Uteliv och spindlar

Idag har jag slut på känslor. Har läst detta blogginlägg, (på norska) om en mor som förlorade sitt barn i 42:a graviditetsveckan. Man får perspektiv på tillvaron, när man läser det. Och det rör till ordenligt i hjärtat och ögat vattnas. Och deras sätt att agera efteråt, att de ville visa barnet, inte skyla eller gömma, inte dölja, utan prata om det. Sörja på ett öppet sätt. Modigt.

Här sörjs det inget. Bara det faktum att jag gjorde bara en ”varta pindel” och inte två, så pojkarna har bråkat om den hela eftermiddagen. Nu sover Isaac med den. Få se nu om jag får göra en till – en nyckelpiga och en vit katt står också på önskelistan av Isaac och Milja, men jag får se. Jag vet inte hur jag håller tråden när jag virkar och stickar, men jag har fått nån konstig ont-grej i vänster handled, jag tror jag håller lillfingret för spänt runt tråden. Ogillas!

Dagens måltid nummer två. McD’s. Ja, vi är där med jämna mellanrum, på gott och ont. Den här gången beslöt vi att vara inne i själva restaurangen och jag hann släppa nerverna på en massa teens som BRÄÄÄUMade runt på sina moppar, körde runt och runt och lekte coola när de inte hade nån ljuddämpare. Ja, varsågod! Det har inte vi heller på våra barn, hoppas ni står ut med det då också!!!

Ballongelände. Jag glömde att det finns ballonger där. William lyckades ha sönder en, båda killarna ville byta till blåa efter ett tag och det var ”pangande” med alla ballonger innan vi fick matro – och då ändrade Milja sig. Hon skulle minsann inte ha nuggets, fast hon ville ha det i början! Nepp, hon snodde storebrors burgare och åt med STOR aptit! Jag hade samlat in tillräckligt med koder i den där Myntjakten/Kolikkojahti, nu passade det bra att hämta en extra burgare gratis.

Sen blev Milja färdig och ville bort, iväg, fast jag sa att ”här är det inte som hemma, man kan inte bra gå från bordet” och då var tösen redan vid lekstället och Mika efter. Självklart blev det en hel del bus och retande och slående med ballonger, innan W kom på att han kunde hjälpa twinsen vid klätterställningen (en ganska hög sådan inomhus) och var nöjd över det. Samtidigt sitter man där och bara vill hålla för öronen och äta sin mat i fred och undrar om eller när sånt är möjligt.

Idag tog vi bort sidan på Isaacs säng, så han själv kan gå upp på morgonen. I hopp om att han kanske inte skulle väta nån säng en tredje natt i rad och även att han kan ta med sig alla sina älskade bilar i sängen. Milja bäddade ner sig också och fnissade åt att hon kunde känna Isaacs tår.

Den som säger att småbarnstiden är ”den bästa tiden” och att ”den är så kort” är sådana människor som har ett jobb att återgå till och som annars har det tryggt i livet. Ingen Tourette eller humörsvängningar eller vad tusan det nu är. De är ute med sina barn hela dagarna och verkar nöjda med det. De säger också sånt som ”man ska inte vara arg, då tar det bort 60 sekunders lycka” och det blir man ju bara mer förbannad över! Nej fasen heller, det är rörigt, bökigt, det luktar kiss överallt, det är spring fram och tillbaka, man sover aldrig och förväntas hitta på lekar och underhållning åt sina ungar stup i kvarten. Det är kul det också, men inte bara det! Jag har stängt av nyhetsflödet från en del personer på FB, jag klarar inte av deras lyckliga drinkar på bryggor, barer och resor. Jag vill inte vara ovän med dom för det, jag vill bara inte se det.

Jag skrev en dikt idag, det var länge sedan jag gjorde det.

Vädjan

Djupt in i skogen
under silvermånens fäste,
gingo jag ut
och sökte ett näste.
Djupt under suckande stenar och stammar
ner under grumliga grogräs och dammar
– begrov jag min ilska
med vädjan så bister –
stanna nu där,
så inte tålamodet brister.
Nu ligger den där
och pyser och yr,
rytande arg som ett cirkusdjur.
Där ska den stanna, där får den bo
inte i hjärtat, det ska få ro.

Sakta slingrar sig oron genom gräset
men tyst är vinden över huset på näset.
Där under ligger ilskan
och suckar och väser,
hit kommer du ej mer, ifred ska jag vara
bort oro, iväg får du fara.