Knepigt

Ibland undrar jag hur det ska bli med William när Bu&Bä kommer. Hur i hela världen ska vi vänja honom av med all den uppmärksamehet han har fått och får, utan att han går bärsärkagång med både twinsen och oss? Det var tydligen meningen att jag skulle bli sjukskriven, för jag hade ändå inte kunnat gå till någon praktik idag, William är hemma och dagiset har stängt till nästa måndag. Visst hade vi kunnat få ett annat dagis om vi hade anmält det före jul, men nu blev det inte så.

Jag vantrivs bland ouppackade saker. Ändå har jag plockat undan en massa idag. Jag rensade bland Williams kläder som blivit för små, packade ihop i påsar åt Bu&Bä, städade ihop kläder och jackor, ordnade skor och fixade med lakan och tvätt. Jag har  fixat vår egen maskin, så nu kan vi tvätta här i lägenheten också – förutom att vi har torkställningen på vift, så vi fick gå ner till tvättstugan i alla fall. Tur att den funkar och har torkrum.

Jag vet inte om William är osäker efter det här med flytten eller för att det är bebisar på intågande. Han går efter mig som en svans och frågar vad jag gör hela tiden. Så fort jag går till ett annat rum så han inte ser mig, gråter eller skriker han att han är ensam. Alternativt är jag ”dumma mamma” som inte leker med honom. Det är skoj när vi leker, han är söt och rar, men jag orkar inte leka hela tiden. Jag är ingen lektant, jag är bara mamma.

På kvällarna vägrar han sova i sin egen säng, fast den står i vårt rum. Han ska sova med mamma och pappa. Jag försöker vänja honom vid tanken att iaf sova i sin säng, han får ju ändå vara nära oss, försöker jag. Men då vill han börja sova i vår säng. Puh. Vi pratar och pratar och tjatar. Bara att lägga honom tar ibland en timme. Hur ska det gå sen? 😦

Just nu vill han inte äta själv heller. Mamma ska mata och hjälpa.  Om jag låter bli att mata honom eller sätter honom i en hög stol (babystol säger han) vägrar han ännu mer. Ska man då låta bli att mata? I så fall tjatar han om välling resten av dagen eller kvällen. Blä, vad jag längtar efter dagiset. Det räcker med helg nu.

Man ska hela tiden vara tacksam och glad att ens barn lever och mår bra. Att twinsen i magen också lever och har klarat sig bra hela tiden. Det är jag inte idag. Nu är jag dumma, elaka, själviska mamma som vill vara för sig själv. Jag vill inte ha näsblod, hjärtklappning, hög puls och trötthet och spändhet. Jag vill gå på bio, gå till Ikea och gå på krogen. Jobba och fundera på egna saker, umgås med vuxna. Hitta mitt strykjärn. Orka fixa här hemma och få lyfta saker. Slippa det här konstiga söt- och glassuget, som jag inte har vanligvis.

Nu ska det här inte bli ett jättedeppigt inlägg. Det har hänt roliga saker idag också. 🙂 William pratar mycket. Och klokt.

– Mamma, vad gör du? Städar du? Det ska bli ordning och reda, städa på freda!

Han har lärt sig bokstavera ord (på finska, han säger alltså O när han menar U och Å när han menar O), även utan sin dator.

– Mamma, hur skriver man tomat? På finska är det T-O-M-A-A-T-T-I.
– Vad duktig du är! Vad du kan, svarar jag stolt.
– Susi är ett kort ord! Det är S-U-S-I, säger han sedan.

Med andra ord, låt era barn leka med mumindatorer och andra, om de är intresserade. Var inte oroliga för att de är dåliga. Jag tycker lekdatorer är väldigt, väldigt bra.