Om saknad, lekar och pyssel
Det har varit några tunga nätter på sistone. Milja och Isaac är förkylda för ente gånger på två månader, de vaknar många gånger per natt, en i taget, och gråter. Vem skulle inte det, när näsan är full av äckligt snor? Nu verkar det i alla fall ha tonats ner för Isaacs del, medan Milja klagar över ”pipi öjat”. Nej nej, vi som klarade oss undan jouren förra lördagen, det skulle annars ha blivit tredje lördagen i rad. Isaac hade bara lite trögt i rören, men det löste sig. Nu kommer då lördag nummer fyra, få se om det blir fler öronbarn till T-sjukhuset då. Hoppas inte. Nu har vi i alla fall Pronaxen hemma, det funkar bra som första hjälp.
Den senaste veckans pyssel har resulterat i två saker. En virkad mössa, som jag tänkte ha själv, men den blev alltför liten. Milja och Isaac älskar den och går omkring med den, en i taget. Det är samma mössa som den på pärmen av senaste Novita-tidningen. Jag virkade först hela mössan i brunt med Novitas Hile-garn och sen en gång till i öglorna med en ljusare färg. Mössan är ganska tjock, men funkar kanske senare i vinter, bara den inte kliar. Garnet har lite glitter i sig, det är det enda jag ogillar.
Veckans andra pyssel är en gammal tiger, som har varit Mikas favorit, när han var liten. Den har jag nu tvättat, borstat upp och sytt, för den hade lite hål. Och så fick den en ny nos. Milja tyckte det var så förvånansvärt:
– Mamma, titta! No haj den en nuu näsa! Den e glad!
William och jag lekte förskola. Eller egentligen var det William som lekte och jag hakade på och låtsade vara en jättejobbig Griskung (ni vet, den där grisen först i kön, med krona). Jag ”ville bara sparkas och inte vara med” och då fick Griskungen sitta på bänken och lugna ner sig, kom vi båda fram till.
– Nu står ni alla i en fin kö, man får bara säga snälla saker, inte dumma! Nu ska vi ha en uppgift, sa lärare William, alla får sätta sig på sina platser runt bordet så delar jag ut uppgifter.
– Nej, sa jag med irriterad Griskungeröst, jag vill inte vara med! Jag sparkar alla uppgifter i taket!
– Men Griskungen, du får leka lite om du vill en stund till, vad tycker du om?
– Jag.. jag vet inte, jag vill bråka!
(sen fortsätter jag och påpekar att han kanske gillar olika former)
– Okej, här är en rektangel och det här är en fyrkant, säger och visar W.
– Terkangel? Tangelrek? Det kan jag inte säga, piper jag, och jag kan inte rita för nån sa att det blir fult!
– REKTANGEL, säger W och tar upp leksaksgrisen nära sin mun, som för att viska. Och vet du, vi vuxna tycker att du ritar fint i alla fall.
– Tycker ni det? fortsätter jag, men det… ja det gör ju mig glad! Kanske jag kan försöka rita.
– Vad är du bra på, frågar stora W av grisen.
– Jag kan kanske några siffror, men bara till tre.
– Okej, jag ska visa dig, svara W och ritar.
Och så fortsätter leken, medan Isaac har hittat sitt favorittåg. Milja kommer och vill vara med, men det går inte så bra, hon vill sno alla Angry Birds, som sitter vid sina bord eller leker med klossar och dockor. Jag måste medge att om man dristar sig att leka och fundera en stund med sina barn, genom lekar, får man reda på mycket om vad de gör på dagarna! Det funkar inte att fråga Vad gjorde ni idag? Våra sexåringar är verkligen tålamodsprövande, men de är också extremt duktiga problemlösare.
Dagens low:
Halvätna godisar som någon eller några har smakat på och sedan satt tillbaka. Aja baja, träter mamma och pappa.
Två slickepinnar ska man ha samtidigt, tycker twinsen, då smakar det bäst!
Fast det är så mycket fint som händer och twinsen bara är så härliga när de pratar med varandra i telefon – och samtidigt står bredvid varandra, blir jag lite ledsen. Jag är ledsen och kanske mest frustrerad att de här fina kidsen inte får växa upp med sin mormor och morfar. Jag vill ju inte att min primärfamilj ska falla i glömska – och vi blir ju inte yngre. Det skär i själen att jag – eller de – hela tiden är på fel plats, att man inte kan gå dit man önskar för en kväll. Jag hoppas att julen kan tillbringas norröver. Jag skulle så gärna åka iväg med ungarna själv, men det går inte att ta med bara en eller två. Nån blir avis, och jag vågar inte åka ensam med alla tre. Och förresten kan vi glömma hela grejen, efter att ha betalt räkningarna. Drömma får man i alla fall göra.
Auberginegratäng och lite loppistankar
Nämen hallå! Vad är det här för väder i slutet av oktober? Vi har nyss fått på sprillans nya vinterdäck, såna där som har lappen kvar – och så blir det 12 plusgrader och ösregn! Å andra sidan hinner vi säkert slita däcken på is i vinter, men det är så ruggigt med dis och regn och kletlera.
Jag har drabbats av lite studietrötthet. Det börjar bli dags för jobb nu. I slutet av december ska vi ha praktik igen och i januari – sen är det tänkt att vi ska vara klara. Det dumma är att det har funnits dubbla grupper i år och den andra har just blivit färdig. Hoppas de inte snor våra jobb.
När man lider av sån här oro och lite allmänt vinterdeppis, är det bra att göra något för nån annan. Jag tänker extra mycket på det efter att ha läst ”Grodan är arg”. I den boken är Grodan sur och tvär, utan att egentligen veta varför. Alla hennes vänner ber honom att hjälpa till att måla eller rita eller baka, men han vill inte. Just så känns det ofta nu. Då försöker jag tänka på varför det känns så, rannsaka mig själv och göra nåt som nån annan blir glad åt (Grodan hjälpte förresten Råttan att stapla ved och då fick arget över).
För min del betydde det att jag försökte göra nån god mat, helst lite annorlunda än de rätter jag snöat in mig på. Jag bläddrade i Tastelines matgenerator, ”Vad har du hemma?”. Den gav ett förslag på ”Auberginegratäng med fetaost”. Det lät ju trevligt! Fast som vanligt hade jag inte alla ingredienserna, så jag gjorde en egen variant. Det blev:
Bittes auberginegratäng
Det blev västerbottenost och lite vanlig ost, som blivit för tunn att hyvla, istället för fetaost.
Jag saltade aubergineskivor och lät dem svettas en stund innan jag stekte dem i grillpannan, medan jag fräste lök och quorn i den andra. Sen rörde jag ner färdig tomatsås med oliver och lite lätt vispgrädde.
Mmm, det dofter fortfarande sommar av Pirjos torkade oregano. Den fick göra sällskap med spiskummin, kanel och ett par vitlöksklyftor i gratängen.
Varva och grädda i 30 minuter, lätt som en plätt. I efterhand kom jag på att den här säkert skulle funka bra som LCHF-käk, för den som föredrar sånt. Annars blir det smarrigt med lite pasta eller en bit lantbröd. Mums! Man behöver ju inte alls ha i oliver heller, men det passade bra. Färska tomater och frön blir det nästa gång! Och den som äter kött kan sätta i vanlig köttfärs.
Små munnar fick äta köttbullar idag och pappsen stack ut på långlänk i regnet. Men först måste man ju hinna busa!
Och medan vissa stretade i skogen, duschade jag twinsen och klippte deras hår och åt bananmuffins. ”Det ser ut som en mamma har klippt Isaacs hår!” sa Mika, som tyckte jag skulle klippa ännu mer. Jaaa, jag vet. Men jag vill inte. I alla fall ser de rätt okej ut, med tanke på att jag verkligen inte är nån frisör och inte kan nåt om sånt. Det måste ha varit gladmuffins, för man blev glad av dem.
Jag är också glad och fammos och min loppisrunda igår. Vi kikade bara runt och hittade skor åt William och två vinterhalare åt twinsen (slitna, men funkar som reserv!) för tre euro styck. Däremot förstår jag inte hur hutlöst folk prissätter vissa saker! Come on, 70 euro för en begagnad halare eller 8,50 för ett par vinterskor där limningen gått sönder framtill på skon! Eller Kuomastövlar för en låg summa (minns inte, kanske 3,50 eller 4), men som var spruckna undertill. Varför luras? Släng bort det som är trasigt, men återvinn det som är fint, nån måtta får det vara.
Om ting och ingenting
Idag bockar vi av följande saker:
Foto: Matti Honkanen
* Smita iväg några timmar och uppträda med kören. Tack ÅD, vi är ju jättebra, trots att vi var färre idag! Just nu har jag bara Händel och Gershwin i öronen hela tiden.
* Vara ute med ungarna, fast det skymde. Tills de faktiskt ville gå in själva.
* kollat på starten av Solsidan och både skrattat och gråtit. Ett ovanligt allvarsamt avsnitt. Tack och lov för att programmet finns på Arenan, annars skulle jag inte ha hunnit se det. Stor igenkänningsfaktor för ”jag står näst på tur”.
* fått besked om att vi får testa och skriva om Vanish med Buzzador. Jeee! Jag hade hoppats på att få vara med, fast vi haft nån av deras produkter tidigare. Läste just att man får Oxy Action att dela ut till sina vänner. Tummen upp för det!
* Mika har sett färdigt sitt House of Cards, jag har kastat ett getöga på det och stickat. Intressant med serier som kommer enbart för en digital tjänst, i det här fallet Netflix.
* Dagens morr och skratt: Att sitta på toa och lägga kabel. Den som inte har något handtag, utan ett litet hål istället (William låste in sig där en gång och sen dess har den dörren fått stå utan handtag, den är ju ändå extra). Så sitter man där medan ungarna väntar och väntar, just de där minutrarna när man ska sitta där och frågar fem gånger om de får visa en teckning just då.
– Nej, inte just nu, vänta lite grann bara! Bara en liten stund, jag kommer snart!
– Men mamma, säger stora W med ett öga genom dörrhålet, om jag sätter teckningen under dörren då?
(Inte nu, kära du, jag har ju halva ute, snälla ge mig en minut!)
Fast det sa jag inte.
Barrigt
Det brukar vara rogivande och trivsamt i skogen. Inte idag. Det kan väl inte lyckas jämt. Idag var det fart och fläkt och tre galna ungar som ville dra iväg åt varsitt håll, rusa in i skogen, i alla diken och prova alla små snö- eller hagelplättar som blev kvar efter det lilla snöfall vi fick. Eller så ville de inte alls gå framåt, utan bara stannade på en sten. Men vi har ju varit ute i alla fall, det är viktigast! 🙂
De här helgerna känns som ett stort städa-äta-läsa-bok-sov-nu-torka-golv-äta-dammsuga-igen-projekt. Nån gång vore det trevligt om Isaac stannade kvar vid matbordet, så att Mika och jag faktiskt hann äta upp vår mat också. Eller att Milja skulle komma igång tidigare och sluta peta i Williams mat eller bara larva sig, twinsen ålar sig ner från stolarna och det är superoroligt.
Emellanåt är de så söta alla tre, när de kryper ihop i soffan framför en film eller bygger tillsammans. Och när jag la twinsen på dagen började de både sjunga med HÖG röst: Häääj danssar hejj gujkaaa, BÅDE VASS Å MASSUJKA! Hela sången, ropskrikande och så klappar de i händerna. Och så tar vi om alltihop, medan kan försöker få dem att förstå att alla gurkor ska sova nu också, vi kan leka sen.
Och vad mycket ord de kan, de är fascinerande. Allt suger de åt sig. I dagis har de visst haft nåt med trafikmärken, eftersom Isaac säger:
”Däj e Herr Gååjman!” (eller Här går man, vilket man nu föredrar) så fort han ser märket.
Nu får förresten den där frosten komma på riktigt. Vi drog in hela skogen med lera och barr så det stod det härliga till. Precis när jag hade dammsugit, tömde twinen ut en burk med torra löv och så lyckades de smussla grynost till vardagsrummet, de små grynen. Jag vill ha hus med hjälpkök och torkskåp och en liten gård, så man kan kasta ut ungarna mellan varven! 😀
PS. Riktigt uselt är det ju inte, fast jag vet att jag gnäller. Nu sover ju ungarna och det är rent en stund igen. Jag ska riva upp en mössa, som blev för liten. Tända ljus på balkongen och fullmåne. Kunde ju vara värre. Bara man skulle ha lite mer tid att hinna stanna och tänka, njuta och vara i stunden.
Blått höstlov
Hej soliga varma dag. Eller nåja, det där med varm får även vi i Åbo skippa, trots att vi inte har tilldelats någon snö. Snålblåsten sa riiiv och ryyys ända i ryggmärgen men vi sa: Jee, höstlov!
Fammo och William hängde vid bibban och vi bytte av på eftermiddagen. Bibban ordnade en massa roliga grejer under höstlovets två dagar: sagostunder, planetarium, frågestund (fysik och skoj för barn) och liknande. Vi skulle egentligen ha gått på den där fysikstunden, den var tänkt för barn och man berättade till exempel hur regnbågar uppstod och liknande som barn kan förstå. Sen backade William ur och blev sur och ledsen, eller kanske bara glad och ville visa mig de saker han hittat på. Han hade försjunkit i en Angry Birds Space/faktabok om rymden (på finska i vårt fall) och vill bläddra i den, tills jag övertalade honom om att hänga med på vetenskapsrundan – och så lånade vi hem faktaboken istället.
”Mamma, ska vi föra tillbaka alla sakerna till den där häxan sen?”
Det var en tipsrunda för barn, där man fick hitta ledtrådar, gå till olika platser och vara med om ett par enkla experiment, som t.ex. varför några droppar färg i mjölk ”smiter undan” när man lägger till lite diskmedel och ordna bilder från olika tidsepoker i tidsordning (kräldjur, groddjur, människa osv). Studerande från ÅA satt vid stationerna. Det var meningen för lite större barn, men skoj ändå för yngre när vuxna hjälpte till. De använda också en del färgkoder och man fick rita teckningar, som man skulle föra tillbaka till ”spågumman, som inte alls trodde på sånt där vetenskap, utan på magi, och som följer oss i sina magiska speglar”.
Sen mötte vi upp med ett par glada twins och en pappa och åkte hem för att äta fiskpinnar. Jee, nu är det veckoslut och galet-tokigt-tills-vi-sparkar-igång-godisdagen, som egentligen är en kväll.
Jag tog med mitt ett barn och handlade. Det är a walk in the park att handla med bara ett barn, eftersom de får komma med så sällan. Visst var jag tvungen att utlova honom lite tuggummi, men det går förvånansvärt lätt just nu. Isaac är också den som klarar av att säga att han måste gå på vessa (puh!) och han var nöjd med att sitta i kundvagnen. Jag är också så glad, så glad över att Citymarkets Hintarally hade så många erbjudanden som passade oss just nu. Det är tungt att släpa hem stora toapapperslass, tre stora burkar tvättmedel och sköljmedel, sparförpackningar med disktrasor och safter, schampo och tandkrämer, men det har lönat sig! Sen kan man inte sticka under stol med att man bär hem en del annat också, till normalpris – jag förstår att deras marknadsföring fungerar.
Idag gick jag med miniräknaren, i mobilen och räknade vad allt blev, medan vi handlade. Det är en mycket nyttig upplevelse och så borde man göra varje gång!
Dagens färg(er):
Blåsvart! Finns det nån snyggare kombo just nu? Jag är så frälst i den. När jag väntade William och senare även twinsen, fick jag rosafnatt. Nu är jag inne på mina vanliga färger igen och tacksam över att modet följer mig. 😛 Jag hade också råkat sticka ett par passande sockor ifjol i ett blåttsvart nystan Zauberball. Perfekt! Tröjan är från Gina och heter Whitney Knitted Sweater (och är helt enorm bara i storlek M, men mysig också!)
Sockkriget
Hej hej.
Vad har ni gjort ikväll? Det här har jag brottats med.
Det vill säga, jag tömde tvättkorgen ända till botten, tog ut alla små sockor och snuttisar och handdukar, som blivit kvar. Tog fram andra, redan rena sockor ur gamla gömmor. Parade ihop, parade ihop.
Hur kan det finnas sjuttio nyanser av svart? Nu är i alla fall lådorna fulla av sockor åt alla, speciellt åt mig själv! I somras köpte jag ett sjupack med korta små sockor i klara nyanser åt mig själv. Efter ett litet tag hittade jag bara en socka. Nu har jag i alla fall fyra par. Med kort skaft, lagom till vintern. Nåja, bättre ett par i handen än tio par på vift i tvättkorgen.
Förresten kom jag att tänka på en av mina favoriter, nu i repris. Still going strong.
Ett utlovat brödrecept: Morotsfrallor
Här kommer ett lyckat, luftigt brödrecept, taget ur tidningen Leivotaan (Hembakat) 5/2103.
Morotsfrallor med graham
6-8 stycken
50 gram jäst
5 dl mjölk, handljummen
2 tsk salt
3 dl grahamsmjöl
2 morötter
9-11 dl vetemjöl
* en skvätt olivolja (lade jag själv till, för att få degen lite smidigare)
Dekoration: pumpakärnor
1. Lös upp jästen i mjölken.
2. Tillsätt salt och grahamsmjöl och blanda till en jämn smet.
Låt degen vila, medan du river morötterna.
3. Sätt i morötter och mjöl, lite i taget. Knåda degen och låt den jäsa under bakduk i ca 45 minuter. Jag brukar lämna lite mjöl i botten av skålen/plastburken, eftersom jag knådar för hand och inte i någon brödmaskin. Då lossnar degen lättare, efter att den jäst klart.
4. Lyft ur degen ur skålen och lägg den på ett mjölat underlag. Dela den i 6-8 bitar.
Här gjorde jag annorlunda än grundreceptet. Det står att man ska dela degen i 6-8 bitar och forma runda bitar. Jag gjorde fler än 8 och knådade degen ordentligt, ytterligare en gång, innan jag formade bröden.
Om man låter bli att jäsa degen, se till att göra tillräckligt tunna bröd och låt dem sedan jäsa, som det står i punkt nummer fem, det går lika bra, speciellt om man har lite bråttom. 😉
5. Rulla bröden i/strö över pumpafrön och forma dem till runda, lite platta bröd på en plåt. Oavsett om du knådar eller låter degen vara, låt jäsa (en gång till), ca 30 minuter.
6. Grädda i nedre delen av ugnen i 230° i 15-17 minuter. Låt svalna under duk på ugnsgallret.
Tadaa, servera!
Dagens pyssel, pussel och slitage
Dagens bortglömda pyssel:
Lövavtryck! Barnsligt roligt och lätt med en bred krita. William hade gjort en massa fina träd och lövhögar i förskolan och leken fortsatte hemma (försöker också understöda allt sånt som inte har med datorer att göra just nu). Det funkar bra med färska löv, man behöver inte pressa dem före!
Dagens slitage:
Alltså seriöst?! Hur kan man slita ut ett par skor på två månader? Och handskarna som höll hela förra året, de gick på en vecka. Vad gör dom i förskolan? Gräver skyttegravar med händerna? Eller är det här normalt för en sexårig kille? Det blir en loppisrunda nästa vecka. Just nu lovade jag sy ihop och rädda lite av W:s favvohandskar, kanske de håller lite till.
Dagens morsgrisar:
Just nu är det inte bara den här gosegrisen med puffärmar, som vill ha mamma för sig själv. Inatt skulle BÅDA twinsen ligga precis på samma ställe, intill mig. Jag försökte skyffla om dem lite, för att de inte skulle ligga på varandra eller skrika, men det var inte så lätt. Vi lägger dem i egna sängar när de somnat, men sen kryper de tillbaka till stora sängen. Visst är det mysigt, men inte hela natten. Och inte varje natt.
Dagens Milja:
Pussel är en favorit just nu. Här hemma måste jag erkänna att alla pusselbitar åkt huller om buller, men fammo har ordning på (några av) sina i alla fall. ^_^ De stora träpusslen vi har faktiskt alla bitar till hemma också.
Dagens stadsvy:
Det är fint här på kvällarna också, men solen försvinner så snabbt. Å andra sidan sover man bättre när det är mörkt. (Positivt! Måste tänka positivt!)
Dagens strid:
Vem ska få rita med kritorna och på hur stor del av tavlan? Milja och Wili hade inte lätt att samsas. En tvååring fattar ju inte att man inte får rita över mittenstrecken! Isaac fick rita för sig själv en stund, fast han gillade bäst att sudda.
Dagens fina retro:
Fammos dessertskålar! Visst är de coola! Jag trodde hon hade köpt nya, men det visade sig att hon tagit fram några som är ungefär 30 år gamla. Yay!
I rörelse
Det är lyx när fammo och faffa säger: ”Tack för att ni kom” och vi har stökat, ätit och lekt.
Det är lyx att ungarna sov till lite före åtta och att jag hade sovmorgon och fick fortsätta lite till (yay!) innan rumban satte igång.
Det är bra att ha ett ställe som Liikunnan ihmemaa att gå till på söndagar och att ingen var sjuk i nån magsjuka eller öroninflammation den här helgen.
Nej, det är inte lätt att få alla ungar att äta samtidigt, det är knepigt att orka hitta på mat som dom dels godkänner eller över huvud taget äter, och att sedan få i dem den.
Nej, det är inte lätt att ha lite tid för sig själv, för sin partner eller för sina intressen, men det går.
Det var någon som sa att vårt liv är fullt av just ”LIV” nu. Det är så sant.
Tjohoo, däråt mamma, däråt!
Bääja mej meeja, meeja!
Bandy med stor boll tycker twinsen om.
Milja gungade som vanligt och även brodern vågade sig på samma sak.
En faffa och en barnaskara med glass.
Och den fina hösten fortsätter. Jag bara insuper alla färger, sparar i minnet och sinnet.
Dagens tillbakablick. Den första bilden kan vara i början av 2011 också, jag minns inte exakt, men ändå. Här är de nu, de vilda twinsen och deras storebror. Och här är jag. Något mindre, tack och lov!
Ett himla långt inlägg och säkert en 37-årskris på köpet
Herregud va du skräms, unge man! Vi hade just applåderat den sista penicillinskeden och glatt oss över att alla är friska, när Isaac går ut på balkongen och håller i dörren vid gångjärnssidan – och stänger den. Självklart kom två, mycket små fingrar emellen och vi fick lite småpanik! Hur skulle man öppna dörren för att inte klämma mera, när det såg ut som att både hållen gjorde ont?! Det tog några sekunder innan jag hörde Mika peta loss Isaacs fingrar med ett ”plopp” och det blev två djupa veck i dem.
Lilla hjärtat! Ja-a, både själva barnet och mitt! Han grät och grät, vi sköljde under kallt vatten, jag lindade handen (inga gasbindor hemma förstås) och klippte sönder en snuttistrasa för att få fast ett par isbitar på fingrarna. Gav lite smärtlindrande, sen åkte vi in till jouren – igen, andra lördagen i rad vid samma tid – och kollade läget. Allt lugnt, puh! Den här gången behövdes inga mediciner, det gick bra. Jag hann däremot konstatera att jag inte skulle passa som nåt sjuksköterska, även om det ju är speciellt med småbarn/egna barn. Jag får mängder av tics när det blir för mycket action.
Vi var i fall glada över att barn har så gummiaktiga fingrar. Och oj va barns smärta känns i ens egen kropp. Kanske också rädslan.
Mitt i allt detta är jag rädd för att själv dö. Jag står i duschen lite efter halv tio och begrundar dagen. Den började halv sju med att båda twinsen trängs i stora sängen och sparkar varandra, eftersom båda vill sova vidare, men nåns hand eller fot eller ben är i vägen för den andra. Blä va tråkigt att börja dagen med gråt. Å andra sidan ville de gärna gå upp och gosa på soffan. Båda ligger ovanpå mig eller intill mig i en enda hög av kärlek. Ett tag, ett litet ögonblick finns vi bara där, medan uppläsaren i Charlie Björn babblar nånstans långt borta.
Jag är så rädd för att dö och missa allt det här. Känslan har infunnit sig speciellt efter att tvillingarna föddes, då man samtidigt blev rädd för att ens egna ungar inte ska överleva. Man hör, läser och pratar så mycket bredare om sjukdomar och erbarmligheter numera. Många bloggar handlar om unga kvinnor med cancer – eller barn med cancer. Och man blir inte yngre.
Kanske är jag rädd att bli ersatt, eller att ungarna ska behöva sörja en mor. Kanske är jag bara så självgod att jag vill uppleva det här livet länge. Kanske var det för att jag sövdes hastigt när twinsen födde och jag tänkte ”är det såhär det känns att dö” och det blev bara mörkt. Tomt. Jag minns att jag tänkte: ”Jag undrar hur det kommer att kännas när jag vaknar, om jag vaknar. Hur den här bortheten kommer att kännas”. Den kändes ingenting och det var kanske en besvikelse. Och twinsen. Plötsligt fanns de bara.
Kanske är det för att jag levde så tätt inpå min mormor, som var sjuk redan när jag var liten. ”Ja-a, om vi bara överlever den här sommaren, om jag lever så länge” var ord man fick inpräntat redan från start. Jag anklagar henne inte, hon hade så svår värk, att man inte längre är riktigt sig själv. Egentligen. Men ändå. Jag tycker inte om att höra det.
För fast det är mycket elände, är det här livet fyllt av – så mycket liv. Den här helgen har varit en enda stor känslokastrull med saknad, rädsla, irritation, trötthet, lycka – samtidigt. Jag saknar mina föräldrar och syrror så oerhört mycket. Varför är jag här och inte de? Tänker på att ingen finns för evigt (se, där har vi det igen. Jag kanske tänker på det för mycket?) och att man borde vara mer tillsammans. Men så är vi där vi är. Det skulle vara så otroligt skönt att bara kunna åka dit en kväll och vara.
Igår gjorde vi en mycket snabb, en planerad och väldigt effektiv runda genom Citymarket i Länsikeskus. Alla som har tvååringar vet jag vad jag pratar om. Twinsen såg dock extra twinsiga och söta ut, eftersom de råkar ha likadana jackor. De satt faktiskt i vagnen hela tiden och vi fick vårt toa- och hushållspapper, tandkrämer och hej faderuttan. Isaac grät ganska länge över en ”Holly-och-Blisstenbilen-i-lådan” men blev gladare åt den utlovade slickepinnen.
Och Milja, ja, den där Miljan med viljan. Hon är en så livsglad spjuver! Och hon ändrar sig hela tiden. Man har just fått på henne ett par byxor (så de hålls på), när hon bestämmer sig för att byta, fast egentligen skulle hon nog ha de första i alla fall! GRÅÅÅT och YYYL, vild panik! – så man tror öronen ska ramla av! Hur kan nån låta så HÖGT?! Observera hennes konstverk på benen, som kom till när hon hittade storebrors tuschpennor. Nåja, hon ritade i alla fall inte på väggen den här gången. (men kissade på golvet fem gånger idag. Håh håå, potträning, säger jag bara).
Men det är vackert, det är sjukt vackert ute. Jag suger åt mig de här färgerna. Någon hade lagt upp en bra text och bild på FB. Jag minns den inte utantill, men den gick ungefär såhär:
”Hösten, den andra våren, när träden blommar igen”
… och det är så sant. Löven väller ner och jag, som inte behöver kratta dem, bara njuter. De blir som en stor, mjuk matta över gräset. Vet ni hur det låter när det regnar hårt på löv? Det är som tusen små kattungar som traskar över silkespapper.
Jag och William läser ännu fler Lasse-Majaböcker med stor iver, en halv per kväll. Kanske han också blir en bokslukare som sin far? Själv kan han inte ännu läsa, men han är bra på bokstäver. Det kommer när det kommer.
Minutrarna tassar på, lite över halv elva. Jag undrar vad mina körkompisar gör i H:fors på det där hotellet? Det är en stor happening just idag och imorron med FSD (Finlands svenska damkörsförbund). Jag hade tänkt se på ”Vain Elämää” igår, men det for också åt fanders, eftersom det kommer redan åtta på kvällen – mitt i nattningen. Nån dag, kanske nån dag, om något år, går det lite lugnare till. Vi har i alla fall inte magsjukan nu.
Dagens Isaac: (i bilen)
– Mamma, du får aaalldji lämna mej enssam här i Massdabilen!
– Nej, det vet du att jag aldrig skulle göra. Om jag inte är med, så är pappa med eller nån du känner.
En stund senare:
– Mamma, jag ska aaldji lämmna dej enssam hääj.
Bittes blogg 