När det ändras; om allergi och vanor

Det är fantastiskt många saker som ändras, när barn växer upp. Inte bara i hur de utvecklas eller klurigheter de kastar ur sig, utan sådär annars. William har varit allergisk mot morot, äpple, jordgubbar, persika och ananas i många, långa år, känns det som. Barnmatsburkarna fick vi alltid kolla och dubbelkolla, hans kinder var blossande röda, tills vi tog bort allt möjligt. Nu, när han är sex år, är det nästan inget kvar av allergierna. Han är lite känslig mot skal på utländska äpplen, men annars är det inte så farligt. Moroten var värst och den har han till och med vågat börja äta av. Det känns fint! Morot finns ju ofta i så mycket.

Den här veckan ska de börja med innejumppa på förskolan. Det betyder att man ska duscha själv. Själv tycker jag det är lite tidigt, men å andra sidan väldigt nyttigt att lära sig. Hemma duschar han ofta med twinsen och då betyder det att mamma och pappa (eller fammo) stått med en ”hjälpande hand”, fast det kanske inte skulle behövas. Det blir ju så lätt sådär: ”Vänta ska jag hjälpa dig lite bara” – så ofta! Att vara det första barnet är också att vara den som får vara den som man testar sig själv på, som förälder, det är ju bara så. Man lär sig vad man ska eller inte ska göra, lite beroende på barnets personlighet.

Vår kära dotter har också lärt sig nåt nytt, nämligen att hoppa från träd! Det är vansinnigt roligt, men fammo tyckte det verkade lite skrämmande. Det råder i alla fall ingen tvekan om vem som är mest våghalsig av våra barn. (PS. Är så nöjd över den där halaren hon har på sig, tre euro på loppis!).

Helgen för oss föräldrar har varit riktigt lyxig. Alla tre ungarna ville stanna hos fammo och faffa på lördagen, fast det var meningen att William skulle hänga med hem. Istället blev det bara Mika och jag, som städade huset, bäddade sängar, dammsög och så avslutade jag med att stryka en massa kläder och se på TV. Gud så skönt. Säga vad man vill om FF (FöräldraFrihet) men det behövs verkligen. Fast man inte går ut, känns den där vetskapen om att man kan bara så otroligt skön.  Och att hinna se hela tv-program och att hinna göra saker färdigt tillsammans. Och sådär helt By the Way: Men jösses vad många täcken vi har på gång här hemma! Jag räknade till fyra vuxentäcken (ett mystäcke, ett extra som vi bunkrar upp i stora sängen, där twinsen somnar, så de inte ska ramla ner) och tre barntäcken. Hela tvättkorgen blir ju full på en gång, när man ska byta!

Ungarna har pysslat, målat, ritat och varit ute, trots att det har varit väldigt mycket regn. Temat just nu är flygplan, efter att vi tankade ner en (ganska kass) kopia av Lentsikat/Flygplan, på engelska.

Faffa, ingenjören, byggde flygplan av papp och glasspinnar åt killarna. Isaac var mest förtjust, det liksom lyste om honom när han fick köra, flyga och sova med sina kartongbitar.

Vi skippade dagens jumppapass, efter att ha varit ute och ”klepprat i tjäd” och spelat piano i långa stunder. Ibland är det skönt att inte stå där och vråla med 45 andra ungar, utan gå hem och njuta av söndagfriden, potatismos och biffar och lite Pingu innan sagostunden.

Eller varför inte hjälpa mamma att klappa garn? ”Åååh, den häj e så muuk, ska den bli en tjöja, mamma? Haj du stickat denn hääj?”

”Mamma, den här e lila och den här e liksom nån annan färj, mamma, va e de fö färj?”

Och tänk va bra att det finns fyra hjälpande händer när man ska dammsuga bröd- och muffinssmulor. Eller nåja, det går lite långsammare, om jag ska vara ärlig, men jag uppmuntrar dem när de försöker hjälpa till.

”Den galopperene pappe”! Mika och jag larvar oss alltid på danska när vi understryker något roligt. Det låter bara vansinnigt roligt, fastän ingen av oss kan danska. Mika var ut på en ”liten lenkki” ikväll (17 km) eftersom han har bestämt sig för att springa UltraVasan nästa år (90 km i terräng). Hej och hå, vi kanske kan klämma in en liten Sverigesemester på samma gång? Kanske åka via Hedemora (Y&P, ni måste vara hemma! 😀 :D)  – det är ju på vägen.

Jag kanske jobbar då så att hela familjen inte kan åka. Det får vi se då.