Galen

Jag tror den här flytten får mig spritt språngande galen. Jag hittar inte kamerasladden, jag hittar inte min eltandborste (måste ha den! Använder den dagligen, har gjort det ett år), hittar inte gardiner. Det fattas köksskolar, skåp, bord, allt! 😦 Höll på att inte hitta min medicin. Vi kan inte köpa fler frysta saker, för den nya frysen är för liten. Efter att vi tog med oss lite saker från vår gamla frys (den var ett sånt där delat kylskåp, inte större än så) får inget annat plats. Det nya kylskåpet är nämligen större och därav är frysen mindre.

Jag har äntligen köpt gardinskenspluppar, men nu funkar inte vissa av dem?! De är liksom tröga och bromsar – varför går allt fel? 😦 Det finns inte tillräckligt med skåp för lakan och handdukar, jag kan inte plocka undan. Tvättmaskinen är inte ikopplad och jag vill tvätta. *måste boka tvättstuga* och det är mörkt här! Som tur var fick fixliga sambon upp två lampor till, som jag hade köpt (men sockeln var fel, den var en sockerbit och inte en sladd så det blev en massa extrastrul och dessutom var skruvarna i lampan helt sjukt svåra att få loss och pyttesmå).

När jag har kommit hem från skolan de senaste dagarna, har jag varit så trött att jag somnat och jag har haft ont i sidan eller ryggen, vad det nu är. Magen växer så det knakar och kroppen hänger väl inte med. Det är i alla fall inte sammandragningar. Jag borde inte stå med uppsträcka händer, det är inte bra det heller, men hur ska man kunna undvika allt? William vill inte vara i sitt rum och absolut inte sova där, så det är trångt i sängen. Han säger att han är ensam, fast vi är nära. När jag tog ut hans dagiskläder kom det en kaskad av sand från regnkläderna (vi tog hem allt inför julen från dagis) – över hela hallgolvet och vi har ingen dammsugare här. HJÄLP? Är det här livet? Jag pallar inte just nu, jag vill inte flytta, allt ska vara som vanligt! ;_;

Ändå gick det superduperbra med honom idag när vi handlade. Jag hämtade honom tidigare från dagis och han riktigt sken upp. ”Mamma jag älskar dig”, sa han och kramade mig och klädde snällt på sig. Vi handlade lampor, skarvsladdar och hem-liga saker utan problem. Duktiga sonen, han hjälpte mig att rada saker på bandet vid kassan och var ett riktigt mönsterbarn.

Hemma är det värre. Han vill peta i lådor, dra fram saker som inte är så lämpliga. Akta arbetslampan, den är varm! Dra inte de där längs golvet! Nej, inte smälla i dörren, inte krypa in hela tiden i klädskåpet… suuuuck. Det finns för mycket lösa saker ännu här. Och inte en gnutta jul. Inte ens pytte. 😦 Det går långsamt det här.

PS. Det här blev ett riktigt gnällinlägg. Inte är det såhär uselt helt tiden, det är bara nu det känns så. När jag vill att allt ska funka på en gång. DS.