Om saknad, lekar och pyssel

Det har varit några tunga nätter på sistone. Milja och Isaac är förkylda för ente gånger på två månader, de vaknar många gånger per natt, en i taget, och gråter. Vem skulle inte det, när näsan är full av äckligt snor? Nu verkar det i alla fall ha tonats ner för Isaacs del, medan Milja klagar över ”pipi öjat”. Nej nej, vi som klarade oss undan jouren förra lördagen, det skulle annars ha blivit tredje lördagen i rad. Isaac hade bara lite trögt i rören, men det löste sig. Nu kommer då lördag nummer fyra, få se om det blir fler öronbarn till T-sjukhuset då. Hoppas inte. Nu har vi i alla fall Pronaxen hemma, det funkar bra som första hjälp.

Den senaste veckans pyssel har resulterat i två saker. En virkad mössa, som jag tänkte ha själv, men den blev alltför liten. Milja och Isaac älskar den och går omkring med den, en i taget. Det är samma mössa som den på pärmen av senaste Novita-tidningen. Jag virkade först hela mössan i brunt med Novitas Hile-garn och sen en gång till i öglorna med en ljusare färg. Mössan är ganska tjock, men funkar kanske senare i vinter, bara den inte kliar. Garnet har lite glitter i sig, det är det enda jag ogillar.

Veckans andra pyssel är en gammal tiger, som har varit Mikas favorit, när han var liten. Den har jag nu tvättat, borstat upp och sytt, för den hade lite hål. Och så fick den en ny nos. Milja tyckte det var så förvånansvärt:

– Mamma, titta! No haj den en nuu näsa! Den e glad!

William och jag lekte förskola. Eller egentligen var det William som lekte och jag hakade på och låtsade vara en jättejobbig Griskung (ni vet, den där grisen först i kön, med krona). Jag ”ville bara sparkas och inte vara med” och då fick Griskungen sitta på bänken och lugna ner sig, kom vi båda fram till.

– Nu står ni alla i en fin kö, man får bara säga snälla saker, inte dumma! Nu ska vi ha en uppgift, sa lärare William, alla får sätta sig på sina platser runt bordet så delar jag ut uppgifter. 
– Nej, sa jag med irriterad Griskungeröst, jag vill inte vara med! Jag sparkar alla uppgifter i taket!
– Men Griskungen, du får leka lite om du vill en stund till, vad tycker du om?
– Jag.. jag vet inte, jag vill bråka!
(sen fortsätter jag och påpekar att han kanske gillar olika former)
– Okej, här är en rektangel och det här är en fyrkant, säger och visar W.
– Terkangel? Tangelrek? Det kan jag inte säga, piper jag, och jag kan inte rita för nån sa att det blir fult! 
– REKTANGEL, säger W och tar upp leksaksgrisen nära sin mun, som för att viska. Och vet du, vi vuxna tycker att du ritar fint i alla fall.
– Tycker ni det? fortsätter jag, men det… ja det gör ju mig glad! Kanske jag kan försöka rita.
– Vad är du bra på, frågar stora W av grisen.
– Jag kan kanske några siffror, men bara till tre.
– Okej, jag ska visa dig, svara W och ritar.

Och så fortsätter leken, medan Isaac har hittat sitt favorittåg. Milja kommer och vill vara med, men det går inte så bra, hon vill sno alla Angry Birds, som sitter vid sina bord eller leker med klossar och dockor. Jag måste medge att om man dristar sig att leka och fundera en stund med sina barn, genom lekar, får man reda på mycket om vad de gör på dagarna! Det funkar inte att fråga Vad gjorde ni idag? Våra sexåringar är verkligen tålamodsprövande, men de är också extremt duktiga problemlösare.

Dagens low: 

Halvätna godisar som någon eller några har smakat på och sedan satt tillbaka. Aja baja, träter mamma och pappa.

Två slickepinnar ska man ha samtidigt, tycker twinsen, då smakar det bäst!

Fast det är så mycket fint som händer och twinsen bara är så härliga när de pratar med varandra i telefon – och samtidigt står bredvid varandra, blir jag lite ledsen. Jag är ledsen och kanske mest frustrerad att de här fina kidsen inte får växa upp med sin mormor och morfar. Jag vill ju inte att min primärfamilj ska falla i glömska – och vi blir ju inte yngre. Det skär i själen att jag – eller de – hela tiden är på fel plats, att man inte kan gå dit man önskar för en kväll. Jag hoppas att julen kan tillbringas norröver. Jag skulle så gärna åka iväg med ungarna själv, men det går inte att ta med bara en eller två. Nån blir avis, och jag vågar inte åka ensam med alla tre. Och förresten kan vi glömma hela grejen, efter att ha betalt räkningarna. Drömma får man i alla fall göra.