Mycket att stå i

24 med tvillingar = ung. lika stor som en vanlig i vecka 30

Jag funderar på min praktik. Vi ska jobba i snitt sju timmar per dag. Kommer det att gå i mitt fall? Att stå länge? Redan nu får jag in i sidorna för att magen växer och drar. Idag fick jag träffa den person jag ska jobba med/hos i anslutning till en operationsavdelning. Hon var jättetrevlig och sa att vi kan förkorta arbetsdagen om det behövs. De har till och med arbetskläder för gravida (speciellt byxor är ju viktiga). Däremot vet jag inte om jag klarar att stå hela dagen. På måndag ska jag träffa en läkare i samband med ultraljudet och då ska jag fråga vidare. Han får hjälpa mig att fatta beslut, han ser saker jag inte vet om eller vet hur jag ska tolka i kroppen. Hittills har jag haft en del sammandragningar, men inga som gör ont och sådana vill jag undvika! Rådgivningen bad mig att ta det extra lugnt och att sätta mig ner oftare. Och att använda stödbälte. Min magkurva ligger en bra bit över det vanliga, men är normalt för en tvillinggraviditet. Jag har gått upp fem kilo (eller egentligen först ner två kilo och sen upp sju kilo om man räknar att jag åt ikapp mig igen).

Vi flyttar i helgen. Lådor och påsar står överallt. Sambon är faktiskt snabbare på att packa än jag – jag kanske är för petig? Det känns helmysko att plocka undan det lilla julpynt jag har tagit fram. William kom hem med lite dagispyssel idag och ville att jag skulle sätta upp hans stjärna i fönstret. Åh, det slet i mitt modershjärta att jag måste säga nej, men jag lovade att sätta upp det i vår nya lägenhet så fort jag kan. Lilla gossen, han har varit så rar och kramig de senaste dagarna. Jag undrar hur han upplever flytten, tvillingarna och allt. Han har sett mitt gravidbola-smycke. Det plingar svagt som en xylofon eller en liten vindflöjel. Inte vet jag om twinsen hör något av det, men William gillar smycket. Han tog tag i det idag och spelade för tvillingarna.

”Mamma, det låter som musik”, sa han. Sen pekade han på två hjärtan som pryder smycket. ”Vad e det?” undrade han.
”Det är två hjärtan”, svarade jag. ”Ett för dig – och ett för Bu&Bä. Det här ljudet betyder att jag alltid är nära, att ingenting är farligt”, sa jag vidare och plingade med bollen/bolan. Kanske det kan bli en liten trygghet för en treåring också, i dessa tider då mycket ändras? Han gillade smycket i alla fall.

Jag har förresten kommit på en någorlunda fungerande lösning på problemet med att gossen inte hinner till toan och kissar både mig och sambon i famnen när han sitter och gör något med oss. Aldrig på dagis, inte i soffan, men mitt i leken – han hinner inte eller vill inte. Jag hade tagit hem ett schema som egentligen är en salva-dagbok, där barn med torr hud och de som använder salva, får ett klistermärke varje gång de ska smörja sig. Jag ändrade på texten för min siffer- och Zuma-älskande son, så att han kommer till en ny bana/level varje gång småkalsongerna är torra. Och vet ni vad? Det funkar ganska bra!

”Mamma, snart kommer jag till fyrans bana!” säger han och får välja märke. (jag har döpt figurerna efter bakterier och virus, för skojs skull. En heter Stafylokock, en heter GramNega, för att den är röd som i gramfärgning av bakterier. 😛) Jag ville egentligen mest testa om det är hans lathet som gör att han inte hinner eller det att han glömmer bort att han behöver kissa, eller om det är något verkligt fel. Han är ju torr på dagis och oftast om nätterna. Fast nu vet jag inte, vi har återgått till nattblöja ibland och då passar han på att fylla den på morgonen. Smart kille, det är ju praktiskt när man är trött och nyss gått upp sådär halvt i nattmössan. Men nu – nya tag med allt! Med lägenhet, med lådor, med flytt – fast inte å mycket att jag mår dåligt. Jag längtar visserligen efter att äntligen få inreda ett barnrum, som W aldrig haft, men samtidigt känns det lite som ett måste och då är det inte lika roligt.

Blir det nån jul i år? Jodå, men inte en lika vanlig jul som det brukar vara. Jag kommer att sakna min hemmahemma-familj på julafton. ♥