När allt sker samtidigt

Dagarna bara hänger ihop som en trög massa. Imorron ringer väckarklockan på 05.30 och det börjar bli min smärtgräns. Men nu, NU har jag alla papper klara för imorron, provet är undanstökat och det känns helt okej. Håh hååå, jag borde sova, men pustar ut en liten stund innan jag kryper ner mellan noll, ett eller två barn. William fick sova hos fammo och faffa för att inte Mika ska behöva ta alla tre ensam igen till både förskola och dagis. Han gör ett bra jobb. Många, speciellt på FB, säger att jag är en ”duktig mamma”, men Mika gör verkligen mycket med ungarna också, det tål att tilläggas, även om jag för det mesta skriver om det jag själv gör här i bloggen.

Jag sjönk ner i soffan efter skoldagen, hade två tumlande tvillingar ovanpå mig. Hann gå in via Lankamaailma en kortis på hemvägen, köpte ett par av Svarta Fårets ”Hem ljuva hem”-nystan. Vilket mjukt och mysigt garn! Kolla va mycket fint man kan göra av det:

 Dom här har jag alltså inte gjort, jag lånade bilden ovanför från deras hemsida. Superfint och ganska lätt! Garnet är mycket mjukare än t.ex. Drops Ice, och lite tjockare. Däremot hade ett av mina nystan en knut mitt i sig, blä! Däremot måste jag har nån grå period just nu, för jag älskar allt som är grått!

Men den här har jag gjort! Så trots att skoldagen var fylld av en massa nya saker och twinsen klättrade och vältrade sig över mina ben idag, lyckades jag sticka en liten grytlapp på stickor nr 7. Den blev ju riktigt bra! Milja älskade den lilla lappen, hon bäddade åt sina dockor och hade den som picknickfilt, min söta lilla tjej.

I skolan idag satt jag och tittade på den nya bilden jag har som bakgrundbild för låst skärm. Man ser den varje gång man vill kolla klockan. Det är bilden från igår, där solen lyser över alla, där vi går i skogen. Herregud, tänk om nån av dem inte fanns, tänker jag ibland, och ikväll har jag varit extra tacksam för livet. För att alla ungar finns och är hos mig. För att de är små, men jobbiga, men så otroligt söta. För att Milja kallar mig ”dumma älsskjing” och för att Isaac ligger som en säck av kärlek över mina ben, mitt i min stickning, i min famn och för att de gnider sina små ansikten mot mig och frågar:

– Mamma, ska du läsa mejj idaa? 

Fina ni. En dag ska vi också kunna bo i ett hus eller nånstans där man kan leka mera ute, eller där det finns mer plats åt allt. Eller så bor vi kvar och löser det här på nåt sätt. Vem vet, men i alla fall ska vi ha det bra.