Vi biter ihop
Det här med hemmalivet är verkligen inte min grej. Och ändå har jag en hel del tid för bara mig själv nu när jag är sjukskriven. Jag har ingen aptit, men när jag väl har ätit något blir jag sötsugen. Försöker dämpa det med att äta mandariner och frukt eller lite kex, men kroppen (Bu&Bä) vill ha mera. Glass i stora lass och godis. Eller pumpakärnor eller vad som helst som man börjar äta. Det är en av de jobbiga sakerna med att vara gravid. Aldrig matnöjd. Fast på rådgivningen sa de faktiskt att det inte är så farligt att äta gott, bara man äter mat först.
Mat ja. Jag saknar skolmaten något otroligt mycket. Hur kan några euros dussinlagad mat vara så bra då, undrar kanske en del? 1. Den är färdiglagad.
2. Man får bröd och sallad i stora lass till.
3. Man äter regelbundet.
4. Det är faktiskt gott.
Nu ska jag sluta tjata om skolmaten. William tjatat om sin välling. Vare sig han vaknar 07 eller mitt i natten, kommer han till vår säng och bokstavligen s-k-r-i-k-e-r efter välling. Och om vi nekar och försöker lugna, skriker han vidare att mamma, alternativt pappa är DUM och börjar slåss. Suck.
Stackars våra grannar (på tal om dem borde man kanske dela ut öronpluggar till dem när Bu&Bä kommer. Här i huset bor många äldre, där barnen är stora och man är noga med att det ska vara lugnt mellan 21 och 07, inte några tvättmaskiner på söndagmorgon osv.. Va poppis vi kommer att bli, jee… ) 😛
Inatt/i morse hade jag verkligen kort stubin. En sån där som räcker cirka en sekund innan jag briserar. Jag sov kanske en timme inatt, max. Kunde inte sova, fast jag verkligen försökte. Och sen kommer W och gråtskriker och slåss. Nej huu, va arg jag blev. Läget lugnade sig lite, en halvtimme senare, men jag kände mig både gråtfärdig och superarg.
Kanske vissa inte är menade att vara mammor utan bara Titanic:ar – varnande exempel? Jag förstår inte varför just jag får tvillingar, jag som är så självisk och egoistisk? De borde komma till någon mamma som väntat på att kunna få barn i fem, sex år och som skulle ha mer tålamod. Men livet funkar inte så, det är ett orättvist lotteri som inte frågar efter vad du vill. Å andra sidan vill jag ju inte lämna ifrån mig varken Bu eller Bä nu när jag vet att de där där! Hur rädd jag än är för förlossning, blod, tarmar, kejsarsnitt och ont-ont, vill jag inte förlora nån av dem. Är det vettigt? Eller är människan lite maskokistisk innerst inne? Ibland undrar jag.
Kanske resten av veckan blir bättre. Jag har fått vila idag. Kanske jag samlar ihop lite tvätt (fast jag tvättat slut på det som behövs just nu) och hökar i tvättstugan en stund. Vi har övning med kören, jag ska hälsa på en väninna och så har jag ett ultraljud att gå på. Det är bra med program och saker att göra.
Dagens låt: Haddaway – Come Back (Love Has Got A Hold On Me)
Inte en skruv lös
Lördag. En dag i slitens och tvättens tecken. Vi fick hem vår leverans från Ikea. Jag var på allmänt dåligt humör hela förmiddagen, så jag slank ner i tvättstugan och tvättade fem maskiner. Det är bra terapi. Jag kom genom hela den stora tvätthögen med massor av lakan (de är torra nu också och bortvikta), som hängt med sedan flytten. Ibland är det otroligt skönt med tvättstuga, där finns torktumlare och torkrum. Superbra.
Sambon har skruvat Ingvar Kamprad-möbler hela kvällen. Jag klarar visserligen av att stå och hålla saker, men inte att skruva i konstiga vinklar och hålla saker för länge, jag får sammandragningar jättelätt. Sålunda höll jag mig till att rensa papper, gamla garantikvitton, fixa mappar, plocka in saker i skåpen, ordna all tvätt och annat pyssligt. William hälsade på hos farmor på kvällen, så att vi kunde fixa och trixa utan att vara rädd att något välter eller att bli av med skruvmejslar och saker. Imorron fortsätter jobbet. Då är det stolar, en bit till av databordet och en säng som står på tapeten.
Det är jätterörigt här just nu, men inte överallt. Kolla så fint datorbordet (eller heter det databordet?) blev!
Och det bästa av allt – inga trassliga sladdar – de ligger nämligen i en finurlig hylla under bordskanten. Jag gillar det skarpt! Sålunda sitter jag nu vid det nya bordet och bloggar för första gången. 8) Nån gång ska vi ha en riktig kontorsstol, men än så länge URBAN får duga.
Mina garn har också fått en egen plats. Ja, jag vet att jag har massor av garn, men nu är de i alla fall på en plats där jag vet var de är och inte utspridda i nån låda här och där eller i en påse. Det är väl bara att sätta igång och sticka/virka nu? Material finns så jag kunde värma en hel by i Peru, som sambon sa. Det blev inget pysselrum, men ett pysselskåp som heter duga. Hoppas jag får ha det ifred.
Kvällens mums:
Årets första Runebergstårta från Närpes Brödfabrik. Tack för det Närpes. Och Innocent smoothie – gott och nyttigt som tusan. Fast det är lite kräkvarning på färgen, man får inte vara för känslig. ^_^
Varför heter det förresten Runebergstårta? Det är ju ingen tårta, det är ju mer som en muffins eller en bakelse.
Dagens roliga William-uttryck:
Pappa: Isi ottaa nyt vähän kahvii.
William: Sit isi jaksaa taas. 🙂
Han har koll, den grabben.
Fredag
Senast frågade jag om möjligheten till hjälp hemma när man får tvillingar. Det var flera som hade bett mig fråga. Svaret är ganska enkelt: Man får ingen eftersom jag har en make/sambo och då räknas det som att man ska vara kapabel att ta hand om barnen som en familj. En ensamstående mamma eller en mamma med depression får hjälp, men det ska liksom vara nåt särskilt för att man ska ha rätt till något extra. Eller så ska måste man klämma till med trillingar.
Nåja, inte för att jag hade väntat mig nåt, men nu har jag frågat.
Dagens ord: Orka. >_<
Dagens avis: Eva har en superfin mage och är i vecka 37. Vill du byta och ta minst 10 veckor till och bli bautastor? Det känns som det räcker snart.
Dagens sammanfatting: Ingenting.
Dagens flabb: William bär omkring med två små paket i plast och säger att det är hans viktiga nerver. Det smälter till socker när man äter. En av fröknarna på dagis hade tydligen yppat att hon snart tappar sina nerver och det var roligt.
Jag vill helst hoppa på närmaste Viking Line och gå på buffé och ha det skoj. Eller åka med Fritidsresor Splash till nåt varmt land där de har vattenparker och paraplydrinkar. Istället får vi hem massvis med oihopskruvade saker från Ikea imorron. Förra gången vi flyttade var jag inte gravid och kunde göra mer saker och snabbare (… skyller jag på, nu är jag bara lat och sur).
På språng
Min buss. 🙂
Jag har hört mycket om glukosbelasting, läst hur hemskt den där drycken är, som man ska hälla i sig. Jag tyckte inte alls den var hemsk. Visst, det är 2 dl vätka (vatten i mitt fall, gissar jag) och 75 g druvsocker, men det vållade inga problem. Det svåraste var att man inte fick äta eller dricka på morgonen, först efter testen. Ett glas vatten fick jag lite efter sockerdrycken. Jag är van att äta morgonmål och tycker inte om att gå ut på tom mage.
Medan jag väntade satt jag och stickade. Så jättelångt hann jag inte, men en början fick jag i alla fall. 🙂 Det är trevligt att sticka med lite tjockare stickor än 2,5 för omväxlings skull. ^^ Och stickning är perfekt att fördriva tiden med… fast jag kom av mig så jag fick backa lite, efter det andra blodprovet (de tog totalt tre stick i armen). Jag måste ha varit lite trött och hungrig. De flesta misstag görs på tom mage, sade dom i en reklam för Risifrutti förut – och det är sant!
Det var så skönt att få gå och äta lunch efteråt! Jag njöt av pasta och kyckling. Dessutom klarar jag av att dricka lite kaffe nuförtiden också, mina tics blir inte värre om jag har ätit innan kaffet. Där satt jag och knaprade på mina våffelrån och njöt av att vara själv och att – trots lite sönderstucken arm – känna mig ompysslad i och med olika tester och blodprov som gjorts.
 
 
 
Det finns en bil här nånstans... (inte vår!)
Det har snöat igen här i Åbo, ganska mycket! Jag plogade mig fram i morse vid halv åtta-tiden genom oröjda trottoarer. Det gick rätt bra, men oj va skönt när de hade hunnit ploga vid tiotiden. Det är så skönt att komma sig upp från morgonen och ha saker att göra. Och visst är det skönt att Bu&Bä ännu är i magen, fast det inte alltid är lätt. De skriker inte, de är relativt lätta att dra runt och man vet var man har dem. 8)
Förresten, jag tycker de här muggarna är störtsköna! ♥
PS. Det är skönt med vardagar! DS.
Lampor och lurv
Vi borde bli sponsrade av Ikea. Med tanke på hur mycket saker som är därifrån, borde vi verkligen få nån utmärkelse eller reklamintäkter. ^_^ Ikväll satt jag och petade ihop en Knappa-lampa. Hjälp, hur ska man göra det här?! tänkte jag när jag öppnade paketet. Jag hade liksom tänkt mig att man skulle fälla ut den bara. Men det gick bra ändå. Den kostade bara 19,90 – ett perfekt exempel på att man får vad man betalar för. Fast fin blev den, och sprider ett mysigt ljus. Vi hade faktiskt ingen taklampa i vårt gamla vardagsrum, utan golvlampor istället.
Jag gjorde en extra sväng via rådgivningen idag. Mätte magen, lyssnade på Bu&Bäs hjärtljud, som ingen är väldigt nära varandra, så de är svåra att skilja sinsemellan. Efter nyår låg de som Yin&Yang, lite på varandra, den ena uppe och den andra nere i magen. Nu vet jag inte alls längre! De har möblerat om hundra gånger och det börjar bli svårare att skilja deras sparkar åt. Min mage mäter nu 33 cm, vilket betyder att jag snart är lika stor som en vanlig gravid tjej, med 40 fullgågna veckor. Eller nja, inte riktigt så stor än nästan. Det är lustigt, jag känner mig inte lika stor som jag var med William, fast jag sannerligen är det, för då var min mage liten. Nu är jag förberedd på att jag kommer att bli ännu större.
En tjej som var på praktik var med på rådgivningen och hon mätte mitt blodtryck på gammalt hederligt sätt runt armen. Men jag undrar verkligen om hon mätte rätt, för hon höll den där armgrejen spänd vääääldigt länge och blodtrycket var lågt. Fast jag har ju haft så förut (typ 96/67). I alla fall har jag inte högt blodtryck, min u-prot är normal, vilket sammantaget betyder att jag inte har nån förgiftning nu. Puh, skönt! Antagligen inte heller graviddiabetes. Imorron ska jag på sockerbelastning (som tar 2½ timme) för säkerhets skull. Det var faktiskt mitt eget val. Jag tycker det är bra med gratis tester.
Jag är glad att det har gått såhär bra hittills! Bu&Bä verkar friska och jag mår hyfsat. Men när man ska gå i stan märker man ganska snabbt att jag inte är som förut. Magen spänner och det drar i huden. Jag får sammandragningar ibland, då är det bara att stanna mitt på gatan och vänta ut dem. Idag köpte jag ett par nya vinterlurvar på rea, ett par som jag inte halkar ihjäl mig i (som mina gamla skor) och som fortfarande håller för vinterkylan och snön.
Rådgivningen pratade också om amning, förlossningsförberedelse och sånt. Det är svårt att veta något alls ännu. Det enda jag vet är att universitetssjukhuset, TYKS, tar över vid vecka 34, om jag går så långt – vilket jag hoppas på. Men det kostar att gå på kontroller där, nu är det gratis. I Sverige blir det kejsarsnitt för 50 procent av de som väntar tvillingar. Vi får se hur det går för mig, om Bu fortsätter växa med rasande fart eller hejdar sig. Just nu är det Bä som följer kurvorna, Bu som stuckit iväg och växer mera.
De rekommenderade också ett stödbälte, vilket jag skaffade. Det är faktiskt ganska skönt och mjukt. När jag gick till mamma-affären, hittade jag också en ny garnaffär (ny för mig), undangömd i en gränd! Hur har jag missat det?! 🙂 Sticka passar ju extra bra imorron, när man ska sitta och vänta på sockerproverna.
Idag
Idag är jag glad och tacksam över:
* att jag kan så bra finska som jag gör. Om/när jag hamnar in på sjukhus och Bu&Bä ska ut, vet jag att jag klarar mig på båda språken, fast man missar vissa termer.
* att jag har klarat mig såhär långt i min tvillinggraviditet utan några större komplikationer. Om twinsen skulle födas nu, överlever de med 90 procents sannolikhet enligt statistiken. Jag hoppas verkligen de stannar där ett tag till, än så länge tyder inget på att de skulle gräva sig ut. 😛
* att jag fått träffa en del av mina vänner från kören. Övningarna börjar inte än, men vi hade ett bra och trevligt styrelsemöte.
* att det blir ljusare varje dag!
* att dagis finns.
* att William finns och att han varit ganska frisk i vinter. Jag hoppas det fortsätter så! (är lite rädd för magsjukan som härjar, dels för att han ska få den, dels fö att jag ska få den och förlossningen ska starta eller att jag ska få för lite energi åt mina två minibebbar). Men än är vi friska! 8)
* att jag kan sova på nätterna och inte har halsbränna.
* att graviditeten tar slut senast i april.
* att jag kan sticka och virka. ^_^
Trots allt är jag fortfarande med positivt inställd, och mer förväntansfull än rädd, till det att vi ska få tvillingar. Det känns för det mesta spännande. Det kanske beror på att jag får sova ordentligt än så länge. Men vet du vad, det blir aldrig som det var med William. Det kanske blir sämre eller bättre – den dagen, den sorgen och glädjen. 🙂
Trotsålder och gamla prylar
Det kan inte vara lätt att vara tre år och på väg att bli storebror. Att sedan flytta och känna sig osäker. Den biten förstår jag. Däremot finns det mycket annat jag inte förstår när det gäller trotsålder och plötsliga raseriutbrott.
Varje morgon brukar William vilja ha sin välling. Morgon och kväll är det han stora lycka och trygghet. Jag undrar på allvar hur mycket välling han skulle dricka om han fick oändligt massor. Han ligger helt stilla när han dricker (alltså från flaska), gräver med handen under kudden och ser sådär bebisdrömlik ut.
Ibland får han fnatt. Som i morse! Lite över sju hämtade pappa välling. Vi har en ny mikro. Det var något fel på den i början, så vi hamnade att byta den. Nu tror William fortfarande att det är något fel på den, eller att den är sämre än den gamla, för han vill inte att vi ska använda den. Och det är svårt att förklara att den ska ersätta den gamla. Och ibland får mikron inte pipa, för siffrorna går till noll och han ser inte dem. Han blir helt rabiat och börjar oprovocerat slå oss i sängen, både mamma och pappa.
– Nej, NEJ, N-E-J!!! skriker han och gråter och slår. Mamma DUM! ISI TYHHMÄ!
Ibland vaknar han mitt i natten, som för någon dag sedan, kl 05.20 och skriker efter välling, fattar inte att det är natt ännu. Och då är det samma slående. Beroende på hur man vaknar, hur länge man sovit och så, är det svårt att alltid behålla lugnet, som man borde. Man är så sugen på att skrika tillbaka. Varför gör han såhär?
Och på morgonen vill han inte gå upp med pappa. Nej, mamma ska det vara. Fast det duger inte heller. Han springer iväg och vill ingenting. Fast det kan jag förstå, att han inte vill för att vara tvärtemot. När man kommer igång med något går det mycket bättre igen. Men oj, vad det här tär på krafterna, det eviga lugnandet och grälandet, tillrättavisandet.
Nu på morgonen har jag fått vara själv. Vaknade tidigt, var pigg. Gick upp och röjde bland gamla saker. Hittade knasiga papper. Ägarbevis för min Volvo, som jag ägde för fem år sedan. Gamla vykort, vissa sparas, många slängdes. Teckningar och kort jag fick av J-syrran när hon var fem år. Då skickade hon dem till mig i Sverige. Sånt jag omöjligt slänga.
Hur mycket ska man ge upp av sig själv när man får fler barn? Jag förstår att man måste minska på det personliga utrymmet, men man kan inte ta bort allt? Jag vill ha kvar foton, några teckningar, en del personliga saker som inte går att ersätta. Annars åkte mycket i sopsäcken nu igen. Gamla brev och gardiner. Gamla mobiltelefoner – var ska man återvinna dem?
Någon sa att vi har otroligt mycket prylar, när vi flyttade. Ja, det är sant, men ändå gallrar vi och slänger massor. Och jag menar, jag slänger verkligen saker. Sparar inte kläder jag inte använder, de går till UFF. Men en del måste man få ha kvar. En del som fortfarande är jag, en själv. Eller är det så att man ständigt förnyar sig och bara ska kasta det gamla. Hur gör ni andra?
Choklad och tvätt
Det är skönt med vardag. Även om det inte betyder praktik och skola för min del, utan sjukskrivning och tråkig vila, är det i alla fall en skön omväxling från de här ständiga helgdagarna. William får vara på dagis igen och träffa andra barn. Just nu verkar han tro att hans bästa kompisar är mamma, pappa, farmor och farfar – och det är inget fel med det. Däremot vill jag gärna att han ska leka med andra barn också och kunna kalla dem kompisar.
Solen sken ute idag! Det känns som evigheter sedan jag sett riktigt solljus, bara skira strålar genom disiga moln.
Idag (och lite igår) har det varit tvätt, tvätt och tvätt. Tvätt är lite som terapi ibland. Blöjor, madrass, kläder och barnet. Det är svårare än vanligt att bada W och torka upp på golvet, min mage får inte riktigt plats. Men det går!
Ikväll tänkte jag göra chokladmousse, men nu hittar jag inte elvispen. Nej, allt är verkligen inte uppackat än. En del försvinner senare i veckan när vår Ikea-leverans kommer, då finns det mer plats (mer förvaring). Och datorn får ett eget bord.
Här kommer i alla fall receptet, som man fick ta på Ikea, ni får hålla till godo med deras bild tills vidare.
Chokladmousse4 portioner
150 g mörk choklad
5 cl starkt kaffe
4 ägg
1 msk finrivet apelsinskal
4 msk vispad grädde
Bryt chokladen i bitar och lägg dem i en skål. Placera skålen över sjudande vatten tills chokladen smälter. Tillsätt kaffet och rör ner äggulorna en i taget. Tillsätt apelsinskalet. Vispa äggvitorna till hårt skum i en separat skål, rör ner det med resten. Låt svalna i kylskåp. Garnera med vispad grädde innan du svalnar.
Mums! Choklad är balsam för själen. 🙂
Blä!
Deppdag.
Jag har svårt att se framåt just nu. Jag sitter fast här hemma igen. Blir bara större och större, klumpigare och mindre och mindre bekväm med mig själv. Med min tur kommer min mage att spricka ännu mer också, jag får åderbråck, hemorrojder och analfissurer så det står det härliga till – och tvingas klämma ut två ungar i vecka 40, stor som ett hus. Efter det kan jag inte gå på fem veckor och går aldrig ner de där 20 kilona man lagt på sig, jag sitter hemma ensam med ungarna i min bubbla och lipar mig genom dagarna. Sen blir väl twinsen likadana som William, med snudd på kolik, så de vägrar sova annanstans än i våra famnar. William blir galen och rabiat över att inte få nån uppmärksamhet och vill bara vara med farmor&farfar, och överger således sin mamma.
Sen är jag för evigt fast i den här bubblan av nothingness, där man ska känna stor skam och skuld för att man 1. är gravid, kvinna och föder barn och 2. för att man har sina stackars barn på dagis och inte orkar ta hand om de stackars liv man har satt till världen. Jag kommer aldrig att få färdigt min utbildning heller, de andra går ju i skola + har praktik till och med oktober 2011 och jag kommer inte att ha råd att betala min examen. Det är nämligen så fyndigt gjort av Kela att de har godkänt mig till utbildningen jag är på, alltså instrumentvård, men det tänker inte betala ett smack (en examen kostar) om jag avbryter, även om skälet är graviditet. Med andra ord, jag förblir här hemma och ruttnar bort. Det är nämligen inte heller säkert att det blir fler likadana kurser, så egentligen känns allt lite bortkastat just nu.
Visst är jag positiv idag? Ja hurra. Nu kan du säga ”vad var det jag sa”, mamma, för jag vet att jag vantrivs här hemma utan program och riktiga rutiner. Och alla pruttduktiga mammor som föder era barn på under en timme på BB, aldrig klagar över nåt, tycker att barn baaaara är ljuvliga och att kvinnans plats är vid spisen – ni kan ta er i brasan!
” På stigar går man aldrig ensam
fötterna tar sällskap med fotsteg som gått där förr.”
Vad sjutton ska det betyda? Att jag ska gå ensam och lukta på andras fotsvett?
//.. innerst inne vet jag att ingen kunskap nånsin är bortkastad, men jag ser bara svart och inget annan än förlossning, matlagning, ändlöst treårstrots och bebisskrik framför ögonen. Och bajs och spyor…//
Deodorantproblemet
Det är alltid lika svårt att välja deodorant. Man står i affären och tycker att nåt doftar jättegott, men väl hemma och i bruk stinker det bara svettig korv! En gång för nåt år sedan hände det sig faktiskt att jag satte på Doves deodorant, jag tror det var den som heter Cucumber, gurka, och då frågade sambon varför jag luktade svett! 😀 Efter det blev det inga fler gurkburkar.
Jag hade ett par favoriter som finns i Sverige, jag var barnsligt förtjust i Dates produkter, men här i Finland finns det andra. Herbina och vissa Rexona stinker gott.
Sen kommer man till frågan hur man ska göra när man vill lukta på en ny deodorant. Om man öppnar en förpackning måste man köpa den. Men hur i hela friden ska man då kunna välja någon nu, eftersom de inte har någon tester i dagliga varuhandeln? 😦 Det kanske är bara jag som har detta problem. Vad spelar det för roll fast man öppnar och doftar lite, jag skulle nog köpa produkten ändå, om nån annan hade öppnat, bara inte produkten var för klibbig.
