Trotsålder och gamla prylar

Det kan inte vara lätt att vara tre år och på väg att bli storebror. Att sedan flytta och känna sig osäker. Den biten förstår jag. Däremot finns det mycket annat jag inte förstår när det gäller trotsålder och plötsliga raseriutbrott.

Varje morgon brukar William vilja ha sin välling. Morgon och kväll är det han stora lycka och trygghet. Jag undrar på allvar hur mycket välling han skulle dricka om han fick oändligt massor. Han ligger helt stilla när han dricker (alltså från flaska), gräver med handen under kudden och ser sådär bebisdrömlik ut.

Ibland får han fnatt. Som i morse! Lite över sju hämtade pappa välling. Vi har en ny mikro. Det var något fel på den i början, så vi hamnade att byta den. Nu tror William fortfarande att det är något fel på den, eller att den är sämre än den gamla, för han vill inte att vi ska använda den. Och det är svårt att förklara att den ska ersätta den gamla. Och ibland får mikron inte pipa, för siffrorna går till noll och han ser inte dem. Han blir helt rabiat och börjar oprovocerat slå oss i sängen, både mamma och pappa.

– Nej, NEJ, N-E-J!!! skriker han och gråter och slår. Mamma DUM! ISI TYHHMÄ!

Ibland vaknar han mitt i natten, som för någon dag sedan, kl 05.20 och skriker efter välling, fattar inte att det är natt ännu. Och då är det samma slående. Beroende på hur man vaknar, hur länge man sovit och så, är det svårt att alltid behålla lugnet, som man borde. Man är så sugen på att skrika tillbaka. Varför gör han såhär?

Och på morgonen vill han inte gå upp med pappa. Nej, mamma ska det vara. Fast det duger inte heller. Han springer iväg och vill ingenting. Fast det kan jag förstå, att han inte vill för att vara tvärtemot. När man kommer igång med något går det mycket bättre igen. Men oj, vad det här tär på krafterna, det eviga lugnandet och grälandet, tillrättavisandet.

Nu på morgonen har jag fått vara själv. Vaknade tidigt, var pigg. Gick upp och röjde bland gamla saker. Hittade knasiga papper. Ägarbevis för min Volvo, som jag ägde för fem år sedan. Gamla vykort, vissa sparas, många slängdes. Teckningar och kort jag fick av J-syrran när hon var fem år. Då skickade hon dem till mig i Sverige. Sånt jag omöjligt slänga.

Hur mycket ska man ge upp av sig själv när man får fler barn? Jag förstår att man måste minska på det personliga utrymmet, men man kan inte ta bort allt? Jag vill ha kvar foton, några teckningar, en del personliga saker som inte går att ersätta. Annars åkte mycket i sopsäcken nu igen. Gamla brev och gardiner. Gamla mobiltelefoner – var ska man återvinna dem?

Någon sa att vi har otroligt mycket prylar, när vi flyttade. Ja, det är sant, men ändå gallrar vi och slänger massor. Och jag menar, jag slänger verkligen saker. Sparar inte kläder jag inte använder, de går till UFF. Men en del måste man få ha kvar. En del som fortfarande är jag, en själv. Eller är det så att man ständigt förnyar sig och bara ska kasta det gamla. Hur gör ni andra?