Tänk vad lite tyg kan göra
Jag är så glad, så glad ikväll! Jag hittade mitt strykjärn och kunde stryka mina nyinköpta gardiner och äntligen skapa ett riktigt vardagsrum! Strykmackapären var inte alls långt borta, jag hade bara glömt att kolla i en liten kasse. ^_^
Stryka på-fålla upp är en underbar uppfinning. Och att de dessutom ingår i de flesta gardinpaket numera, åtminstone på Ikea och Anttila, där jag köpt mina tyger. Det är lätt att lista mina favoritaffärer om man ser på de saker vi har hemma: Ikea, Anttila (deras återkommande reor är alltid bra- och så har de garn) och Citymarket. Möjligtvis lite Lankabaari och Hemtex däremellan. Man läser och ser i många inrednings- och hobbybloggar att folk beställer inredningsprylar från små, dyra affärer. Det är fint, men personligen tycker jag att man kan hitta massor med saker man behöver på betydligt billigare ställen. Med lite fantasi och kreativitet kan man skapa nästan lika fina saker.
Jag har länge gått och tittat efter Iittalas Origo-muggar (såna de alltid använder i 2½ Men, fast där har de en variant med öron) men idag hittade jag lite liknande skålar för under tre euro styck. Yay, jag är så glad att jag tog dem! Även om jag inte är så förtjust i retro- och vintagesaker, tycker jag de här är mysigt fina. ♥ Förresten har vi en massa muggar, jag kan inte köpa så många fler utan att kasta gamla.
Idag gick vi till Ikea, för William fick vara hos farmor och farfar. Det är jättebra att han kunde vara där, för jag hade fullt sjå att ta mig runt den enorma affären, fast vi inte gick till alla avdelningar. Sen kom vi på att det faktiskt är en massa saker vi har handlat eller planerat att handla (tunga skåp och stolar), så när vi väl hade kommit till Hämta-Själv-lagret fick vi börja om igen och gå till början… Håh håå. Jag fick lov att sätta mig mellan varven. Det är tur att jag är sjukskriven, jag skulle faktiskt inte klara av praktiken, tyvärr.
När vi äntligen var klara och hittat rätt med vår plocklista (alltså, vi gjorde en beställning där Ikea plockar ihop varorna åt oss och sen kör hem rubbet) och fått rätt anvisningar, var jag helt slut. Men glad. Det är inte varje dag man handlar vara som väger 260 kilo ihop. Ooops. Det var kanske tur att vi inte började plocka grejerna själv på vagnar, det hade ju aldrig gått!
Före: Trasig lampa, tomt och trist vid fönstret
Vi fick också byta vår VÄTE-papplampa som gick sönder. Det gick inte att dra den där pappsaken på sin hållare, den sprack! NU gick det bra och jag är så förtjust i min lilla molekyl, – när saker funkar känner jag mig så extra glad! Hemma strök jag sex gardiner och fållade upp fyra. Sen satte jag upp dem – och nu… NU börjar det äntligen kännas som ett hem. Det är precis som de säger i Hemtex-reklamen – tänk vad lite tyg kan göra. Att stryka gardiner och kläder var förresten inga problem, det får man inte sammandragningar av. 😀
De vita gardinerna är förresten från Ikea, jag fick tag i sista förpackningen av Renate Ljuv. Förra gången var de helt slut. Det är tydligen fler än jag som gillar dem! De är ganska tunna, så jag hoppas de håller. Totalpris för alla fyra gardiner i vardagsrumsfönstret: 35 euro. Helt okej, tycker jag!
Klockan är över senkväll och natt, jag sitter och filosoferar framför datorn. Och njuter av nya (billiga men snygga!) gardiner. Williams rum fick inga coola bilgardiner nu, fast jag hade tänkt det ett tag.
Nej, så länge mamma ännu får bestämma vissa saker ska han ha gardiner med gulliga grodor och djur. Sa jag att jag diggar FABLER-serien som Ikea har? 😉
Väte-lampan och gardinerna
Han kan ju!
Vår son kan skriva ord! Jag hade ingen aning om att han var så duktig på bokstäver, han har inte velat rita dem på papper förut. Jag vet att han kan dem på sin lekdator, men inte såhär. Kanske man inte märker det mellan allt vardagstjat. 😛 Med en vanlig penna brukar han bara rita runt, runt. Tills nu. Nu kom han själv på att sätta sig ner och skriva. Visserligen skrev han hevonen spegelvänt, men de tre första bokstäverna ur minnet. Och susi vet jag att han kan utantill. Resten av orden frågade han: ”Hur skriver man…?” och vi bokstaverade. Så coolt! Jag är djupt imponerad och stolt. Fast jag kan inte alls ta åt mig äran, det är hans eget intresse som gjort att han lärt sig.
Jag kunde inte en stavelse innan jag började skolan. Varken läsa eller skriva. Jag var så imponerad av de som hade större syskon och som hade lärt sig att läsa. I dagens läge är det säkert vanligt att många barn redan kan en del, när de börjar ettan. Det är bra. Samtidigt ska man inte tvinga ungar att gå så snabbt framåt, om de inte själva vill, tycker jag.
Gubben har skruvat byråer ikväll, jag trixar med sänglampor och försöker hitta plats åt alla våra tallrikar och matsaker i köket. Det ”fattas” ett skafferi. I den gamla lägenheten hade vi ett högt skafferiskåp, från golv till tak, som man kunde fylla med flingpaket, större föremål och plastgrejer, rissäcken, riskokaren och allt sånt. Nu finns det bara mindre skåp och det är jag ovan vid. Hmm, det gäller att klura och fundera. Dessutom måste vi verkligen ha en extra frys.
Jag märker att jag inte orkar som förut. Bara att skruva fast den där lampan, att stå och peta med små skruvar, gjorde mig trött. 😦 Jag tycker inte om det. Visserligen hade jag nyss ätit och fixat med annat i köket, men jag har verkligen vilat idag. Förra gången vi flyttade var William fyra månader och då hade vi hjälp av svärmor som tog hand om honom ibland, så vi kunde fixa och dona i lugn och ro. Det gör dom nu ibland också, fast allt verkar ta längre tid. Så har vi ju en större lägenhet också – och mer saker – fast vi har slängt otroligt mycket.
Jag har haft lite huvudvärk idag, vilket oroar mig. Att ha ont i svanken/svanskotan är ingen fara, jag vet att det beror på att jag sitter lite fel när vi har datorn på ett lågt bort än så länge. Men den där huvudvärken hoppas jag försvinner. Jag vill inte ha havandeskapsförgiftning igen. Eller graviddiabetes! Så jag försöker låta bli att äta en massa godis (lite blir det ju) och glass, som kroppen skulle vilja.
Dagens test:
– gjorde jag via en länk på Facebook. Är du stadsbo eller lantis? Jag är tydligen lite av båda. Jag tycker det är skoj med små tester, där man verkligen ska fylla i alternativ, fast jag vet att de inte stämmer. Den här var dock ganska sant. Jag längtar ofta efter att bo på landet, men en annan del av mig längtar starkt efter Stockholm och storstadsliv.
35? Då får du inte köra!
Vissa dagar är bara extra långa. Som när man försöker lägga en envis son, som är trött som tusan, men inte vill sova. Jag höll på i en timme idag, det var en del hårda ord, må jag säga. Men jag vann! Och efter att ha fått sova en stund och sedan fått reda på att fammo är hemma igen, kändes det bättre. (Vi är så glada att du mår bra och att du finns, fammo, det förtjänar du! ♥). Jag har dessutom fått ordning på sovrummet, så det känns lite lättare.
Idag åkte William och jag själva bil hem. Han pratar mångt och mycket under bilturer, han ser saker, förklarar saker. Vi tittar på bussar, siffror och vägar. Det är roligt. Och idag pratade vi om när man får köra bil.
– Man måste vara 18 år för att köra bil, du får vänta till dess, sa jag till sonen när han också ville köra.
– Mamma, vilken år är du? (hans sätt att fråga hur gammal man är)
– Jag är 35, det vet du ju.
– Då får du int kör bil, du är int 18!
Kloka sonen! Han trodde ju såklart på mig när han sade att man får köra bil enbart när man är 18 år! Så jag förklarade att man måste vara _mer_ än 18 för att köra bil.
– 19 och 20 gar bra, sade han.
– Ja, 19 och 20 eller 21 eler 25 eller 35, fortsatte jag!
– Jag vill vara 60 år, sa William.
– Jaså, men det är inte ens faffa.
– Jag vill vara 60, sa han bestämt. Sen funderade han en stund: Tri år gar int, då e man för lill.
Min kloka son, han funderar så mycket. Mycket mer än man förstår. Ofta säger han också numera att ”mamma är snäll!” som en slags kontrast till ”mamma är dum”. Man är liksom antingen eller. Ofta funderar vi över att man är snäll ibland och dum ibland. Då brukar han påpeka något tillfälle när jag har varit arg och sedan tillägga: ”Men nu är du snäll!”. Det är viktigt det där med snällhet, det är liksom nån slags grund för tillit och kärlek för barn.
Nu är jag nöjd och belåten och nästan lite sprickfärdig med två barn och en El Maco-måltid i magen. Puh, det finns inte plats för så mycket mat. Bu och Bä sparkar på. Jag kommer nog aldrig riktigt att lära mig uppskatta de där sparkarna, jag tycker om dem bara för att det är tecken på att de små liven lever.
Imorron har det utlovats snöslask här nere i sydväst. Konstigt, det har ju varit kallt så länge. Och skönt med en långhelg, så jag inte behöver vara ensam hemma. Det blir troligen en tur till Ikea – igen.
Dagens repliker:
– Mamma jag är kär till dig, du e min kaninbumbeli-mamma. ♥ (ja, såklart jag är, min lillbumbeli, 4 ever!)
Innan han somnade:
– Isi? Pappa: Joo? – Gää gää. Varpå sonen somnar. Lilla, stora killen.
Dagens höjdare:
Att jag fick en trea (vårt högsta vitsord) i mikrobiologi, den där svåraste tenten som det var så mycket tal om, att jag hade läst för mycket och fel saker.
Knepigt
Ibland undrar jag hur det ska bli med William när Bu&Bä kommer. Hur i hela världen ska vi vänja honom av med all den uppmärksamehet han har fått och får, utan att han går bärsärkagång med både twinsen och oss? Det var tydligen meningen att jag skulle bli sjukskriven, för jag hade ändå inte kunnat gå till någon praktik idag, William är hemma och dagiset har stängt till nästa måndag. Visst hade vi kunnat få ett annat dagis om vi hade anmält det före jul, men nu blev det inte så.
Jag vantrivs bland ouppackade saker. Ändå har jag plockat undan en massa idag. Jag rensade bland Williams kläder som blivit för små, packade ihop i påsar åt Bu&Bä, städade ihop kläder och jackor, ordnade skor och fixade med lakan och tvätt. Jag har fixat vår egen maskin, så nu kan vi tvätta här i lägenheten också – förutom att vi har torkställningen på vift, så vi fick gå ner till tvättstugan i alla fall. Tur att den funkar och har torkrum.
Jag vet inte om William är osäker efter det här med flytten eller för att det är bebisar på intågande. Han går efter mig som en svans och frågar vad jag gör hela tiden. Så fort jag går till ett annat rum så han inte ser mig, gråter eller skriker han att han är ensam. Alternativt är jag ”dumma mamma” som inte leker med honom. Det är skoj när vi leker, han är söt och rar, men jag orkar inte leka hela tiden. Jag är ingen lektant, jag är bara mamma.
På kvällarna vägrar han sova i sin egen säng, fast den står i vårt rum. Han ska sova med mamma och pappa. Jag försöker vänja honom vid tanken att iaf sova i sin säng, han får ju ändå vara nära oss, försöker jag. Men då vill han börja sova i vår säng. Puh. Vi pratar och pratar och tjatar. Bara att lägga honom tar ibland en timme. Hur ska det gå sen? 😦
Just nu vill han inte äta själv heller. Mamma ska mata och hjälpa. Om jag låter bli att mata honom eller sätter honom i en hög stol (babystol säger han) vägrar han ännu mer. Ska man då låta bli att mata? I så fall tjatar han om välling resten av dagen eller kvällen. Blä, vad jag längtar efter dagiset. Det räcker med helg nu.
Man ska hela tiden vara tacksam och glad att ens barn lever och mår bra. Att twinsen i magen också lever och har klarat sig bra hela tiden. Det är jag inte idag. Nu är jag dumma, elaka, själviska mamma som vill vara för sig själv. Jag vill inte ha näsblod, hjärtklappning, hög puls och trötthet och spändhet. Jag vill gå på bio, gå till Ikea och gå på krogen. Jobba och fundera på egna saker, umgås med vuxna. Hitta mitt strykjärn. Orka fixa här hemma och få lyfta saker. Slippa det här konstiga söt- och glassuget, som jag inte har vanligvis.
Nu ska det här inte bli ett jättedeppigt inlägg. Det har hänt roliga saker idag också. 🙂 William pratar mycket. Och klokt.
– Mamma, vad gör du? Städar du? Det ska bli ordning och reda, städa på freda!
Han har lärt sig bokstavera ord (på finska, han säger alltså O när han menar U och Å när han menar O), även utan sin dator.
– Mamma, hur skriver man tomat? På finska är det T-O-M-A-A-T-T-I.
– Vad duktig du är! Vad du kan, svarar jag stolt.
– Susi är ett kort ord! Det är S-U-S-I, säger han sedan.
Med andra ord, låt era barn leka med mumindatorer och andra, om de är intresserade. Var inte oroliga för att de är dåliga. Jag tycker lekdatorer är väldigt, väldigt bra.
Ingen praktik
Nehepp. Det blev ingen praktik för min del. Jag vet inte om man kan säga att skolgången är avslutad för min del nu, men det verkar ju så. OM det hade varit vanliga skoldagar hade jag kunnat fortsätta, men vi har praktik hela januari. Jag börjar bli hyfsat stor. Efter som jag har gått in i vecka 27 är jag ungefär lika stor som jag var med William i vecka 34, om jag skulle dra till med en gissning. I morse hade jag tid till ultraljudsundersökning och min specialläkare – de följer upp hur Bu&Bä växer nu varannan vecka. So far so good! Inget visat nåt tecken på att förlossningen skulle starta för tidigt – jag håller ihop – fast det inte alltid känns så. 😛 Bu växer mer än Bä, men ännu är det ingen fara. Nu väger de uppskattningsvis 1020 gram och 720 gram. Den ena har lite smalare/mer avlångt huvud, men det tycks inte betyda nånting. Ändå gjorde det mig orolig. Jag vet att de är individer och att de inte har mer likheter än så länge än andra syskon, men man hinner tänka så mycket. Tillsammans är det nästan två kilo bara barn som jag bär på. Häftigt – och lite skrämmande.
Jag berättade att jag var lite extra trött och att vi ska ha praktik i skolan. Mer än så sa jag egentligen inte, förutom att vi hamnar att stå så gott som hela tiden, läkaren sjukskrev mig utan tvekan. Jag visste att det skulle komma, han hade sagt att det skulle hända någon gång nu, senast vecka 28 (för min del). Jag vet att jag inte behöver vara duktig och visa mig på styva linan längre, jag har gjort rätt så bra ifrån mig under hösten. Ändå är det med lite sorg i sinnet jag läser mina klasskamraters uppdateringar om hur roligt eller trevligt det har varit på den första praktikdagen. Här är jag nu, hemma igen.
Från och med nu känner jag mig berättigad att sitta här!
En annan del av mig är förväntansfull och glad och lite orolig. Tänk att vi blir en stor familj. Eller tänk om något går fel. Jag vet att flerbördsgraviditeter är riskgraviditeter. Det tär på min egen kropp också, det känner jag ju. Tack och lov vet jag att man repar sig. När jag väntade William var allt ett kaos och det fanns fler orosmoment. Skulle min kropp någonsin bli som förut, eller var allt förstört? Såklart är det olika från gång till gång, men sådär generellt sett tycker jag att människokroppen är fantastisk på att ställa tillbaka, även om det tar lite tid.
Nu blir det mer sånt här - tid att sticka! Såhär långt stickade jag på nyårsafton och dan efter var de klara.
Så här står jag nu och kan inte annat. Jag lider lite över att hemmet ännu är i kaos. Det kommer att vara mycket svårare att hitta inspiration att plocka undan och fixa saker, när jag bara är hemma. Jag kan inte bära och släpa eller sätta upp saker som jag själv vill, jag blir snabbt trött och klumpig. Fast inte så farligt ändå. Idag gick jag en sväng via Anttila på hemvägen och hittade nya gardiner till halva priset. Sånt är skoj. Jag ser ett hem som växer fram mellan alla våra saker. En megaomgång möbler/saker från Ikea väntar än. Vi ska inte ta hem Bu&Bäs saker redan, men lite byråer, databord, stolar och sånt vi inte hunnit med under julhelgen. Och kanske ett nytt HOPEN-skåp för alla våra lakan. Det enda dåliga är att man måste bygga ihop sakerna själva. 😛
Lista om året 2010
Jag lånade en lista av Linn såhär inför årsskiftet. Jag firar en synnerligen lugn och gravid nyårsafton, nästan allena. Mamma och pappa är här (jag ville skriva förstås, men inget är ju egentligen självklart) och sonen, som har hängt efter mig som ett klistermärke idag. En minut efter att han vaknade skrek han att jag var ”DUMMA mamma!!!” och så fortsatte det dagen igenom. Håh håh, det är en sann prövning att vara fast vid en treåring. Jag älskar dig William, men ibland gör du mig skvatt galen! ^_^ Ibland tänker jag att det är svårt att uppskatta det fina och mysiga, för att det är så intensivt att vara med sitt barn.
Liiite avis var jag faktiskt på min femtonåriga syrra som åkte till sina kompisar på nyårsfest. Fast allt har ju sin tid. Jag njuter så det är inte klokt över att mamma/mommo lägger William ikväll. Jag ska snaska Budapest och fortsätta slöa vid tvn, kanske sticka lite mer. Tända en brasa och ta en filt, så har jag fulla tantpoäng! 😛
1. Gjorde du något i år som du aldrig har gjort förut?
Studerade helt på finska. Jag har delvis gjort det förut, men inte så att alla tenter och inlämningsuppgifter också måste vara på finska. Plus vänta tvillingar, that’s a first!
2. Höll du några av dina nyårslöften?
Jag hade inga ifjol. Brukar ända bara glömma bort dem. Det är väl lika bra att lova något nån annan tid på året, av en bättre orsak än att det är nyår?
3. Fick någon du känner barn?
Ja, det händer väl när man är 30+.
4. Dog någon som stod dig nära?
Jo, två stycken. Inom samma vecka.
5. Vilka länder besökte du?
Räknas såna man besöker i sömnen?
6. Är det något du saknade 2010 som du vill ha 2011?
Ett jobb. Men det lär jag inte få 2011 heller. Kanske 2012?
7. Vilket datum kommer du alltid att minnas?
Det har jag redan glömt. 😛
8. Vad är det bästa som hänt dig under året som gått?
Skola, helt klart. Rutiner gör mig till en bättre människa och att få träffa andra människor.
9. Vilket var ditt största misstag?
Jag begår väl inga misstag? (A) Man ska inte ångra saker, man ska se framåt. Kanske att jag tränade mindre än jag borde ha gjort.
10. Vilket var ditt bästa inköp?
Vårt nya hem och nya bilen. I mindre skala: Min iPhone.
11. Vad spenderade du mest pengar på?
Hus och hem. Lite garn kanske mellan varven. Men mat borde det egentligen stå här, för det om något är dyrt!
12. Vad gjorde dig riktigt glad?
Att jag kom in till skolan och att det gick så bra. Att mina föräldrar lever och att min son&sambo är frisk!
13. Har du varit sjuk eller skadat dig?
Ja och ja. Sådär lite bara.
14. Vilka låtar eller artister kommer få dig att tänka på 2010?
En gammal klassiker: Haddaway – Come back (Love has got a hold of me) och Shayne Ward – If that’s OK with you. Dem lyssnade jag på när jag gick till skolan ett långt tag.
15. Mådde du bättre eller sämre under 2010 än vad du gjort tidigare år?
I början av året var det inte så skoj, men slutet av året superbra. Så statistiskt sett var det jämnt.
16. Finns det något du önskar att du lagt mer tid på?
Nej.
17. Finns det något du önskar att du lagt mindre tid på?
Kanske att tjafsa om vardagssaker.
18. Hur var din julafton?
Väldigt lugn och stickig. Vi var hos svärmor.
19. Blev du kär?
Blev? Jag är ju.
20. Vilket program har varit det bästa på tv?
Smallville, fast det var inte på TV bara, jag såg fortsättningen via datorn. Fångarna på Fortet var också bra!
21. Hatar du någon som du inte hatade förut?
Nej.
22. Vilken var den bästa boken du läst under året?
Jag vet inte om jag har läst ut en enda bok under året… *gulp* Räknas läroböcker och mönster? Jag har läst Jens Lapidus – Aldrig fucka upp, men den är inte klar. Det är min toabok. ^_^ Fast den är bra.
23. Vilken var din största musikaliska upptäckt?
Att jag kan sjunga så att det låter vettigt i en kvartett. Och att jag sjunger högre (inte fortissimo) än förut, efter lite träning.
24. Önskade du dig något som du fick?
Massor! Ett nytt hem som är tillräckligt stort. Och mysigt midnattsim vid Samppalinna i somras. Och att vänta tvillingar, fast det visste jag inte att jag ville ha, innan jag väntade dem.
25. Önskade du dig något som du inte fick?
Sömn! Jag sov dåligt i perioder efter att jag blev gravid. Och mina inlägg/bilder tillbaka från gamla bloggen.fi… 😦
26. Vilken var årets bästa film?
Jag har inte sett så mycket film… IronMan 2 var bra, den såg vi hemma.
27. Vad gjorde du på din födelsedag?
Flyttade! Packade kartonger och sorterade grejer. Var gravid. Fast sambon hade ett vackert smycke till present åt mig, det var väldigt fint.
28. Vilka var de bästa människorna som du träffade?
Alla mina klasskamrater på VHTE8. ^_^
29. Hur skulle du beskriva din klädstil?
Ganska lika som året innan, men mer rosa/vit i slutet. Mycket Gina Tricot och Only.
30. Vad fick dig att må bra?
Glass, simma, en kall bärs på sommaren (innan jag var gravid förstås) och solsken samt att vara ute med svärmor&svärfars segelbåt. Och att jag började sticka igen, det är superroligt.
31. Vilken kändis var du mest sugen på?
Det är ingen jag är ”sugen” på, men Green Arrow i Smallville är ju en bra karaktär.
32. Vem saknade du?
Min familj, ofta och mycket.
33. Vilken var din bästa månad?
Oktober.
34. Finns det något som du skulle kunna ha gjort bättre?
Nej, jag väntar tvillingar och har gjort bra ifrån mig i skolan.
35. Hur kommer nästa år att skilja sig från det här?
Jag kommer förhoppningsvis att ha två barn till. Iiiks! 😀 Och wow!
Fortsatt bra början på det nya året!
Jag gillade Googles bild idag, så jag tar med den.
Inpå slutrakan
William brukar säga att jag är femtiotre år gammal. Han har nästan rätt – om man läser text från höger till vänster. Och ibland känner jag mig som femtiotre, utan att jag kan säga att jag vet hur det är. Magen växer så det knakar, vissa av mina vanliga toppar (alltså plagg) som jag hittills gått runt med, börjar kännas för spända runt lilla maggen. Mamma säger att jag går lite vaggande, som en anka. Jamen, det är ju skönt! 😀 Jag förstår varför vissa går så.
 
 
Ikväll föll snön tät över bygden och när vi körde från stan. Jag passade på att tända en mysig brasa i spisen, men det blev nästan för varmt i rummet! Nåja, i alla fall gick jag inte fel när jag skulle hämta veden den här gången! För många herrans år sedan lagrade vi veden i familjens allra första lilla garage, som står längst bort på tomten. När hade pappa sin ljusblå Taunus en gång i tiden. Sen byggdes stora garaget med plats för två bilar och röda garaget blev förråd. I dags dato står gräsklippare och röjningssågar där.
Senast jag var hemma skulle jag hämta ved. Pappa har radat veden prydligt nära husväggen, under tak. Men min vana trogen tog jag korgen och gick till garaget. Döm om min förvåning när jag kom till det igensnöade förrådet och inte hittade nån ved! Jag hade bara behövt gå några steg utanför dörren, inte till det gamla garaget, där vi inte haft nån ved på sju år! Haha, det går att lära gamla hundar sitta, idag gick jag rätt! Även sådana som är femtiotre!
Nyårsafton kommer att bli en lugn sådan. Jag ska sitta hemma med mamma och pappa. William har förhoppningsvis somnat innan tolvslaget och jag ska sticka och mysa alldeles för mig själv. Lillasyster J dyker säkert upp här hemma, när hon firat med sina kompisar.
Idag skrev jag till en kompis att man aldrig har en aning om vad framtiden för med sig – och att det är det som är det som är så fantastiskt! För min del behöver jag bara se bakåt på det gågna halvåret. Jag blev gravid – fick sedan veta att det är tvillingar. Chocken lade sig och jag kände och känner oerhörd glädje över beskedet, trots att det säkert också blir tungt. Jag kom in till skolan efter hård gallring, jag visade för mig själv och för andra hur bra det går att studera helt på finska om man bara lägger manken till en aning och visar intresse. Och att det faktiskt är otroligt roligt!
Jag reser med min son och det går bra. Jag blev nominerad till Årets blogg och fick gå på galan. Vilket kanonslut på året! Nu vet jag att nästa år kommer att bli annorlunda, men inte nödvändigtvis sämre. Vissa jag har stött på har reagerat väldigt avigt till att jag väntar tvillingar: ungefär i stil med ”HERREGUD” varpå de vänder bort blicken och tycker synd om mig. Det behöver ni inte göra! Det här ska gå, på nåt sätt. Jag är varken den första eller sista som föder tvillingar. Ge upp är det sista jag gör, fast det blir jobbigt. Jag tycker det är coolt, det som händer.
Jag vill önska alla mina läsare, vare sig du läser en eller trettio gånger, ett riktigt gott slut och ett gott nytt år. Var dag en sällsam gåva och en skimrande möjlighet. Hjälp mig att påminna mig själv om det också, de dagar som orken tryter. Nu ska jag fortsätta mina självstudier om immunoglobulin såhär på senkvällen. 8)
Komma ifrån
Det är så otroligt skönt att komma hemifrån, om än för några timmar. Bara andas, köra bil, äta en burgare, sticka med en god vän och prata. Huvudet fylls genast med nya tankar och idéer. Visst är det märkligt.
Annars är allt som vanligt här: Katten dricker julgransvatten, William trotsar vidare i sann treåringsanda, brasan sprakar värmade i spisen och jag sörplar mineralvatten. Det är varmare ute, mindre än -10, hurra! Det lär bli en lugn nyårsafton. Förresten hade jag tänkt göra en krönika, men jag har inte med mig min bärbara hårddisk där alla bilder finns (i nån flyttlåda fortfarande…) så det måste vänta.
Dagens skämt: Jag lyssnade på Radio X3M, där det bland annat handlade om att ingen blir lycklig av pengar. Vilket skämt. Såklart kan man inte köpa lycka, men om man hade en större mängd pengar, skulle det innebära att man slapp tänka på boende- och jobbkostnader, att man kunde få hjälp i hushållet, mat hemkört och t.ex. alltid färsk frukt, inte bekymra sig över var och hur man ska bo, inte tänka på om vagnen ryms i hissen där man vill bo. Ja, jag kan komma på tusen saker. Så säg inte att pengar inte spelar roll – det gör det. Sedan finns det väl en gräns för om man skulle bli mer lycklig eller inte, om man var superrik och spenderade mer och mer hela tiden. Det tror jag inte man skulle bli.
Snö och mörker
Det snöar igen och är mörkt. Jag har tusen idéer om vad jag vill skriva om, men de går inte att förverkliga just idag. En del kräver lite kameraarbete och textförberedelser. William vill helst inte att jag sitter vid någon dator alls, vilket jag faktiskt inte har gjort heller. Förutom nu då och så har jag kollat min mail ett par gånger, bläddrat i nyhetsflödet på FB ett par gånger.
W och jag kom med tåget för ett par dagar sedan. Hela biljettsystemet var ur bruk (inte bara i Åbo utan i hela landet), så vi kunde inte lösa ut vår biljett, som vi hade köpt via nätet = vi hade ingen platsbiljett under hela resan. Det kändes lite beklämmande, då jag dessutom hade ett par väskor och inte vill bära och släpa så mycket. Men det gick!
Vi satt i lekvagnen hela tiden. En stor del av resan var det 12-14 barn där samtidigt. Förra gången gick det bättre att åka, men nu var det förstås svårare att lugna ner W. Han ville knuffa de mindre, springa runt och skrika ibland. Han var livrädd för toaletterna på tåget, men jag fick honom att gå en gång i alla fall. En sexårig kille (som lustigt nog hette Emil) klättrade som en tok i bagageställningen. Han hängde som en apa och sen klättrade han UPP till väskförvaringen! Jag och ett antal förvånade föräldrar undrade var hans morsa eller farsa var! Han höll ju på att inte komma ner. Sen frågade han hela tiden vad vi talade för språk sinsemellan, när jag och ett par pratade svenska. Jag tycker inte om det där – vissa ungar verkar ha uppfostrats till att svenska är nåt fult och nåt som man inte ska prata.
Sen fick denne Emil för sig att han skulle skrämma mig (och William som just satt sig ner med Mumindatorn), så han kröp nära mig och sa BÖH! Första gången brydde jag mig inte, men sen klättrade han vidare och höll på att sparka andra barn, plus att han smög sig bakom mig och skrek BÖH! ännu högre. Då pallade inte mina nerver! Jag halvskrek att vi inte längre ville vara med honom och att han skulle gå ifrån oss! Ja, man får inte tillrättavisa andras barn, men jag hade kämpat med William och väskor och försökt få min egen unge att sluta säga ”Mamma dum” hela tiden, och så kommer han och skrämmer mig. Blä, va sne jag blev.
Det lustiga var att flera andra höll med mig, när jag var den som vågade höja rösten lite. Jag såg hans mamma ett par gånger, men inget när han om och om klättrade i bagageställningen eller åkte nerför rutschbanan med huvet före eller lekte Tarzan. Jag vill aldrig ha nån sexåring! >_<
Det bästa just nu är att William sover till lite över nio varje morgon. Halleluja. Eftersom jag är på resa med honom allena, är jag glad att jag får sova längre än till sju (då han alltid vaknar hemma). Fast jag märker att det är lite extra krävande att sova med honom i samma säng, leka med honom, helst vara i samma rum, tjata om att gå på toa, tjata om mat osv osv. Och det är ”bara ett barn”. Antagligen mycket lättare än att ha två mini-twins, men just nu är jag tydligen van vid att ha lite eget liv i skolan och hemma, mer än jag har nu. Och jag brottas med ett ständig mat- eller godissug. Alternativt ”ska jag eller ska jag inte ta järntabletter”. Blä, jag känner mig som en val varje gång efter att jag ätit. Undrar hur det går med min praktik. 😦
