Vidare
Jag är tydligen inte bra på ordning och reda. Jag försöker tillämpa uttrycket ”När allt är kaos tar man itu med det som måste göras först”, men det går långsamt… För oss – nu i flyttsammanhang – betyder det mat, sova och äta. sambon hämtar ännu saker och stretar med gamla lägenheten. Jag ska inte stressa upp sig över alla möjliga småsaker. Jag önskar jag kunde låta bli, men jag lider av kaoset och min egen oförmåga. Jag oroar mig ständigt över att det inte finns plats för saker och ting, medan det egentligen finns plats för vissa saker, bara man orkar ta itu med dem. Jag har inget tålamod, allt ska fixa sig nu, NU! 😀
När jag gick i skolan var det på sätt och vis lättare att komma igång. Jag kände mig så oerhört levande och viktig. Även de nätter jag sovit fem-sex timmar och kom hem från skolan, var jag bra igång Nu under julhelgen hänger man här hemma och får bara småsaker gjorda. Varför är det alltid så? Igår var jag ensam en stund och kunde plocka ur några säckar med kläder i sovrummet, det börjar faktiskt se bra ut där. Jag har också köpt ett nytt lakan åt William, fast han ska få en ny och större säng snart. Jag vet ju att Bu&Bä kan ärva. Jag bara älskar Ikeas barnsliga motiv, sängkläder och gardiner. ♥
William säger att han är lite rädd ibland. För monster och lejon i garderoben och för att vara ensam. Fast det går bättre och bättre dag för dag. Han är ganska uppmärksamhetskrävande, men då låter jag honom vara det, så länge vi själv orkar. Det kommer snart en tid då han inte får samma tid av oss, han kanske behöver den nu i det nya hemmet, fast han säger han trivs här. Det måste ju ta ett tag för honom att vänja sig också.
Han har blivit superbra på att läsa bokstavera och räkna. Jag fattar inte hur han kan, det är nästan skrämmade! Han är tre år och kan räkna till hundra. Och neråt från tjugo till noll. Han kan alla bokstäver, både stora och små, men inte ljuda dem. Han vet att de heter ”Aa, Bee, Cee, Dee” osv. Mycket har han lärt sig via sin Mumindator, där han bokstaverar ord och ibland även kan svara på vilken bokstav eller siffra som kommer efter en annan. Min duktiga, underbara, kramgoa son. Ibland blir jag så arg, så ledsen och besviken på mig själv för att tålamodet tryter. Han kan verkligen procovera, men jag är ju vuxen. Ofta säger jag till honom att jag älskar honom. Det ger sitt gensvar i spontana uttryck:
– Mamma, du är snäll. Jag är också snäll. Ibland är du lite dum, ibland skriker du lite, säger sonen. Eller så får han en att smälta med att bara säga: ”Mamma, jag äääälskar dig”. Han är extra kramig när vi ska lägga oss om kvällarna och det passar jag på att njuta av. Hur länge är det egentligen man får krama sin son så länge och mycket? Inte så många år egentligen. Det gäller bara att tänka på det varje dag, när kramar är vardag. Man glömmer så lätt!
Imorron ska han och och jag åka tåg till Österbotten. Sambon skulle ha följt med, men stannar och flyttar det sista plus flyttstädar. Min duktiga sambon sliter för fullt. Tack för att du finns. Du är 1337 + T. ♥ Jag vet att allt ordnar sig med vår nya lägenhet, jag måste bara få in det i min tröga skalle.
lånat från blogg.vk.se
Blott en dag, ett ögonblick i sänder. Och förresten så är jag inte ensam om det här, ju.
Glad jul!
Det blev en alldeles underbar julafton, speciellt med tanke på hur mitt humör har kastats fram och tillbaka under de senaste dagarna. Vi har varit hos (min) svärmor och firat tillsammans med dem, med ”musteri” och J, och med S&A. Musteri och svärmor hade fixat så underbar julgröt, kalkon och skinka. Jag har fått äta en massa hjortonglass och det var G-O-T-T! Jag blir tydligen ett glassmonster när jag är gravid, såsom jag var när jag väntade William också. Glass är min själs hälsokost!
Kölden biter oss i kinderna här i syd också. Jag såg på väderkartan över Finland att det skulle vara varmare i Utsjoki och Kittilä än i Österbotten, Åbo och Helsingfors. För att inte tala om inlandet, Joensuu. Det känns ganska knäppt! I Åbo blåser det dessutom en del, så det känns ännu kallare! Brrr. Jag brukar alltid säga att jag gillar vinter och köld, men nu räcker det faktiskt för min del också. Det skulle faktiskt få vara lite varmare. 🙂
Julen ska vara barnens högtid och det har det varit också. William var lite rädd för tomten, men efter en liten stund i mammas famn tog han mod till sig och hjälpte till och med till att dela ut klappar, sade att vi skulle sjunga ”Blinka lilla stjärna” för tomten. Sen var han överlycklig när han fick ett par paket:
– Mamma! Jag haaaar varit snäll, jag har varit snäll! …vilket fick mig att fundera på om jag råkat säga för många gånger att dumma barn blir utan klappar. 😛 Åh vad han har lekt, åh vad han har haft roligt och det gläder mig storligen! Jag har fått sitta och sticka, utan att tänka på ifall jag måste packa upp en flyttlåda. Underbart! Tack för en härlig kväll, alla som var med. ♥ Och sen fick jag ju prata i telefon med dom där hemma, så nu är allt faktiskt förträffligt!
En början på en spännande resa 🙂
Nu får jag sitta och blogga i lugn och ro, jag äter bröd, lyssnar på julmusik och tog en öl. Såklart, en alkoholfri. 😀 En riktigt underbar fortsättning på helgen tillönskar jag dig som läser. Tack för att du tittar in!
En annorlunda jul
Så kom julen i alla fall. Imorgon är det julafton. Jag hade tänkt se på en julkonsert i tv, men glömde bort det för att jag bråkade med en VÄTE-lampa från Ikea. Jag avskyr när saker går sönder, den tunna pappersskärmen var inte alls gjord för att passa, så nu får vi vara utan ett tag. Nu har vi i alla fall ljus i vårt hus, det finns lampor i alla rum. William säng är flyttad till vårt stora sovrum, eftersom han inte ens vågar leka ensam i något annat rum än där vi är. Det är ingen idé att bråka om att sova ensam nu och jag vill få plats i vår storsäng!
Äntligen har jag hittat kamerasladden! Måste passa på att ladda upp lite bilder från vårt flyttkaos. Än är det inte tomt i gamla lägenheten, det finns mattor, dammsugar, köksformar och gardiner samt lite hyllor och grejs kvar. Puuuh, det är en långdragen process, som jag längtar efter ett slut på. Under tiden har vi skaffat en del nytt och mer ska det bli i form av förvaring av olika typer. Och stolar och databord.
- Gamla lägenheten
- Första nätterna sov vi såhär
- Ny favoritplats, klädskåpet
- Vi har ju diskmaskin!
- Sonen testar sitt nya bord och ”skriver viktigheter”.
- Mamma, min katt bara sover!
- Stickfordral, en liten födelsedagspresent
Vardagsrum och Bu&Bäs rum till höger
Lite jul i alla fall
Ser på favoritprogrammet, Keno, med W. Det är ju siffror där!
Nu har vi iaf sängen uppe, även om lakanen är olika, lampan saknar skärm (för den passade inte när man har energilampor) och W:s säng syns inte.
Galen
Jag tror den här flytten får mig spritt språngande galen. Jag hittar inte kamerasladden, jag hittar inte min eltandborste (måste ha den! Använder den dagligen, har gjort det ett år), hittar inte gardiner. Det fattas köksskolar, skåp, bord, allt! 😦 Höll på att inte hitta min medicin. Vi kan inte köpa fler frysta saker, för den nya frysen är för liten. Efter att vi tog med oss lite saker från vår gamla frys (den var ett sånt där delat kylskåp, inte större än så) får inget annat plats. Det nya kylskåpet är nämligen större och därav är frysen mindre.
Jag har äntligen köpt gardinskenspluppar, men nu funkar inte vissa av dem?! De är liksom tröga och bromsar – varför går allt fel? 😦 Det finns inte tillräckligt med skåp för lakan och handdukar, jag kan inte plocka undan. Tvättmaskinen är inte ikopplad och jag vill tvätta. *måste boka tvättstuga* och det är mörkt här! Som tur var fick fixliga sambon upp två lampor till, som jag hade köpt (men sockeln var fel, den var en sockerbit och inte en sladd så det blev en massa extrastrul och dessutom var skruvarna i lampan helt sjukt svåra att få loss och pyttesmå).
När jag har kommit hem från skolan de senaste dagarna, har jag varit så trött att jag somnat och jag har haft ont i sidan eller ryggen, vad det nu är. Magen växer så det knakar och kroppen hänger väl inte med. Det är i alla fall inte sammandragningar. Jag borde inte stå med uppsträcka händer, det är inte bra det heller, men hur ska man kunna undvika allt? William vill inte vara i sitt rum och absolut inte sova där, så det är trångt i sängen. Han säger att han är ensam, fast vi är nära. När jag tog ut hans dagiskläder kom det en kaskad av sand från regnkläderna (vi tog hem allt inför julen från dagis) – över hela hallgolvet och vi har ingen dammsugare här. HJÄLP? Är det här livet? Jag pallar inte just nu, jag vill inte flytta, allt ska vara som vanligt! ;_;
Ändå gick det superduperbra med honom idag när vi handlade. Jag hämtade honom tidigare från dagis och han riktigt sken upp. ”Mamma jag älskar dig”, sa han och kramade mig och klädde snällt på sig. Vi handlade lampor, skarvsladdar och hem-liga saker utan problem. Duktiga sonen, han hjälpte mig att rada saker på bandet vid kassan och var ett riktigt mönsterbarn.
Hemma är det värre. Han vill peta i lådor, dra fram saker som inte är så lämpliga. Akta arbetslampan, den är varm! Dra inte de där längs golvet! Nej, inte smälla i dörren, inte krypa in hela tiden i klädskåpet… suuuuck. Det finns för mycket lösa saker ännu här. Och inte en gnutta jul. Inte ens pytte. 😦 Det går långsamt det här.
PS. Det här blev ett riktigt gnällinlägg. Inte är det såhär uselt helt tiden, det är bara nu det känns så. När jag vill att allt ska funka på en gång. DS.
Julfest!
Idag har vi haft julfest med skolan. Egentligen har vi ingen officiell julfelst, utan vi samlades med klassen och hade genomgång av vår kommande arbetspraktik, som infaller direkt i januari. Sen hade vi lite festligheter med lite enkelt program och mat.
Goda nyheter: Jag har fått klartecken av min specialläkare att jag kan fortsätta med skolan och praktiken! Igår var jag på nytt ultraljud. Bu&Bä mår bra, Bä följer kurvorna och veckorna och väger 660 gram, medan Bä har stuckit iväg och är en vecka på förhand med sina 880 gram. Fast än så länge är det ingen fara, jag har inte onda sammandragningar och fungerar vanligt, de är inte på väg ut! Jag är SÅ tacksam över att allt har gått såhär bra hittills! Jag känner mig priviligerad när jag läser om tvillinggraviditet – att få bära två är en lycka och jag längtar efter de små liven redan. ❤ Jag hoppas, önskar och ber att inget händer, man har ju läst en hel del om riskerna och de ska man vara medveten om. Vänta det värsta, men önska det bästa. 😀 Fast helt ärligt kan jag inte tänka mig att förlora en av dem. Eller båda. Det vore hemskt. Fast de inte ”finns” ännu, har de ju växt till en så stor del av mig och mitt hjärta. Av oss, av familjen.
Det är klart det trycker på lite här och där, jag får ont av att sitta eller stå för länge eller bära en tung ryggsäck. Nån gång i runt vecka 28 blir jag sjukskriven ändå, det vet jag och det kommer säkert att behövas.
Idag är det vintersolstånd. Dagen och natten är lika långa, fast det inte känns så. Idag eller ikväll ska det bli månförmörkelse, men det ser vi knappast pga det mulna vädret och snöfallet här i sydväst. Synd.
Tre dagar till julafton. Hjälp, vart har tiden tagit vägen? Det här är kanske den sista skoldagen för mig innan tvillingarna kommer…? Jag menar, vi har praktik hela januari och efter det kanske jag inte kan fortsätta. Det känns ledsamt, väldigt ledsamt. Jag tycker det har varit så givande, man vill ju inte sluta nu! När det dessutom går så bra.
Idag åt vi pepparkakor, broilerpaj och choklad i skolan. Glögg, kaffe och te fick vi också och hade ett par lekar. I den ena skulle vi tejpa lappar på varandras ryggar och skriva positiva adjektiv om varandra. Det var svårt, men skoj. Jag kommer att sakna skolan, där vi är mitt ibland våra flyttkartonger och allt. Sakna kompisarna under praktiken. Men allt har sin tid och var sak har sin plats, som Alfons pappa säger.
Nu måste jag stanna en stund till i skolan så jag får äta deras risgrynsgröt och soppa, fast jag egentligen inte alls är hungrig! 😛
Packa, städa, fixa
Nope, det blir inga bilder än. Jag hittar inte kamerans överföringssladd. Ni får ge er till tåls ett tag till. 😉
Idag har vi fått in mer grejer, nästan allt i lägenheten. William är hemma och saker och ting börjar ana sin form. Madrasserna är flyttade från golvet, nu har vi en säng igen. Skööönt. De gled runt lite på det hala golvet. Det är tystare och mörkare här om nätterna. Visserligen ligger ett området inbäddat i ett svagt orange ljus, precis som inne i stan, men man hör inga brandbilar, inga festade ungdomar på väg hem, inget slammer i trappuppgången när folk kommer och går sent.
Det märks att folk är lite mer seriösa om bryr sig om sina lägenheter när de äger dem. Jag hoppas att bostadsrättsföreningen (eller vad det kallas här) ska gå med på att vi låter tvillingvagnen stå under spiraltrappan, för vagnen kommer inte att rymmas i hissen. Det verkar lugnt i huset, men man vet ju aldrig. Måste fråga senare. Just nu står vagnen i affären. Just in case. Vi hämtar den senare.
William verkar förstå att vi ska bo här. ”Mamma, det här är vårt nya hem”, proklamerar han och bryr sig inte om att det är för lite lampor så länge han ser något. Vi har ju våra lampor utspridda över två lägenheter just nu: i den gamla är det lite saker kvar, bland annat mikro, dammsugare och lampor. Flyttstädningen hägrar snart. Horror. Städa där lockar inte alls. Jag hade redan lite ångest över allt som ska fixas i den här lägenheten inatt. Låg och tänkte på det när jag skulle sova: duschdraperi, tvillingarnas sängar, skötbord (hur får vi plats med allt i toa, var ska jag ha mina lakan och handdukar? Fler skåp?), saker till W:s rum, matta till vardagsrummet, en till bokhylla, datorbord, stol, fåtölj… Hjälp, vi kommer att behöva köpa hela IKEA. 😀
Jag vill att allt ska fixa sig nu, på en gång! Ett par bårder saknas till väggarna och vi borde fixa det innan för mycket saker kommer upp. Vissa saker är det skönt att jag redan fått ordning på, andra kan vi inte fixa än, för det fattas ett par skåp eller plats där de gamla sakerna var. Alltså: vissa byråer och skåp måste vi byta ut.
Det ska borras, radas upp, packas upp, helst i nån vettig ordning så man inte behöver ändra saker senare. Jag skulle vilja klara av att göra allt själv, men det går inte. Vi har två skoldagar kvar. Och jag har inga julklappar till sonen. Jag vill vara i skolan så länge det går. Imorron har jag dessutom nytt ultraljud. Lite spännande. Hoppas allt är bra med Bu&Bä. De sparkar i alla fall ganska kraftigt, båda två, ibland samtidigt. Blev ombedd av rådgivningen att skaffa ett stödbälte, det vore säkert på sin plats redan.
Saker som irriterar mig: Varför tar man med sig knäppen till en gardinstång när man flyttar? Metallskenorna i taket är kvar, men inte ett enda knäppe?! Helknäppt, om du frågar mig.
Dagens undran: GÖRS inte blombord längre? Har inga lägenheter blombord invid fönstren om man inte fixar det själv?
Det har varit en lite knäpp 35-årsdag. William sa: ”Mamma, du är femti-trii år”. Rätt siffror, fel ordning! Han svänger om ibland. ^_^ Jag svarade: Nå inte ännu väl! Sambon och jag har femårsjubileum idag också, fast vi egentligen varit tillsammans längre. 🙂
Ja just det, det var ju fjärde advent också. Vi har julpynt, men inga upphängda. De kanske räknas ändå? 🙂
Mobilblogg; flyttstatus
Igår kördes det flyttbil tre gånger fram och tillbaka mellan våra lägenheter. Själv var jag besparad från att bära, jag plockade, sorterade och slog in glas i papper, frostade av frysen, fyllde fler lådor, slängde gammalt – och det kändes som om det aldrig tar slut. I slutet av dan var jag så trött att tårarna rann. Inte av smärta (även om jag får ont av att stå mycket) utan av att det inte känns som om nåt går framåt alls. Det är jul, men ändå inte, det är så tungt, jobbigt och blä.
Sen fick jag en kebabrulle, gråta lite över att jag saknade sonen, som sover hos fammo, och lite godis. Tvn funkade med vårt gamla kort och soffan är på plats. Underbaaart! Vi lade madrasserna på golvet och sov (första& andra) natten på dem. Några de bästa sakerna med denna lägenhet är 1. storleken! Vårt sovrum är som en liten etta. 🙂 2. Vi har fläkt och persienner! 3. Diskmaskin. No words needed. 4. Nyslipad parkett, sjukt snygg blev den. 4. Egna rum åt barnen. 5. Gratis tvättstuga med torktumlare i källaren! Jee!
Flyttlass
Ikväll bär det av. Just nu packar vi som dårar. Och h-a-t-a-r det här. Min garn + pyssel tog upp en svart säck (nåja, inte hela men iaf). Tack och lov att vi inte ska byta land den här gången. Nu stänger vi ner datorn här. Vi ses när vi hörs!
Mycket att stå i
24 med tvillingar = ung. lika stor som en vanlig i vecka 30
Jag funderar på min praktik. Vi ska jobba i snitt sju timmar per dag. Kommer det att gå i mitt fall? Att stå länge? Redan nu får jag in i sidorna för att magen växer och drar. Idag fick jag träffa den person jag ska jobba med/hos i anslutning till en operationsavdelning. Hon var jättetrevlig och sa att vi kan förkorta arbetsdagen om det behövs. De har till och med arbetskläder för gravida (speciellt byxor är ju viktiga). Däremot vet jag inte om jag klarar att stå hela dagen. På måndag ska jag träffa en läkare i samband med ultraljudet och då ska jag fråga vidare. Han får hjälpa mig att fatta beslut, han ser saker jag inte vet om eller vet hur jag ska tolka i kroppen. Hittills har jag haft en del sammandragningar, men inga som gör ont och sådana vill jag undvika! Rådgivningen bad mig att ta det extra lugnt och att sätta mig ner oftare. Och att använda stödbälte. Min magkurva ligger en bra bit över det vanliga, men är normalt för en tvillinggraviditet. Jag har gått upp fem kilo (eller egentligen först ner två kilo och sen upp sju kilo om man räknar att jag åt ikapp mig igen).
Vi flyttar i helgen. Lådor och påsar står överallt. Sambon är faktiskt snabbare på att packa än jag – jag kanske är för petig? Det känns helmysko att plocka undan det lilla julpynt jag har tagit fram. William kom hem med lite dagispyssel idag och ville att jag skulle sätta upp hans stjärna i fönstret. Åh, det slet i mitt modershjärta att jag måste säga nej, men jag lovade att sätta upp det i vår nya lägenhet så fort jag kan. Lilla gossen, han har varit så rar och kramig de senaste dagarna. Jag undrar hur han upplever flytten, tvillingarna och allt. Han har sett mitt gravidbola-smycke. Det plingar svagt som en xylofon eller en liten vindflöjel. Inte vet jag om twinsen hör något av det, men William gillar smycket. Han tog tag i det idag och spelade för tvillingarna.
”Mamma, det låter som musik”, sa han. Sen pekade han på två hjärtan som pryder smycket. ”Vad e det?” undrade han.
”Det är två hjärtan”, svarade jag. ”Ett för dig – och ett för Bu&Bä. Det här ljudet betyder att jag alltid är nära, att ingenting är farligt”, sa jag vidare och plingade med bollen/bolan. Kanske det kan bli en liten trygghet för en treåring också, i dessa tider då mycket ändras? Han gillade smycket i alla fall.
Jag har förresten kommit på en någorlunda fungerande lösning på problemet med att gossen inte hinner till toan och kissar både mig och sambon i famnen när han sitter och gör något med oss. Aldrig på dagis, inte i soffan, men mitt i leken – han hinner inte eller vill inte. Jag hade tagit hem ett schema som egentligen är en salva-dagbok, där barn med torr hud och de som använder salva, får ett klistermärke varje gång de ska smörja sig. Jag ändrade på texten för min siffer- och Zuma-älskande son, så att han kommer till en ny bana/level varje gång småkalsongerna är torra. Och vet ni vad? Det funkar ganska bra!
”Mamma, snart kommer jag till fyrans bana!” säger han och får välja märke. (jag har döpt figurerna efter bakterier och virus, för skojs skull. En heter Stafylokock, en heter GramNega, för att den är röd som i gramfärgning av bakterier. 😛) Jag ville egentligen mest testa om det är hans lathet som gör att han inte hinner eller det att han glömmer bort att han behöver kissa, eller om det är något verkligt fel. Han är ju torr på dagis och oftast om nätterna. Fast nu vet jag inte, vi har återgått till nattblöja ibland och då passar han på att fylla den på morgonen. Smart kille, det är ju praktiskt när man är trött och nyss gått upp sådär halvt i nattmössan. Men nu – nya tag med allt! Med lägenhet, med lådor, med flytt – fast inte å mycket att jag mår dåligt. Jag längtar visserligen efter att äntligen få inreda ett barnrum, som W aldrig haft, men samtidigt känns det lite som ett måste och då är det inte lika roligt.
Blir det nån jul i år? Jodå, men inte en lika vanlig jul som det brukar vara. Jag kommer att sakna min hemmahemma-familj på julafton. ♥
Rådgivningskoll
Det har blivit tätare mellan rådgivningsbesöken och ultraljuden. Om tre dagar ska jag på ett nytt UL för att kolla att tvillingarna växer lika mycket. Igår var det koll på mödrarådgivningen. Det stör mig att hälsovårdarna inte kan ta ett enkelt hb-prov på plats. Det skulle jag kunna göra på mig själv om jag hade en mätare hemma. I Sverige tog man det varje gång, men där var det barnmorskor som skötte mödravården/MVC. Praktiskt.
Hittills har tvillingarna haft nästan exakt samma hjärtfrekvens och varit svåra att skilja från varandra, när man bara ska lyssna på hjärtljud, runt 148 slag i minuten. Nu har nåt hänt och då menar jag inte något dåligt. Bu har 140, medan Bä ligger på en högre, 155. Jag tycker det är lite coolt och det bekräftar också det vi såg på ultraljudet. Det som är supertoppen är att mitt blodtryck fortfarande är jättebra (110/75) och jag inte är svullen i kroppen. Mer järn ska det ändå bli i form av tillskott, oavsett hb-värde just nu. Jag vill inte ha havandeskapsförgiftning igen. Hoppas, hoppas att de små liven hålls inne till vecka 36 i alla fall, det vore bra.
Någon undrade förresten om de kan byta plats i magen. Nej, eftersom de har olika fostersäckar ligger de liksom på varsin sida, men de kan förstås röra sig inuti dem, svänga på sig. De är redan bra på att sparka och sparkar ganska hårt. Om William skriker eller gråter högt, sparkar de båda två, åt olika håll. Jag tycker det är härligt att de sparkar, för att man vet att de lever, men samtidigt känns det lite konstigt eller en smula obehagligt. Som muskelkramper man inte kan reglera.
Det är så SKÖNT att den här dagen äntligen är förbi! Visserligen har vi flytten i helgen framför oss, men nu är proven i skolan slut. Halleluja, hurra och amen. Kanske man kan sova lite mer normalt om nätterna. Igår satt jag sex timmar med mikrobiologin och läste, tragglade, skrev av mina papper, skrev saker från nätet, läste på svenska och engelska för att fatta bättre. Nånstans tog det stopp – när jag kom till immunologi och B-/L-trombocyter. Ingenting fastnade längre. Sen visade det sig idag att de flesta i klassen hade missuppfattat instruktionerna och skippat det vi skulle läsa om bakterier, de läste bara och virus och sånt. Tack och lov hörde jag inte till dem, men jag kände mig som den enda i klassen som höll med när läraren sa att hon faktiskt sagt till – plus gett oss en kursplan redan tidigare. Som om jag svek resten av klassen, att jag borde ha hållit med dem. Det blev diskussioner och en massa orerande om missuppfattingar, det var otrevligt när så många hade missat att läsa vissa avsnitt. Läraren höll dock fast vid att vi fått en kursplan att följa.
Jag hade ju rätt. Jag hade ju läst rätt avsnitt. Och alla skrev tenten som vanligt. Fast flera lämnade in tomma papper – det här var vår svåraste tent hittills. De väntar på omtagningen. Jag lider med dem. Jag vet att min tent gick genom (=godkänt) men inget mer. (Och nu är jag väl ännu mer plugghäst i klassen och smörar för lärare, må så vara!)
