Fram och tillbaka

Jag är trött. Trött så in i bängen. Det fanns den dikt med orden ”Jag är så trött, så intill döden trött” eller nåt i stil med det och det beskriver slutet av den här arbetsveckan så bra. Och livrädd.  Kommer det alltid att vara såhär, när man börjar jobba fulltid? Eller är det annorlunda för att vi har praktik och jag omges av människor jag inte känner och en massa saker jag inte kan. Det ska egentligen hela tiden finnas en handledare som visar mig saker, men i själva verket får jag gå och fråga hela tiden och det känns både bra och pinsamt. Pinsamt för att man är ny och inte kan saker, vissa borde vara självklara, men man vet ju inte hur de gör på just den här arbetsplatsen. Det är högljutt, alla går med öronskydd och ropar ”va?” när vi ska gå igenom korgarna, för att säkra innehållet.

Jag har listor jag följer, men jag kan inte namen på de tusentals instrument som finns där. Dessutom ska det läggas till diatermi-sladdar och vissa skålar/deglar, som jag inte riktigt kan. Det är riiimit, piikilliset atulat, deemelit, troakaarit, Addsonit, assistentin sakset, plastiikkasakset, Mosquitot, crilit, pitkät Kocherit och tusen handtag med ihåligheter eller ställen där det fastnar tejp, hår och benrester. Eftersom det är en massa höft, knä- och protesoperationer som görs på det här stället är korgarna också tunga fysiskt, men det finns tack och lov hjälpmedel.

Det här är lite bilder från veckan.

Om ni nånsin funderat vad som händer för och efter en operation (det hade i alla fall inte jag förut, jag visste inte ens att det fanns ett sånt här yrke), så är det detta. Först åker alla instrument, eller de flesta som tål värmen, genom stora tvättmaskiner. I detta fall är det åtta i bredd och de är s.k. läpiantomallit, så att man öppnar den i ena sidan och tar ut saker i ett annat rum, på andra sidan. Nästa vecka är jag på disken, alltså bakom i allt det blodiga, den där veckan på den torra, rena sidan, där sakerna kommer ut tvätt och desinficering i 92 grader.

Snurr, snurr, mycket saker på en gång. Snart klara och då åker de i in i torken – de stora skåpen.

De rena sakern kollas och sorteras. I en ”korg” finns alla instrument som används till en specikfik operation, förutom engångsartiklarna som tejp och scalpellnivar, engångsnålar osv. Här ligger instrument som används vid en Hallux-opeation, alltså till tårna/fotleden.

Ordning och reda på sladdarna (men det här är fotat vid en lugn period). Ibland kommer det tiotals lådor/korgar på en gång och vissa, stora operation som att byta höftled, kräver flera korgar med instrument, filar, mått och klossar, som används för att patienten ska få exakt rätt storlek på sin nya led.

In i 134 graders hetta åker sen alla containrar – eller pappersförpackningar. Då blir dom sterila. Det är hårda och bestämda krav på hur stora lassen får vara, hur många på en gång, för att de inte ska förbli fuktiga och så vidare. Här är det fem autoklavar i bredd, med andra ord, ett av de större ställena. På vissa ställen har man bara en autoklav (den maskin som kan göra saker sterila, det är tillräckligt högt tryck och tillräckligt varmt, tillräckligt länge).

Jag är inte en bra mamma just nu. Även om ungarna ikväll försökte trösta och föll runt mig: ”mamma, vafö gååte du, ingen faaara, ingen faaara” och hämtade garn och bilar åt mig. Det är svårt, det är så oändligt svårt att räcka till på alla håll. Vi äter mest mat som är halvfärdig eller färdig att värmas. Jag hatar det. I den här åldern av ”Jaaa, allt ska vara organiskt och Jaaa, inga konserveringsmedel, jaaa, allt ekologiskt, baka allt bröd sjäääälv” hatar jag mig själv ännu mer. Vi äter broilerbullar ut påsar, kokar makaroner och potatis (nej, inga kolhydrater, fyy fyyy!) och jag är störthungrig klockan tre på eftermiddagen och skulle kunna äta en hel häst.

This too, shall pass. Men inte just idag. Just ikväll är min bäddmadrass fortfarande genomblöt, men ren. Isaac, som varit torr i flera månder, även om natten, var tydligen inte det längre. Eller så har han druckit för mycket saft på kvällen de senaste två nätterna. Man tar till tårar, fast det inte är ungarnas fel. Man går upp klockan fem och byter lakan och drar ut den våta madrassen till toan. Där den tydligen ligger hela dagen tills man själv hinner hänga upp den, bära ut. Hur torkar man en fyra centimeters bäddmadrass?

Just nu är jag också sjukt avundsjuk på de som kan gå på en fredagsöl på en restaurangbåt, eller på bio, bara sådär efter jobbet.