Hoppa till innehåll

Blä!

9 januari, 2011

Deppdag.

Jag har svårt att se framåt just nu. Jag sitter fast här hemma igen. Blir bara större och större, klumpigare och mindre och mindre bekväm med mig själv. Med min tur kommer min mage att spricka ännu mer också, jag får åderbråck, hemorrojder och analfissurer så det står det härliga till – och tvingas klämma ut två ungar i vecka 40, stor som ett hus. Efter det kan jag inte gå på fem veckor och går aldrig ner de där 20 kilona man lagt på sig, jag sitter hemma ensam med ungarna i min bubbla och lipar mig genom dagarna. Sen blir väl twinsen likadana som William, med snudd på kolik, så de vägrar sova annanstans än i våra famnar. William blir galen och rabiat över att inte få nån uppmärksamhet och vill bara vara med farmor&farfar, och överger således sin mamma.

Sen är jag för evigt fast i den här bubblan av nothingness, där man ska känna stor skam och skuld för att man 1. är gravid, kvinna och föder barn och 2. för att man har sina stackars barn på dagis och inte orkar ta hand om de stackars liv man har satt till världen. Jag kommer aldrig att få färdigt min utbildning heller, de andra går ju i skola + har praktik till och med oktober 2011 och jag kommer inte att ha råd att betala min examen. Det är nämligen så fyndigt gjort av Kela att de har godkänt mig till utbildningen jag är på, alltså instrumentvård, men det tänker inte betala ett smack (en examen kostar) om jag avbryter, även om skälet är graviditet. Med andra ord, jag förblir här hemma och ruttnar bort. Det är nämligen inte heller säkert att det blir fler likadana kurser, så egentligen känns allt lite bortkastat just nu.

Visst är jag positiv idag? Ja hurra. Nu kan du säga ”vad var det jag sa”, mamma, för jag vet att jag vantrivs här hemma utan program och riktiga rutiner. Och alla pruttduktiga mammor som föder era barn på under en timme på BB, aldrig klagar över nåt, tycker att barn baaaara är ljuvliga och att kvinnans plats är vid spisen – ni kan ta er i brasan!

” På stigar går man aldrig ensam
fötterna tar sällskap med fotsteg som gått där förr.”
Vad sjutton ska det betyda? Att jag ska gå ensam och lukta på andras fotsvett?

//.. innerst inne vet jag att ingen kunskap nånsin är bortkastad, men jag ser bara svart och inget annan än förlossning, matlagning, ändlöst treårstrots och bebisskrik framför ögonen. Och bajs och spyor…//
18 kommentarer leave one →
  1. Pia permalink
    9 januari, 2011 07:43

    Oj vad jag älskar sånahär blogginlägg! På riktigt!! Säg vem har inte känt densamma frustrationen och våndan över dem man älskar mest, barnen… Och ändå känner man en gränslös kärlek för dem, hur det än blir och vad vad som än händer! Kram på dig!

    • 11 januari, 2011 09:08

      Ja, precis så är det. Ibland blir man galen. Så har det varit i alla tider.

  2. Erica Wallenius permalink
    9 januari, 2011 08:18

    Äsch ändå, det är tråkigt att ha sånadär skitdagar!! Men du ska se att allt ordnar sig. När jag blev utbildad barnträdgårdslärare 1993 var det lama i Finland och jag var helt säker på att jag aldrig skulle få nåt jobb inom min bransch. Jag blev gravid och var hemma med min dotter på moderskapsledigheten och försökte att söka jobb men inget nappade. Hade just den känslan av panik att jag aldrig kommer att få nåt jobb och jag trivdes inte alls av att bara vara hemma. Dessutom bodde vi på landet, Lemu där det inte fanns många nöjen. Hade dessutom ingen egen bil. Mitt största nöje var att en gång i veckan gå till församlingens mamma-barnklubb (på finska förstås) och att gå på en promenad till postkontoret och posta brev, för då hade man ingen dator minsann;) Men plötsligt en dag ringde telefonen och man erbjöd mig jobb i Åbo!! Trodde inte mina öron att nån ringer hem och erbjuder jobb!! Jag var förstås överlycklig:) Så ordna sig allt till slut…dessutom kommer jag jätte gärna och hjälper till med tvillingarna om du behöver hjälp nån gång. Det skulle vara så spännande tycker jag:)

    • 11 januari, 2011 09:07

      Tack Erica för din superfina svar! ❤ Och tack för att du erbjuder hjälp. Däremot är jag inte särskilt bra att be om hjälp, har jag märkt. Nå, det får vi ta senare. Du är en sann supermamma, som orkar med dagis, dina egna och andra! 😀

  3. 9 januari, 2011 09:47

    Känns det bättre nu, när du skrivit av dig. Det är så roligt att du kan känna lika som jag gjorde för snart trettio år sen, men tyvärr fanns det ingen blogg då

    • 11 januari, 2011 09:06

      Jadå, det kändes bättre att skriva av sig. Och att prata med syrran i telefon. 🙂 Ibland måste vissa saker få ta sin tid.

    • 11 januari, 2011 09:10

      Det är skoj att du känner igen dig, trots att det inte är något skojigt ämne. Historien upprepar sig. Det är ju samma känslor som finns idag, fast kanske också andra problem än förut (som att ungarna sitter vid datorn osv) men i grund och botten är det samma regler, samma bajs, samma glädje, samma lycka och samma känslor som går igen. Fast som sagt, då var det ju ingen som skrev ner dem offentligt. Inte fanns det någon blogg när jag var yngre heller, jag skrev dagbok, fast den var helt annorlunda. Där var man ju helt öppen och skrev enbart för sig själv.

  4. 10 januari, 2011 05:51

    Moron Bitte! Många som känt/ känner sig så, men inte”TEX” ge ord för det.
    Inget onormalt mera normalt än onormalt , Ha det bra idag!

  5. Jenny permalink
    10 januari, 2011 07:37

    Vilken modig gravid kvinna och mamma du är som vågar ge uttryck för dina känslor på det sätt du gör! Jag tror att du hjälper mången annan som sitter i likadan båt och guppar. Havet är stort och man kommer liksom ingen stans. Kom ihåg att efter regn kommer alltid solsken!! Imorgon är en annan dag!!
    Många kramar till dig…

  6. 10 januari, 2011 07:50

    Det här låter säkert prutthurtdistanserat, men ibland finns det mening i även den värsta känslan eller situationen. Meningen kan bara, isåfall, förstås efteråt. Du är en fiffig mänska som alldeles säkert kommer att hitta tillbaka till ditt liv efter några år. Ibland dyker de märkligaste chanserna upp. Men jag vet, småbarnslivet är på många vis ingen drömtillvaro. En bok som alltid ger mig ny inspiration och hopp är Clarissa Pinkola Estés ”Kvinnor som slår följe med vargarna”.

    • 11 januari, 2011 09:11

      Nejdå, jag tyckte inte det var så hurtigt. Och jag vet nog att chanserna dyker upp, att kroppen repar sig, men det tar sin tid. Man ser inte alltid ljuset i tunneln när man just är på väg att gå in i den. Tack för boktipset. Allt gott till dig med!

  7. 10 januari, 2011 02:03

    Kära, kära vän.. det blir bättre. Ge inte upp!!

    Stor kram
    /L

  8. 10 januari, 2011 02:19

    Tufft blir det, men du klarar det. Österbottnisk sisu och envishet… 😀 Kom ihåg att när det är riktigt riktigt botten så kan det ju bara bli bättre, eller hur? Vi håller tummar och tår för dig och hela fina familjen. KRAM!

    • 11 januari, 2011 09:12

      Tack elovena. Så sant som du säger. Vissa dagar är det bara lite mer blä än andra. Man måste ut och hitta ny inspiration.

  9. tititu permalink
    10 januari, 2011 03:46

    Nu jobbar alla dina kurskompisar gratis. Det tar du igen då mammaledigheten är över – kallar det för sommarjobb och får lön! Har du blivit utslängd/akterseglad av kursen så får du styra själv. Sen. Nu kan du sitta o va sjukledig. Om du jobbar hårt på o va sjukledig mellan säj 10-13 varje dag så har du fullgjort den plikten. Fötterna på bordet. Te, tidning, halsduk o sockor också så du int glömmer att du är sjuk.

    Innehållet i de ouppackade lådorna behöver du säkert inte. Då hade du ren packat upp dem. (Finns det såna än?) Eller så tömmer du ut allt på golvet o slänger lådorna. Då blir det nog upplockat inom en månad. Eller slängt.

    Sen kan du tentläsa en timme eller två per dag innan du hämtar på dagis och skriver ett par tenter än trots mage och sjukledigheter. Det orkar inte gratisjobbarna.

    Och de som skryter över att de klämt ut ungarna på en timme är inga hjältar. Men de som tagit 24 timmar på sig de är martyrer. Lite bättre… eller? eh?

    Om du ännu är arg så skriver du till nån firma som sålt nåt skit åt dej. Trasiga kex, slemmig ost eller garn med massa knutar. Så får du va arg…

    • 11 januari, 2011 09:05

      Nej, inte var jag arg lika länge som det kanske verkade i bloggen. Det är alltid knepigt det här med att skriva ut känslor i en blogg, de finns ju kvar fast man själv gått vidare. 🙂

      Nej, tyvärr funkar det inte så med pluggen. Vi har närvaroplikt och måste sitta på plats. Det är Kela/TE-toimisto som bestämt detta i och med att det är en arbetskraftsutbildning. Att studera på distans har aldrig varit min starka sida, trots att jag kan prestera bra vitsord. Men det breor på att vi hade närundervisning och jag lärde mig det mesta genom att lyssna och anteckna på timmarna.

      Jodå, det finns lådor kvar. Problemet är att jag inte vill ha ut allt på golvet. Och det är inte kartonger, det är påsar, saker på hög, hyllor och saker på inkommande från Ikea. Jag orkar med lite varje dag, plus det vanliga här hemma som ska göras – lite tvätt och köket osv. Sambon gör ju sitt också, plus att han jobbar heltid.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: