Insikterna

Den här veckan har jag bytt område igen. Ja, jag är fortfarande på kirurgen och petar med en massa sådana instrument, men nu är jag på tvättsidan. Det betyder att man lassar in mängder med blodiga instrument, sköljer, tvättar om (när det inte gått bort) och desinficerar. Det är nya saker igen, nya borrmaskiner, nya saker som man ska ta hänsyn till, man ska öppna instrument och skruva isär och jag känner verkligen inte till alla mojänger och molijoxer. På jobbet frågar de om vi inte kan det här, ”det är sånt ni lär er i skolan” och i skolan säger de att ”det är sånt ni lär er på praktiken”. Nåja, det går rätt bra igen, men det är tidskrävande och tyngre än att vara i jobb på ett ställe, där det mesta är bekant. Självfallet är det intressant också, speciellt när man får in brickor från isoleringspatienter, dvs såna som har MRSA, HIV, hepatit C eller ESBL (Extended spectrum beta-lactamase). Då är allt mer noggrannt och jätteförsiktigt. Då får även såna som jag lite bacillskräck, fast jag inte annars har det. Men det är väl bra, man ska ha respekt för dessa åkommor.

Det är såna här dagar man åker buss fram och tillbaka, mellan jobb och skola, till föräldramöte och Mika till dagis’ grillfest. Nån gång mitt i alltihop fick jag en timme för mig själv och det var gudomligt! Det är en sak att hela tiden vara runt folk och barn, men man måste få en paus och vara själv där nånstans, annars blir i alla fall jag knäpp.

Och mitt i allt märker man det där; hur mitt-i-livet man egentligen är. Det är NU det händer. Det är NU mitt barn går i förskola, det är nu jag sitter där som förälder och tänker tillbaka på min egen skolgång. Det är nu jag upptäcker att de faktiskt pratar om att ungarna ska åka skridsko i vinter, ha med sig egen handduk och duscha själva… vänta nu, sa de så? Sexåringar? Nåja, det kommer att vara väldigt nyttig träning. Det är NU som mitt barn lär sig sina första bokstäver, hur man egentligen ska skriva dem och snart kanske han ”knäcker den omtalade koden” och lär sig läsa. Jösses. Det betyder att jag måste fylla i hans bok om de första åren lite bättre (kanske printa lite från bloggen) och man borde redan skaffa sitt barn fritidsintressen för att de ska hinna med i gruppen och inte vara utanför.

Men summan av kardemumman, man fattar hur viktig förskolan och skolan är, hur mycket de gör och planerar och hjälper mitt garn. VIlka viktiga människor!

Det känns utmanande och samtidigt svårt att höra och fatta. Det var så spännande att få riktig info om förskoleverksamheten idag, inte bara de fragment som ens sexåring berättar, varvat med hur många stjärnor han hittat eller vilken bil han ska bygga med klossar och så vidare. Liksom, vad han gör på dagen. Och jag funderar på spel, appar och datatid. Det är så svårt att begränsa det, när vi vuxna också gillar sånt. Nåja, så länge man gör annat också och är ute. Dessutom är ingen familj likadan, tänker jag och rätar på ryggen för att våga tro lite mer, våga tro på sig själv. Det är också en ny utmaning som förälder.

Nån gång ibland hinner jag klappa garn med Milja och Isaac. De vill så hemskt gärna bära runt mina nystan. Några tar de i taget, men råddar till dem ganska mycket, det brukar bli paus i den leken. Jag funderar, men får inte starten på nåt nytt än, jag är för trött. Kan man få en siestadag mitt i veckan, så inte allt händer på en gång, så man hinner märka att man lever? (och får sova… Zzzz… och kanske äntligen harva sig genom den där högen med kläder som måste tvättas… nej, sova.. först… .Zzzzzz).