det är ju det här som är det svåra. Att vara i jobb, slänga sig på soffan och slappa hela kvällen är en sak. Att hämta barn, pussla ihop med Mika, börja om hemma med tvätt- och diskmaskin och packa för morgondagen, vara ute med ungarna och bada dem – ja det tar tid!

Så ikväll, lite för nio, fick jag leidon. Nä-ä, twinsen skulle bara upp på toa hela tiden. Milja höll på att somna när Isaac absolut skulle byta säng – från sin egen till den stora – varpå systern vaknade igen. Suuuuck. Man ligger där och tänker: ”Snart. Snaaaaaart. Efter fyra böcker och lite sånger borde de väl somna.” Men nä-ä, det ska kissas och frågas och vändas och vridas och testas och petas tår och pratas och sjungas. Till sist skriker jag halvhögt:

– Nu sover ni! Mamma ska fixa vuxensaker och ni måste sova, det är natt! Sen vill jag sova själv!

De lägger sig intill mig och försöker vara helt stilla. Milja säger:

– Mamma, jag soooover!

Älskade, knasiga ungar, jag vet att ni försöker. Ibland har man tålamod, andra gånger inte. Som idag, när jag åkte buss med W, lämnade av honom, halvspringer till torget och Mika ringer: ”Var sjutton är bilnycklarna?” De var i min väska.

Det går inte alltid som man hade tänkt. Det ordnar sig, men det är inte lätt. Vi var i alla fall ute på gården länge på kvällen och både jag och Mika satt stilla på föräldrabänken i flera mimuter! Sen kom det sju barn till och lite mammor och plötsligt var det en hel skock barn på gården.

heeheeuteMilja vägrade ta av sig sin väska. 

– Noo gåj jag ti skoolan, hejdåå!
jeejeegrass
faaajt

aahaabiidsLite Angry Birds, så länge alla kom överens. Sen skulle nån byta stolar och den stora var arg för att han inte klarade nästa bana. Ibland har även jag svårt att se vem som är vem, av twinsen.

 

Annonser
One Comment leave one →
  1. 4 september, 2013 09:50

    Angry Birds, de e saker de 🙂

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: