När allt sker samtidigt
Dagarna bara hänger ihop som en trög massa. Imorron ringer väckarklockan på 05.30 och det börjar bli min smärtgräns. Men nu, NU har jag alla papper klara för imorron, provet är undanstökat och det känns helt okej. Håh hååå, jag borde sova, men pustar ut en liten stund innan jag kryper ner mellan noll, ett eller två barn. William fick sova hos fammo och faffa för att inte Mika ska behöva ta alla tre ensam igen till både förskola och dagis. Han gör ett bra jobb. Många, speciellt på FB, säger att jag är en ”duktig mamma”, men Mika gör verkligen mycket med ungarna också, det tål att tilläggas, även om jag för det mesta skriver om det jag själv gör här i bloggen.
Jag sjönk ner i soffan efter skoldagen, hade två tumlande tvillingar ovanpå mig. Hann gå in via Lankamaailma en kortis på hemvägen, köpte ett par av Svarta Fårets ”Hem ljuva hem”-nystan. Vilket mjukt och mysigt garn! Kolla va mycket fint man kan göra av det:
Dom här har jag alltså inte gjort, jag lånade bilden ovanför från deras hemsida. Superfint och ganska lätt! Garnet är mycket mjukare än t.ex. Drops Ice, och lite tjockare. Däremot hade ett av mina nystan en knut mitt i sig, blä! Däremot måste jag har nån grå period just nu, för jag älskar allt som är grått!
Men den här har jag gjort! Så trots att skoldagen var fylld av en massa nya saker och twinsen klättrade och vältrade sig över mina ben idag, lyckades jag sticka en liten grytlapp på stickor nr 7. Den blev ju riktigt bra! Milja älskade den lilla lappen, hon bäddade åt sina dockor och hade den som picknickfilt, min söta lilla tjej.
I skolan idag satt jag och tittade på den nya bilden jag har som bakgrundbild för låst skärm. Man ser den varje gång man vill kolla klockan. Det är bilden från igår, där solen lyser över alla, där vi går i skogen. Herregud, tänk om nån av dem inte fanns, tänker jag ibland, och ikväll har jag varit extra tacksam för livet. För att alla ungar finns och är hos mig. För att de är små, men jobbiga, men så otroligt söta. För att Milja kallar mig ”dumma älsskjing” och för att Isaac ligger som en säck av kärlek över mina ben, mitt i min stickning, i min famn och för att de gnider sina små ansikten mot mig och frågar:
– Mamma, ska du läsa mejj idaa?
Fina ni. En dag ska vi också kunna bo i ett hus eller nånstans där man kan leka mera ute, eller där det finns mer plats åt allt. Eller så bor vi kvar och löser det här på nåt sätt. Vem vet, men i alla fall ska vi ha det bra.
En söndag i sänder
Just nu har det varit mycket prat om mat i den här bloggen. Mat, kletande med mat och springande från matborden. Alltså, hur får man nån matro med två två-åringar? Suck. Det är som om de plötsligt skulle ta två steg bakåt, de kan ju äta, men de vill inte. Det äts med händerna eller kastas på golvet.
Mika och jag hade i alla fall en mellandag igår, ungarna var hos fammo och faffa en natt och det var guld värt att få sova ut! Vi hade tänkt gå på bio, äta lite fint ute, passa på när det gick, men förkylningen satte stopp för det. Istället blev det en väldigt långsam kväll hemma, med lite klädvård och tv-spelande, men framför allt sovmorgon! Herregud så skönt.
Det här man kan väl kalla ”den fria leken”, som Eva skriver om idag.
Idag skulle det egentligen har varit jumppadag vid Liikunnan ihmemaa, men jag förslog att vi skulle gå ut till skogen istället. Träna lite på barns sätt, kliva klättra och såklart – springa! Twinsen älskar att springa, jag fattar inte hur de orkar. De springer och springer, speciellt Milja, helst utanför vårt synfält. Lite bråk med mellan ungarna blev det, jag vet inte varför, men sen styrde alla upp sig och rusade fram och tillbaka. Härligt att rusa och springa sådär långt – det är imponerande! 😀
Vi tog vagnen med, för att alla ska hinna med och för att slippa bära. Twinsen fick nån flabbattack.
– Bajslobbi! sa Milja. Bajs… jåå, bajslobbi!
– Hahhahaa, baaajs. Lobbi! svarade brodern.
Japp, det är så kul med bajs! Så fortsatte det länge, länge, tills jag hyssjade lite på deras gälla skratt och halvrop.
En liten stund innan läggdags hann vi leka på gården, innan regnet föll över oss. Inget tungt regn, men tillräckligt blött för att man ska gå in. Någon hade bakat bröd. Just det, det var ju jag! Morotssemlor med lite ekologiskt grahamsmjöl och vanligt vetemjök, mjölk, jäst och pumpafrön, efter ett recept i favvotidningen Leivotaan. De hade dessutom en massa roliga amerikanska recept i detta nummer, med chokokakor och energy bars… Mmm, smygreklam! Måste baka mera, men inte idag. Brödet blev i alla fall riktigt bra.
Nu väntar en ny skoldag, sen ännu mer praktik och skriftliga uppgifter. Jag saknar inspiration, men har i alla fall pluggat kemiska bindningar, reduktion, oxidation och annat skojsigt på finska ikväll. Skogen blir man i alla fall glad av, det är en sak som är säker.
Kvällspass
Välkommen freeedaaag, kan inte säga annat!
Kvällsskift = man hinner egentligen inte göra nåt annat än jobba. Mika både för och hämtar ungarna. Jag borde läsa till ett litet kemiprov (tur att det mesta är bekant, men ack vad man glömmer snabbt), skriva ner en massa ”tavoitteet” på en krånglig och extremt lång blankett, som ska vara klar på måndag, städa ännu mer här hemma och vika/stryka/tvätta mera här hemma. En av de där sakerna har jag gjort, samtidigt som jag försökte låta Mikastackarn (med feber igen) vila. Ungarna river ut böcker, speciellt twinsen. William är vid gott mod, när vi kom över Den Stora Striden Om Att Man Inte Ska Spela Hela Tiden och vi bytte till Mumin på TV istället.
Hur kommer det sig att twinsen absolut måste bajsa samtidigt, så fort den ena förälderna vill vila? Där står man, efter en dag med instrumenttvätt och -sortering, med famnen full av mera tvätt. Blä för bajs. Milja totalvägrar att vara utan blöja, men vi hamnar väl bara att bita i det sura äpplet snart. Hon kan ju så mycket, men hon vill inte. Jag värmer lite Billys pizza, öser på grynost och korv. Glamoröst värre, tänker jag och sätter mig vid datorn, medan twinsen tigger mat av det lilla jag skrapat ihop. Men ni har ju redan fått egen mat – och godis! Varför är mammas mat bäst? 🙂
Jag uppdaterar telefonen, det tar uuurlääänngeee och jag tittar ut över förödelsen i vardagsrummet. Stor suck. Sedan Hello. Hello? Is it me you’re looking for? Herkas, en helt ny iPhone. Eller nja, det är ju min vanliga men med ett nytt skal… jag menar innehåll! Fräscht! Välkommen iOS7.
Dagens glada överraskning:
Angry Birds serietidningar. Tyvärr ganska dyra (8,90 styck) men med fem berättelser i ett. Mycket omtyckt! Jag önskar bara att de fanns på svenska också. Det är inget problem att läsa på finska, det är bra träning och jag stannar vid de ord som är långa och knepiga. Det sägs ju vara bra för den prefrontala cortexen att högläsa (måste erkänna att jag känner till namnet bara tack vare ett tv-spel. ^_^ Men främre pannloberna eller nåt sånt) och säkert ännu mer om man läser på ett främmande språk.
Jag hinner faktiskt sticka lite mellan varven också. Lite lätt tv-stickning (eller i vårt fall, tv-spelstickning) är detta. Supergillar klarblått och turkost! Det kommer lite mörkgrått till detta ännu.
Dagens dikt och dagens moln. Så fint det ännu är. 16 grader idag och Jesushimmel på kvällen. Läsh!
Och lite nypon till det
Även om det var jag som lovat ungarna att gå ut till parken ikväll, hade jag ingen som helst lust att gå dit efter maten. Nä-äh, jag var trött och däst, ville bara slappa i soffan och spela Angry Birds Star Wars 2, som kom igår, med William.
Det var bra att vi gick i alla fall. Vi har lärt känna lite fler finska familjer här på gården och umgås en del med dem. Det är flera som har småbarn just nu, ettåringar och fyraåringar och det känns skoj att se dem gång på gång. Vi har liksom lyckats missa dem så mycket förut.
Ungarna (twinsen i alla fall) har varit ute tre gånger idag och det är antagligen så det borde vara. De mår bra av det, även om jag glömde sandleksakerna idag. Killarna roade sig med att krossa nypon och göra kakor åt ett par Angry Birds-grisar, som W hade tagit med sig. Hur kan man vara så intresserad av nypon? Isaac pratar om dem varje dag. Varje dag går han förbi busken och pekar ut gröna, röda och svarta eller söndriga nypon.
– Titta mamma, den här e tjasig! Den är BLÄ!
Snacka om vardagslycka.
Jag knegar vidare med praktiken. Just idag har jag och en annan från min grupp, varit uppe vid op-salarna. Det känns verkligen märkligt att sitta och äta broilersallad i kafferummet, som ligger nästan vägg i vägg med en operationssal, där man hör knackningarna från ett knä som fixar. Jag kan inte riktigt slappna av i den miljön ännu. Det är för stort och maffigt med knäproteser och öppna, stora, gapande sår, fast det inte handlar om blod. Men det som är inuti kroppen ska stanna där – så känns det! Jag hade svårt att äta, fast det bjöds på bullar och kaffe – och fick lite mer tics än vanligt. Vi blev lovade att få följa med under en operation nästa vecka, men jag sa nej tack – just nu. Jag vill inte störa och jag känner att jag inte är redo.
Fick ett tips av Gudrun, en blogg- och kommentarkollega, om att ta det varligt och börja med nån liten, kort operation. Jag är inte rädd för blod (längre) så länge det inte är mitt eget. Men det är själva skärandet och öppnandet av ett sår som gör mig vimmelkantig och jag tappar fattningen (=mera tics också förstås). Jag har faktiskt inte pratat med folk på praktiken om min Tourette den här gången, dels för att vi är där bara en månad och det ofta är högljutt så det inte märks. Men jag känner ju att sömnbristen och vissa situationer påverkar mig mer än vanligt. Och jag vill verkligen följa med på en operation, men inte nåt stort ledbyte än så länge för min del.
De flesta där är jättesnälla och vänliga mot mig/oss som studerar. Det är verkligen en omfattande och stor process att se hur alla delar kommer från planering och förråd, till användning – och till vad de används – och sen tillbaka och upp igen till förrådet. Att förstå vad som behövs, vad det kostar, allt som krävs på en stor instrumentvårdsavdelning med elva operationssalar. Häftigt, jobbigt och mycket att suga i sig.
Någon av personalen frågade mig om jag hade barn, varpå jag berättade att jag hade en sexåring och två gånger två och ett halvt år. De vojade sig över hur mycket jobb det är, men då kände jag bara rent ut att också är så givande. Ja, det är jobbigt, speciellt att få dem till två olika ställen just nu, men herregud va twinsen är söta, på ett bebisbarnsligt sätt. Så mycket de ger tillbaka.
Idag satt de vid matbordet och vi uthärdar det ständiga tjatet om att man:
1. Inte får kasta mat på golvet.
2. Åtminstone måste smaka på allt
och
3. att man inte får kladda på fönstret eller bordet
Milja reser sig från plats och vill gå iväg. Hon går till sin tvillingbror och ställer sig bakom hans stol:
– Jag ässkar dig. INNTE, Isaac! säger hon bestämt.
– Jåå, du ässkar noo mig, svarar brodern.
Nån minut senare petar hon honom i håret och säger, med kluck i rösten:
– Isaac, jag ässkar dig så mucket, så MUCKET!
Give and take, give and get.
När de växer
Idag hade två mycket glada och stolta twins som lade på sig ryggsäckarna och såg fram emot den första, riktiga utflykten med dagis! De skulle gå till en närbelägen skog och ha matsäck med! Åh, va spännande! Det har därmed varit dagens största samtalsämne och det är mycket viktigt det här med väskor och matlådor.
Milja har ju sprungit runt med sin älskade väska titt som tätt, men Isaac har fattat vikten av den först nu. Jag hittade ryggsäckarna på Stadium förra året, av märket Everest: 9,90 styck. De sitter superbra på en liten rygg! Det bästa är att de har varsitt hopfällbart sittunderlag som följde med! Williams väska har inte haft nåt sånt, vi har istället klippt en bit av en yogamatta och vikt ner det i väskan istället. Visst skulle det gå med en tidning också, i nödfall, men det är mycket trevligare med ett underlag man kan tvätta av och som faktiskt håller varmt.
Själv har jag världens förkylning på gång och Mika har hakat på. Jag visste att det skulle hända när Isaac nös mig rakt i ansiktet. Det kommer alltid basilusker från dagis, vissa undviker man eller har blivit immun för, men inte den här gången. Det känns också lite larvigt att vara hemma från praktiken bara för att man är lite förkyld, men det är ju som mina klasskompisar sa:- Om näsan rinner och du nyser kan du ju inte vara där!
Sant. Men det låter så beige att säga att man är hemma ”för att man är lite förkyld”. Nåja, kanske det ordnar sig till slutet av veckan, vi har ännu mycket att lära, begrunda och repetera.
Kvällens favorit:
Tillsammanstornet. Jag byggde grunden och ungarna hakade på. Angry Birds, dockor och amigurumigubbar trängdes vid borden och delade på saft och kakor. Milja lekte längst:
– Noo har dom fäädig, äta klart. Tack maten. Noo ska de se tv, jåå, rabblade hon för sig själv med kvitter i rösten.
Nu har vi också två stycken sängar med låg sida. Håh, vilket tungt arbete, vi tar en välling tillsammans på det!
Jag viker och sorterar strumpor och kalsonger. Märker kläder där bokstäverna suddats ut. Funderar på hur man man effektivisera den här klädförvaringen och viker bort ytterligare plagg som är för små. Vissa vill jag aldrig skiljas från. En av de svåraste är Miljas rödrutiga klänning. Åh, hon var som en liten docka i den. Fast jag vet ju att det kommer ännu fler kläder i framtiden, så försöker jag tänka. Det kommer fler mysiga plagg, jag har bara inte sett dem än.
Kvällens boktips:
Viggos ord. En ovanligt mysig bok. Den finns i kategorin ”förskolan” på bibban, eftersom den innehåller en massa ord med versaler. Den har en oväntat mysigt berättelse, eftersom jag trodde fokus skulle ligga på att hitta ord. Innehåller också mycket detaljer och roliga småsaker som två-treåringar känner igen i sin vardag, som till exempel att Viggo gömmer sig i en byrålåda och ligger där och piper, när han ska gå och lägga sig.
Det är ju bara saker
Hej hösten.
Nu kom du på riktigt. Inte med minusgrader eller frost, utan med regn och viskande skogar. Med ryck i träden och singlande löv. Med fågelplogarna och förkylning. Höst är inte bara slut, utan också en massa nystarter. Skolor, grupper, träningar och singelmammor i sommar-Sverige.
Två halvdäckade föräldrar brottas med helvilda barn. Man kokar mat med halvslutna ögon, vi bjuder på den kulinariska upplevelsen av knackkorv i sås och potatis. Milja äter lite potatis. Isaac äter lingonsylt med händerna och smetar ut det mesta på bordet. Fönstret är alltid härligt nära till hands. Varför är fönster och små hål så väldigt intressanta just när man äter? Två små munnar matvägrar. Äter lite sås. En bit potatis. Det vänds på ansikten och vrids på kroppar i stolarna. Blä, mat.
Tusen böcker på golvet. Varför är det så roligt att trampa på böcker? Isaac hittar nya pennor varje dag, trots att vi gömmer dem. Igår ritade han på Williams uppsatta teckningar och såklart även på tapeten. Idag ritade han i vanliga böcker.
Nåja, åtminstone har vi en duktig sexåring, som inte klagar fast han och jag ska åka tidigt. Han trivs med att komma till förskolan halv åtta, medan det ännu är lugnt. Tydligen hinner han ladda inför dagen. Och på kvällarna somnar han som en stock i sin egen säng. Tänk, det hade man inte vågat tro för ett år sedan.
Men vad sjutton gör alla de där familjerna som har så finvita kök och kritvita soffor, förutom ständigt torkar eller förbjuder sina barn att vara i dem? Hur gör man?
Höststart inomhus
Idag var det Åbodagen. Jag kom ihåg det klockan nio på kvällen, när jag nattade twinsen och de just skulle till att sova. Pang bom och tredje värdskriget utanför – fyrverkerier. Jag tycker faktiskt att de skulle kunna bränna pengarna på annat än fyrverkerier varje år, det känns en aning bortkastat. Å andra sidan vet jag att de ordnar en massa grejs i stan, men ingen av oss var på humör för nåt sånt idag. Det har varit snoriga näsor, både små och stora, så det blev lite söndagsslappning.
Fast bara slappa kunde vi inte. Ungarna vildade till sig och jag drog iväg med dem till Aunela skola och mötte upp med fammo. Liikunnan ihmemaa har börjat igen, redan förra helgen. Även om det var ganska varmt och skönt ute idag också, lockade klossbygge och studsgrejer mera.
Mest orädd och lite galen är Milja. Hon har nyss lärt sig att nästangunga själv i en vanlig gunga. Gullunge med sina spretiga, söta och småsvettiga tår. Världens bästa tår på världens coolaste tjej. (om min dotter. Jösses, jag har ju en dotter. ♥ )
Det är öppet mellan 16.30 och 19.00 och i början var det knökfullt, busigt, hög ljudnivå, slit och stret mellan klossar, de stora vill ju ha sina egna byggnader ifred. Sen slutet vågade till och med Milja hoppa på den stora studsdynan.
En blivande häcklöpare kanske? Att de orkar, ungarna. Sen sprang han som en dåre till och från bilen också.
Rutsch och gung och kloss och innebandy. Fast klossar är ju bäst, trots allt. Nu sover tre nybadade ungar och jag funderar på varför William är så rädd för att klippa tånaglarna. Han blir tokledsen och skriker hjääälp, hjääälp och tårarna trillar. Men ibland måste man ju faktiskt klippa naglarna. Suck. Jag drar ut på tålamodet, försöker lugna, talar och pratar och övertalar igen.
– Är du säker på att du inte klippar mig i huden, mamma? Lovar du? Alldeles säkert?
– Ja, jag lovar, ingen mamma klipper sitt barn i huden! Det känns bara så för att saxen är kall.
– Aaaaaj, aaaj, hjälp! säger han när saxen nuddar nageln.
Stackars barn, det är inte lätt att veta hur man ska hjälpa eller vilka trick man ska ta till. Undrar vad grannarna tror om oss. Äh, de får väl tro vad de vill. Åtminstone är naglarna klippta och tålamodet intakt.
En sorg och en skog
Den här dagen innehåller mycker tårar och sorg för en stor del av storfamilj. Det är minnesstund för Kauko-pappa, som var Mikas farfar. Han hindrades av sjukdom, från att minnas många saker på slutet, men vi minns dig, Kauko! Du lever kvar, som jag minns dig, i ditt blomsterparadis. Jag minns också att du var så stolt över Mika, när han sprang sin första mara, att du reste till Stockholm för att se och heja på. Det är klart, du vann ju själv ett OS-brons i rodd år 1956, så du förstod säkert hur krävande det är. Tack för all den tid vi fick med dig, du hann i alla fall se William många gånger.
Hur fort blir lönnarna
gula,
som lyser vår vandring i
parken
Att dö är att resa en smula
från grenen till fasta
marken[Stig Dagerman]
De stora pojkarna åkte iväg idag, jag stannade hemma med twinsen. Vi städade och gick ut tidigt, vi medan daggen hängde kvar i trädtopparna. Vi hade det enkla jobbet, att doftad på skogen. Slingan genom skogen mäter 1,6 km och är precis lagom lång.
– När e vi i skuugen, mamma? frågade Milja om och om igen. Första svarade jag snart och snart, sen var vi plötsligt där och då blev hon överrumplad av svart. Jaså var det bara det här, ungefär.
Springa är bra för små ben! De här små rackarna orkade springa nästan en kilometer, fast de gick ju då och då.
– Tuu-tu-duttu-tuu-tuu, doo kan inte taaa mej! sa Isaac och kutade iväg.
Vi måste ha hamnat mitt i nån stavgångsskola eller nåt, för det var en massa folk där, många unga. De tog upp hela spåret ibland, vilket påminde mig om vår egen löpskola! Kom ihåg att släppa förbi andra också! Man känner sig viktig i sin egen grupp, man vill höra ordentlig vad ledarna säger, speciellt när man är över 20 personer. Kom ändå ihåg (gäller även som minnesregel åt mig själv) att inte ta upp hela leden eller vägen.
Vi hann med både parken, löven och skogen, innan vi gick in och åt fiskbullar. Vilket ljuvligt väder det är, 20 grader och totalblå himmel, fast det är i mitten av september. Det enda jag saknar är fågelsången. Lycka är att kunna gå ut i bara långärmat, när vinden svalkar, men inte kyler.
Dagens boktips för barn:
Om ni har nån möjlighet att få tag i den här boken, ska ni låna den och läsa ”Du är det finaste”, en liten, söt diktbok, skriven för små och stora öron. Dikterna är skrivna av Hans och Monique Hagen och översatta av Barbro Lindgren.
Mycket av allt
William har ändrat en del sen har började förskolan. Det märkts inte alltid, men det märks vid vissa situationer. Igår var vi vid bibban och lånade en massa nytt, när han började fråga efter Lasse&Maja-böcker. Jag tycker det är så kul att han vågar ha egna åsikter och vågar frågar efter nya saker, på väg att bli en egen individ – på riktigt.
Det var också roligt att få vara bara med William. Det har varit han och jag under ett par veckor nu, speciellt på mornarna, och han verkar njuta av det. Tio över sju har vår buss gått, och jag var orolig att han skulle bli trött och hängig, eftersom han kom till förskolan redan halv åtta. Men icke, det var helt tvärtom. Han njuter av att leka i lugn och ro, går sen till frukost innan själva förskoledagen börjar. Trots en lång dag, vill han inte alltid hem heller!
Igår tror jag förresten vi hade rekord i låneböcker. Det är nog en av de saker jag är mest nöjd med, med ungarna. Att vi läser mycket. Jag ska också medge att jag inte alltid tycker om det. Böckerna är så samma, speciellt med twinsen som begär Ingrid-böckerna, Rorri eller Morris och Griffo eller Totte-böckerna igen och igen. Vissa kvällar är jag tvungen att säga: NEHEJ, INTE den och kasta iväg vissa önskeböcker, för att jag är så trött på dem. Då gräver vi i vårt eget bibliotek och hittar (ibland) något nytt, så man inte helt snöar in på samma meningar och figurer.
Dagens produkt:
Mika har spanat in ett ”superte”. Dyrt som attsingen, men det är en ”bomb med antioxidanter”. Jaha, jaha, vi får se hur det smakar. Sprängticka, är inte det nån slags trädparasit?
Dagens sanning:
Mammuttimarkkinat betyder att det är en massa folk som stövlar runt som stora elefanter för att komma åt några få vara som är nedsatta – för att ändå fylla korgen med normalprissatta varor. Man går ut med fyra stora kassar förnödenheter och undrar om man egentligen har sparat nåt alls.
Den här dagen började 06.20 och slutade 23.30 med att jag strök kläder för glatta livet. Samtidigt sorterade jag bort 86-ans kläder och undrade hur twinsen kan växa så snabbt. Det är fart i både utveckling och klädväg. Fammo&faffa passade pojkarna på eftermiddgen, medan Milja kom med till affären medan vi storhandlade. Tänkte att det kanske skulle gå lättare så.
Nja.
Inte längre. Hon har hållits bra i en sån där bilvagn, men inte nu längre. Nu leker hon att hon tvättar bilen, springer runt den, springer ifrån oss, sticker iväg vid kassan, skrattar som en dåre och vill gå långt, LÅNGT utan mamma och pappa. Hon, som brukar vara så blyg inför främmande människor. Varför funkar det inte när man ska handla? Igenom kom vi i alla fall, det är bara att ta barnet under armen och promenera vidare då och då.
Kvällens vardagsbild:
Den där enorma klädhögen är i alla fall mycket plattare nu. Sade den trötta mamman, två stryktimmar senare.
Byxor och barnsbestyr
Jag gick via KappAhl igår efter jobbet, i hopp om att hitta fler jeans till mina två söner, som sliter sönder sina byxknän hela tiden. Man kan ju lappa, men jag orkar inte hela tiden. Till min stora glädje hittade jag bekväma jeans som kostade 11 euro, det var nån bara-idag-rea. Plus att jag hade en minus 25-procenttare så att lillebror fick ett par andra. Jag fattar inte varför jeans till barn som är 2 år, kostar upp till 30 euro!? Det är ju inte klokt! Visst är de fina, men bara för att det är en logga med Blixten, måste de vara skitdyra. Blä, säger jag om sånt och applåderar rabatterna. Vissa andra affärer har dessutom glömt bort att barn är barn, och har vanliga knappar i sina byxor. William tycker de är svåra. Jag tycker det ska vara gummiband och resårer i jeansen samt tryckknappar, det är bra för lekande, ivriga barn, så man slipper visa rumpan bara för att man klättrar och leker! 😀
De hade också en massa annat fint på rea, bland annat de här: (7 euro)
… som blev en omedelbar Miljafavorit. Hon satt i sin bilstol (ja, jag vet, det heter bilskydd) och skulle ha på dem genast! På Miljaspråk betyder det: Helst redan innan jag sade det. Jag lyckades i alla fall övertyga henne om att hon skulle vänta tills vi kom hem och dessutom börja med att ta av skorna.
Den här var också söt, den hängde med!
Isaac hann inte prova sina jeans idag. Han grät och grät inatt, jag vet inte riktigt varför. Det kändes som om han var vaken femtio gånger och att man sovit kanske fem minuter sedan den senaste gråten. Så tack och lov, säger den trötta mamman, som somnade på soffan redan igår kväll, var jag hemma med Isaac idag. Vissa dagar kommer som gåvor, fast jag inte tycker det är kul att mitt barn är sjukt. Nu är han i alla fall bara måttligt förkyld, det är jag glad över.
Jag måste ha slumrat på soffan i förmiddags också, medan Isaac lekte runt mina fötter. Han parkerade bilar på minar armar och ben och kollade lite på Cars. Nånstans hörde Isaac säga ”mamma, jag måst kisa” och ”mamma, jag far på pottan” och jag mumlade till svar att jag kommer och torkar. Den andra gången satt han kvar i toan och såg lite ängslig ut. För ja, det skulle jag också ha varit, om jag varit ett barn och bajskorven rullat ut på golvet.
– Det gör inget, sa jag och tvättade golv och barn. Vad bra att det kom ut!
– Jåå, och det kom liten morotskakka i pottan, fnissade Isaac och menade formen.
Bara vi skulle få syrran att förstå det här med potta och inte-blöja nu också. One to go.
Hur gick det då med de där nedblötta sängarna? Jo, efter att vi tog bort den ena spjälsidan på Isaac säng, vill han alltid sova i den egna sängen och somnar där efter sagan. Vi har också gått ett extra varv med honom på toa mitt i natten, om han börjat gråta (just in case) och sen somnar han om direkt. Bra så.
Bittes blogg 