Ett himla långt inlägg och säkert en 37-årskris på köpet

Herregud va du skräms, unge man! Vi hade just applåderat den sista penicillinskeden och glatt oss över att alla är friska, när Isaac går ut på balkongen och håller i dörren vid gångjärnssidan – och stänger den. Självklart kom två, mycket små fingrar emellen och vi fick lite småpanik! Hur skulle man öppna dörren för att inte klämma mera, när det såg ut som att både hållen gjorde ont?! Det tog några sekunder innan jag hörde Mika peta loss Isaacs fingrar med ett ”plopp” och det blev två djupa veck i dem.

Lilla hjärtat! Ja-a, både själva barnet och mitt! Han grät och grät, vi sköljde under kallt vatten, jag lindade handen (inga gasbindor hemma förstås) och klippte sönder en snuttistrasa för att få fast ett par isbitar på fingrarna. Gav lite smärtlindrande, sen åkte vi in till jouren – igen, andra lördagen i rad vid samma tid –  och kollade läget. Allt lugnt, puh! Den här gången behövdes inga mediciner, det gick bra. Jag hann däremot konstatera att jag inte skulle passa som nåt sjuksköterska, även om det ju är speciellt med småbarn/egna barn. Jag får mängder av tics när det blir för mycket action.

Vi var i fall glada över att barn har så gummiaktiga fingrar. Och oj va barns smärta känns i ens egen kropp. Kanske också rädslan.

Mitt i allt detta är jag rädd för att själv dö. Jag står i duschen lite efter halv tio och begrundar dagen. Den började halv sju med att båda twinsen trängs i stora sängen och sparkar varandra, eftersom båda vill sova vidare, men nåns hand eller fot eller ben är i vägen för den andra. Blä va tråkigt att börja dagen med gråt. Å andra sidan ville de gärna gå upp och gosa på soffan. Båda ligger ovanpå mig eller intill mig i en enda hög av kärlek. Ett tag, ett litet ögonblick finns vi bara där, medan uppläsaren i Charlie Björn babblar nånstans långt borta.

Jag är så rädd för att dö och missa allt det här. Känslan har infunnit sig speciellt efter att tvillingarna föddes, då man samtidigt blev rädd för att ens egna ungar inte ska överleva. Man hör, läser och pratar så mycket bredare om sjukdomar och erbarmligheter numera. Många bloggar handlar om unga kvinnor med cancer – eller barn med cancer. Och man blir inte yngre.

Kanske är jag rädd att bli ersatt, eller att ungarna ska behöva sörja en mor. Kanske är jag bara så självgod att jag vill uppleva det här livet länge. Kanske var det för att jag sövdes hastigt när twinsen födde och jag tänkte ”är det såhär det känns att dö” och det blev bara mörkt. Tomt. Jag minns att jag tänkte: ”Jag undrar hur det kommer att kännas när jag vaknar, om jag vaknar. Hur den här bortheten kommer att kännas”. Den kändes ingenting och det var kanske en besvikelse. Och twinsen. Plötsligt fanns de bara.

Kanske är det för att jag levde så tätt inpå min mormor, som var sjuk redan när jag var liten. ”Ja-a, om vi bara överlever den här sommaren, om jag lever så länge” var ord man fick inpräntat redan från start. Jag anklagar henne inte, hon hade så svår värk, att man inte längre är riktigt sig själv. Egentligen. Men ändå. Jag tycker inte om att höra det.

För fast det är mycket elände, är det här livet fyllt av – så mycket liv. Den här helgen har varit en enda stor känslokastrull med saknad, rädsla, irritation, trötthet, lycka – samtidigt. Jag saknar mina föräldrar och syrror så oerhört mycket. Varför är jag här och inte de? Tänker på att ingen finns för evigt (se, där har vi det igen. Jag kanske tänker på det för mycket?) och att man borde vara mer tillsammans. Men så är vi där vi är. Det skulle vara så otroligt skönt att bara kunna åka dit en kväll och vara.

Igår gjorde vi en mycket snabb, en planerad och väldigt effektiv runda genom Citymarket i Länsikeskus. Alla som har tvååringar vet jag vad jag pratar om. Twinsen såg dock extra twinsiga och söta ut, eftersom de råkar ha likadana jackor. De satt faktiskt i vagnen hela tiden och vi fick vårt toa- och hushållspapper, tandkrämer och hej faderuttan. Isaac grät ganska länge över en ”Holly-och-Blisstenbilen-i-lådan” men blev gladare åt den utlovade slickepinnen.

Och Milja, ja, den där Miljan med viljan. Hon är en så livsglad spjuver! Och hon ändrar sig hela tiden. Man har just fått på henne ett par byxor (så de hålls på), när hon bestämmer sig för att byta, fast egentligen skulle hon nog ha de första i alla fall! GRÅÅÅT och YYYL, vild panik! – så man tror öronen ska ramla av! Hur kan nån låta så HÖGT?! Observera hennes konstverk på benen, som kom till när hon hittade storebrors tuschpennor. Nåja, hon ritade i alla fall inte på väggen den här gången. (men kissade på golvet fem gånger idag. Håh håå, potträning, säger jag bara).

Men det är vackert, det är sjukt vackert ute. Jag suger åt mig de här färgerna. Någon hade lagt upp en bra text och bild på FB. Jag minns den inte utantill, men den gick ungefär såhär:
”Hösten, den andra våren, när träden blommar igen”

… och det är så sant. Löven väller ner och jag, som inte behöver kratta dem, bara njuter. De blir som en stor, mjuk matta över gräset. Vet ni hur det låter när det regnar hårt på löv? Det är som tusen små kattungar som traskar över silkespapper.

Jag och William läser ännu fler Lasse-Majaböcker med stor iver, en halv per kväll. Kanske han också blir en bokslukare som sin far? Själv kan han inte ännu läsa, men han är bra på bokstäver. Det kommer när det kommer.

Minutrarna tassar på, lite över halv elva. Jag undrar vad mina körkompisar gör i H:fors på det där hotellet? Det är en stor happening just idag och imorron med FSD (Finlands svenska damkörsförbund). Jag hade tänkt se på ”Vain Elämää” igår, men det for också åt fanders, eftersom det kommer redan åtta på kvällen – mitt i nattningen. Nån dag, kanske nån dag, om något år, går det lite lugnare till. Vi har i alla fall inte magsjukan nu.

Dagens Isaac: (i bilen)

– Mamma, du får aaalldji lämna mej enssam här i Massdabilen!
– Nej, det vet du att jag aldrig skulle göra. Om jag inte är med, så är pappa med eller nån du känner.

En stund senare:

– Mamma, jag ska aaldji lämmna dej enssam hääj.