Rådgivningskoll

Det har blivit tätare mellan rådgivningsbesöken och ultraljuden. Om tre dagar ska jag på ett nytt UL för att kolla att tvillingarna växer lika mycket. Igår var det koll på mödrarådgivningen. Det stör mig att hälsovårdarna inte kan ta ett enkelt hb-prov på plats. Det skulle jag kunna göra på mig själv om jag hade en mätare hemma. I Sverige tog man det varje gång, men där var det barnmorskor som skötte mödravården/MVC. Praktiskt.

Hittills har tvillingarna haft nästan exakt samma hjärtfrekvens och varit svåra att skilja från varandra, när man bara ska lyssna på hjärtljud, runt 148 slag i minuten. Nu har nåt hänt och då menar jag inte något dåligt. Bu har 140, medan Bä ligger på en högre, 155. Jag tycker det är lite coolt och det bekräftar också det vi såg på ultraljudet. Det som är supertoppen är att mitt blodtryck fortfarande är jättebra (110/75) och jag inte är svullen i kroppen. Mer järn ska det ändå bli i form av tillskott, oavsett hb-värde just nu. Jag vill inte ha havandeskapsförgiftning igen. Hoppas, hoppas att de små liven hålls inne till vecka 36 i alla fall, det vore bra.

Någon undrade förresten om de kan byta plats i magen. Nej, eftersom de har olika fostersäckar ligger de liksom på varsin sida, men de kan förstås röra sig inuti dem, svänga på sig. De är redan bra på att sparka och sparkar ganska hårt. Om William skriker eller gråter högt, sparkar de båda två, åt olika håll. Jag tycker det är härligt att de sparkar, för att man vet att de lever, men samtidigt känns det lite konstigt eller en smula obehagligt. Som muskelkramper man inte kan reglera.

Det är så SKÖNT att den här dagen äntligen är förbi! Visserligen har vi flytten i helgen framför oss, men nu är proven i skolan slut. Halleluja, hurra och amen. Kanske man kan sova lite mer normalt om nätterna. Igår satt jag sex timmar med mikrobiologin och läste, tragglade, skrev av mina papper, skrev saker från nätet, läste på svenska och engelska för att fatta bättre. Nånstans tog det stopp – när jag kom till immunologi och B-/L-trombocyter. Ingenting fastnade längre. Sen visade det sig idag att de flesta i klassen hade missuppfattat instruktionerna och skippat det vi skulle läsa om bakterier, de läste bara och virus och sånt. Tack och lov hörde jag inte till dem, men jag kände mig som den enda i klassen som höll med när läraren sa att hon faktiskt sagt till – plus gett oss en kursplan redan tidigare. Som om jag svek resten av klassen, att jag borde ha hållit med dem. Det blev diskussioner och en massa orerande om missuppfattingar, det var otrevligt när så många hade missat att läsa vissa avsnitt. Läraren höll dock fast vid att vi fått en kursplan att följa.

Jag hade ju rätt. Jag hade ju läst rätt avsnitt. Och alla skrev tenten som vanligt. Fast flera lämnade in tomma papper – det här var vår svåraste tent hittills. De väntar på omtagningen. Jag lider med dem. Jag vet att min tent gick genom (=godkänt) men inget mer. (Och nu är jag väl ännu mer plugghäst i klassen och smörar för lärare, må så vara!)