Skip to content

Och lite nypon till det

19 september, 2013

Även om det var jag som lovat ungarna att gå ut till parken ikväll, hade jag ingen som helst lust att gå dit efter maten. Nä-äh, jag var trött och däst, ville bara slappa i soffan och spela Angry Birds Star Wars 2, som kom igår, med William.

Det var bra att vi gick i alla fall. Vi har lärt känna lite fler finska familjer här på gården och umgås en del med dem. Det är flera som har småbarn just nu, ettåringar och fyraåringar och det känns skoj att se dem gång på gång. Vi har liksom lyckats missa dem så mycket förut.

Ungarna (twinsen i alla fall) har varit ute tre gånger idag och det är antagligen så det borde vara. De mår bra av det, även om jag glömde sandleksakerna idag. Killarna roade sig med att krossa nypon och göra kakor åt ett par Angry Birds-grisar, som W hade tagit med sig. Hur kan man vara så intresserad av nypon? Isaac pratar om dem varje dag. Varje dag går han förbi busken och pekar ut gröna, röda och svarta eller söndriga nypon.

– Titta mamma, den här e tjasig! Den är BLÄ! 

Snacka om vardagslycka.

lyckligavettnyp0n

Jag knegar vidare med praktiken. Just idag har jag och en annan från min grupp, varit uppe vid op-salarna. Det känns verkligen märkligt att sitta och äta broilersallad i kafferummet, som ligger nästan vägg i vägg med en operationssal, där man hör knackningarna från ett knä som fixar. Jag kan inte riktigt slappna av i den miljön ännu. Det är för stort och maffigt med knäproteser och öppna, stora, gapande sår, fast det inte handlar om blod. Men det som är inuti kroppen ska stanna där – så känns det! Jag hade svårt att äta, fast det bjöds på bullar och kaffe – och fick lite mer tics än vanligt. Vi blev lovade att få följa med under en operation nästa vecka, men jag sa nej tack – just nu. Jag vill inte störa och jag känner att jag inte är redo.

Fick ett tips av Gudrun, en blogg- och kommentarkollega, om att ta det varligt och börja med nån liten, kort operation. Jag är inte rädd för blod (längre) så länge det inte är mitt eget. Men det är själva skärandet och öppnandet av ett sår som gör mig vimmelkantig och jag tappar fattningen (=mera tics också förstås). Jag har faktiskt inte pratat med folk på praktiken om min Tourette den här gången, dels för att vi är där bara en månad och det ofta är högljutt så det inte märks. Men jag känner ju att sömnbristen och vissa situationer påverkar mig mer än vanligt. Och jag vill verkligen följa med på en operation, men inte nåt stort ledbyte än så länge för min del.

De flesta där är jättesnälla och vänliga mot mig/oss som studerar. Det är verkligen en omfattande och stor process att se hur alla delar kommer från planering och förråd, till användning – och till vad de används – och sen tillbaka och upp igen till förrådet. Att förstå vad som behövs, vad det kostar, allt som krävs på en stor instrumentvårdsavdelning med elva operationssalar. Häftigt, jobbigt och mycket att suga i sig.

Någon av personalen frågade mig om jag hade barn, varpå jag berättade att jag hade en sexåring och två gånger två och ett halvt år. De vojade sig över hur mycket jobb det är, men då kände jag bara rent ut att också är så givande. Ja, det är jobbigt, speciellt att få dem till två olika ställen just nu, men herregud va twinsen är söta, på ett bebisbarnsligt sätt. Så mycket de ger tillbaka.

Idag satt de vid matbordet och vi uthärdar det ständiga tjatet om att man:

1. Inte får kasta mat på golvet.
2. Åtminstone måste smaka på allt
och
3. att man inte får kladda på fönstret eller bordet

Milja reser sig från plats och vill gå iväg. Hon går till sin tvillingbror och ställer sig bakom hans stol:
– Jag ässkar dig. INNTE, Isaac! säger hon bestämt.
– Jåå, du ässkar noo mig, svarar brodern.

Nån minut senare petar hon honom i håret och säger, med kluck i rösten:
– Isaac, jag ässkar dig så mucket, så MUCKET!

Give and take, give and get.

Annonser
2 kommentarer leave one →
  1. 19 september, 2013 10:10

    Inte för att det är samma sak som öppna sår och inälvor, men det där med att jobba på åldringshem krävde också lite tillvänjning. Det blir som så väldigt… intima grejer, det där med att torka vuxna karlar i rumpan och lägga in stolpiller och tvätta både det ena och det andra. Hade de första dagarna liiiite svårt med att folk beskrev bajskonsistens och liknande just på lunchpausen. Fast sedan gick det förvånansvärt fort att bli van, efter någon dag blev man själv ganska du med saken och såg det inte som något konstigt eller äckligt. Så jag tror absolut det kommer att gå bra med dig också, snart är det där med operationer och blod vardagsmat 🙂 Kämpa på!

    • 20 september, 2013 10:00

      Ja, det är säkert samma sak! Man vänjer sig vid det mesta. Det är det som är så fantastiskt med människan, brukar jag tänka. Tack!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: