Sol och stoj
Vissa dagar hinner man med mer än vanligt. Njuta av solen, som strålade in genom mina supersmutsiga fönster (men vad gör det, nu på hösten? 😀 ), gå på ärende i stan, fixa lite presenter, handla lite frön och sånt till mina bröd samt äta lite skräpmat alldeles själv. Efter stormen, bokstavligen.
– ”Mamma, jag vill ligga på din mage och titta lite i boken!”
Twinsen har börjat fatta det här med jultomten. De kommer ju inte ihåg nåt från ifjol, men vi bläddrar i leksakskataloger och tittar på saker som verkar intressanta. (Som ni ser i bakgrunden, är nya leksaker precis det som behövs! 😉 )Utan att man pekar eller visar något, är det helt klart att Isaac fäster blicken vid bilar, slott och flygplan, medan Milja kollar på alla dockor, djur och kläder. Och här ska man försöka vara genuskorrekt! Hah, dit for det! De här har bestämt vad de tycker om redan från början. De har också börjat bestämma vem som ska ha vilken färg på haklappen (som vi använder sporadiskt här hemma, beroende på vad vi äter); Milja vägrar ha den blå, hon påstår att den är Isaacs. Å andra sidan vägrar Isaac gå på den gröna pottan, han ska absolut på den vita, för det är ”hans”. ^_^
Vi firade och sjöng lite i förväg, för en far som fyller år imorron. Hipp, hipp, hurra, på svenskhetens dag! Här fyller du år, vi sjunger allt vi förmår!
Nåja, twinsen sa inte ett smack, de ville bara se ”pakeeeet!” och dra iväg med pappret. William rev av en bit av pappret och hämtade en av sina Angry Birds, slog in den snabbt och gav åt pappa. För att sen skulle kunna skilja på vilken han gav, tejpade han en skylt med ordet ”SIS” på fågeln (knepigt det är med stavning, men det var ju rätt bokstäver!) Det var så rart, jag vet hur mycket han håller av sina fåglar!
Och ja, vi är och förblir en gamer-familj. Så är det bara. Ett uppleva ett bra spel är som att se en film, där man själv deltar. Tre av fem älskar tv-spel och vi har två till på kommande. Så länge man gör annat än spelar, är det okej, tycker vi. Och dessutom umgås man ju när man spelar tillsammans, vilket vi ofta gör. William kan redan nästan alla föremål i Binding of Isaac, vilket inte är ett så särskilt pedagogiskt spel, men det är en skattjakt utan like och varje spel är olika. For the record har det inget med vår egen Isaac att göra. ^_^
På tal om spel: Jag har fått läslust. Då måste jag vara sjuk på nåt sätt eller ha hittat en riktigt bra bok. Jag tycker om böcker, men sådär allmänt har jag svårt att komma igång och det är så fantastiskt tråkigt att bara läsa, jag vill att det ska gå fort-FORT, men nu tror jag att jag hittat en spännande liten bok:
Nämligen den här. Fastnade för den när jag läste en sida.
Stora tankar av en liten man
Det är läggdags. Jag försöker stuva ner två alltför pigga twins, som absolut inte vill sova, trots att vi läst fyra sagor. Mitt i allt bök med att vända kuddar och försöka förhindra alltför många toabesök (de vill bara gå upp, de har nyss varit på pottan), säger Isaac:
– Den där faffas pappa, han har en liten pipi.
– Öh, jo… han hade det, svarar jag lite tafatt, överraskad av frågan. Det hade han.
– Han bojde fara ti doktorn, fortsätter Isaac allvarligt, medan hans syster tjatar på mig att jag ska hitta på olika sånger.
– Faffas pappa, Kaukopappa har varit till doktorn, men det hjälpte inte. Han var gammal och hade ett stort pipi.
– Men vaffö då? Han bojde fara ti doktorn.
– Faffas pappa var gammal och då får man ett stort pipi, det hjälper inte med doktorn, han har somnat. Och han kan inte vakna.
– Men, fortsätter Isaac och letar efter orden, nya frågor och tänker så det knakar, medan jag famlar efter svar som på nåt sätt skulle gå att greppa för en tvååring. Men vaffö kan han inte vakna?
– Han var så gammal och hade ont, nu sover han. Det kallas att man dör, men han har inte ont längre. Allt hans pipi har farit bort.
– Men kan han inte komma hit, den där Kaukopappan, till vårt hemmahus och häjsa på? fortsätter Isaac och vid det här laget har han upprepat tidigare frågor, samma frågor, flera gånger.
– Nej, han kan inte komma och hälsa på, han sover och han vaknar inte mer, säger jag, medan jag känner att tårarna är på väg, för jag vill inte göra de små ledsna eller orolig med min egen gråtig stämma. Han har farit till himlen med Gud och änglarna, uppe till stjärnorna. Men han finns alltid i våra hjärtan om vi tänker på honom. Han finns alltid där, han ser oss från sin stjärna, när vi tittar på natten – men han syns inte.
– Vaffö kan han inte komma hit, den där Kaukopappan, fortsätter Isaac och jag gråter i mörkret och i tysthet. Det våta rullar ner i mina öron, jag ligger på rygg mellan twinsen och Milja pladdrar oavbrutet, samtidigt om sånger och sin bror och jag ska sjunga om nåt som är grönt eller skönt.
– Jag saknar min mommo också, hör jag mig själv säga, hon sitter också på sin stjärna nu och tittar ner på oss och man kan inte vakna när man är gammal och man dör. Och jag gråter och kramar Isaacs rygg, fast det är över 20 år sedan min mommo dog.
– Men vaffö då?
– Ja… a… jag vet inte Isaac. Och inser att den lilla sonen har ställt den stora mamman mot väggen med en av världens största frågor, utan att han själv vet om det.
Samtalet avbryts till sist med att Milja kryper ur stora sängen och frågar efter pappa. Och så ska hon kissa. Förresten ska Isaac det också. Kanske det var lika bra.
Ni fattas mig, mina änglar i himlen. Kaukopappa, fast han inte var min pappa, utan Mikas farfar. Och mommo, jag vet att du sitter på guldmoln, som du ville. Prata med och kramar om din egen mamma, ”för ni har ju det så bra”. Och Fredrik. Jag saknar dig fortfarande så mycket, speciellt nu den här tiden på året. Jag brukar tänka på dig när jag ser de där samma molnen komma fram efter regnet – och när hösten strös sina guldbjörkspengar över gården. Och hur kallt det var den där eftermiddagen, men du fryser inte längre. Och värken är slut. Och vi är här med sorgen.
Men jag tänker inte på det varje dag och det tror jag inte ni skulle vilja heller, man måste tänka framåt. Man måste tömma pottor och träta på småbarn, man ska krama de som finns här, vi som finns här, med er i hjärtat, Ni finns alltid i våra hjärtan.
Och en dag ska vi alla dö, men inte dag. Idag kom däremot dagisfotona på mina stora, små tvillingar. Om hundrafemtio år finns ingen av oss. Men kanske någon annan, som trampar i vår fotspår, minns oss i hjärtat eller tänder ett ljus på en balkong i novembermörkret – och känner samma saknad, som vi.
If it makes you happy
… it can’t be that bad?
Ända sedan jag hittade en knallröd L’oréal-färg på Citymarket, är jag såld på denna. Varför kan mitt hår inte alltid vara knallrött? Älskar det såhär, det här är SÅ jag:
Det här var i somras och nu hade jag samma färg – men utan foton i strålande solsken. Dessutom gjorde jag något jag aldrig gjort förut, nämligen…
… förutom att färga det…
… klippte jag det själv lite. Både min sivusiili och hela håret. Vad är det värsta som kan hända? Jo att jag får jämna det lite hos en frisör. Och dessutom klippte jag bara ett par centimeter. Hit eller shit? Själv tycker jag det är helt okej, fast jag inte lyckades platta det så att det ger nån rättvisa. Men för 11 euro, som färgburken kostade, är det här helt okej! 😀 Bilden från sidan med blixt ger bäst visning av den verkliga färgen.
Självklart kan man inte klippa lika jämnt som hos frisören, men det är ju lätt att jämna till. Ganska okej – och håret känns hundra gånger lättare och mindre trassligt! 😀 Däremot lyckas jag inte platta det så bra i mitten där bak, men låt gå för sånt. Det är ju vanligtvis så lockigt att sånt inte ens märks.
Svettlägret
Jag vet inte om jag skulle göra om det här med att gå ensam till Liikunnan ihmemaa igen. Inte inom den närmaste tiden i alla fall. Mika jobbade över både igår och idag, jag försökte hitta på något roligt med barnen. Det värsta med gymppalandet är egentligen att William alltid får tokfnatt. Han ruser runt som en dåre, fast vi har gjort klara regler som han minns och som vi går igenom på förhand. Han vet att man:
1. Inte får knuffa andra barn
2. inte får runt med klossar eller ta av andra när de bygger
3. rasa andras byggnader eller det de gör
Varje gång går jag dit och hoppas att det ska bli annorlunda, att vi klarar det. Men nej, han får sitta på time-out eller utanför själva området ett par gånger, för att han springer runt, skuffas, ibland knuffas eller helt enkelt inte ser sig för och när vi försöker ta fast honom blir han ännu mer uppspelt.
Jag fick i alla fall med alla barn, vagnen, på mig egna kläder, fick med saft och papper att snyta små näsor med (eller torka saft…) och kläder på samtliga barn. Vi höll på att inte hitta, för idag gick vi till en annan skola (de ordnar gympagruppen på olika ställen runt om i stan). Den jättestora Kuppishallen brukar dra mest folk, den har också skilda avdelningar för stora och små barn, men den var stängd på grund av röd helg. När vi hittade rätt, hittade vi inte in! Vi travade runt skolan, drog vagnen uppför trappor och manade på små fötter att gå själva.
Och sen, kom Mika! Han visste var vi var, men inte om han skulle hinna. Tack och lov att vi ändå var två!
Jag vet inte hur man ska förklara ljudnivån av 70 barn och minst 50 vuxna i samma hall, men vansinnigt eko och ungar som hoppas, rullar runt som tumbleweed på speed och det kommer bollar flygande och saker rullande emot dig titt som tätt. Det går egentligen bäst med twinsen, de vildar inte till sig på samma sätt som den stora, men alla ska ju få vara med, tycker vi ändå. Det går inte att prata vanligt, för det hör ingen och jag märkte att jag håller på att bli hes – igen. Fasen, inte nu! Bara inte just nu! Stor körgrej på kommande och jag har knappt återhämtat rösten efter den förra förkylningen. Blä!
Lite nya former, saker och klossar hittade vi i alla fall. Jag tänkte på det där som Eva skrev om, att dagens ungar inte lär sig att balansera, åla och klättra som förut. Antingen stör det mig för att jag har lite dåligt samvete över att vi rört oss för lite eller gått ut på egen gård för sällan, eller så stör jag mig på det att alla barn är olika. Hur mycket man än tränar med vissa, kan de inte göra de där kullerbyttorna, balansgrejerna eller vad det nu är. För att alla är olika och inte stöpta i samma form. Dessutom har inte alla ungar samma intresse. Jag håller däremot med om att det är väldigt lätt att falla för att bara se på tv, ta det lugnt och allt sånt, när man äntligen kommit hem och fått i sig maten.
Milja är i alla fall den stora ”kläppraren” i vår familj. Mika är den som säger ”oj oj, ramla inte nu”, och går efter om hon klättrar för högt. Jag, å andra sidan, anser att om hon kommer upp, får hon komma ner. Det ledde till att hon klättrade så högt som möjligt på ribbstolen när pappa var nära, medan hon kom halvvägs och sedan vände och klättrade ned, när jag stod en bit ifrån.
Fysik och svett får räcka för idag. Nu har det inmundigats pizza i vrålhungriga magar, vänts på ”för varma kuddar” när man ska sova, lästs sagor och prackats och packats saker för nästa vecka. Väl mött, vardagsnovember.
En allhelgonalördag
Den här dagen har varit full av såna saker som ofta hör till våra lördagar: tidig väckning (men det råkade vara Mikas morgon), leksaker överallt, mycket spill&dräll, ständigt konfliktlösande mellan ungarna, lite pyssel och en massa mat! Ibland känns det som om det enda vi gör är mat och att allt kretsar runt vem som sover eller vad vi ska äta.
Vi hade ju i alla fall en massa mat hemma, då är det lätt att göra också. Dagens snabba och goda potatistips, när man tröttnat på den kokta eller mosade varianten: klyftpotatis i ugnen. Jag brukar bara tärna/klyfta potatisen, strö över lite salt och peppar samt olivolja. Röra om med händerna och så in i ugnen i 200° i 45 minuter. Det enda jobbiga är att det tar lite tid, men det blir så gott!
Den här såsen – eller krämen – är en av mina favoriter, som jag försökt återskapa: myntakräm. Den innehåller endast ett paket Philadelphiaost, torkad mynta som man strör i, samt ett par deciliter turkisk youhurt. Används mycket i libanesiska kök, gärna tillsammans med naanbröd. Och supergott till grillat kött!
Dagens utomhusvistelse blev ganska kort. En fick kisibrått, en annan hade ont i örat och nån ville till skogen, en fjärde inte. Vi gick i alla fall till en av granngårdarna, man går lite genom skogen där i alla fall.
Jag vet inte om man ”får” låna de gårdar man inte bor på, men vi brukar i alla fall göra det ibland, men se till att man städar efter sig och inte förstör eller har för mycket oljud. En favorit är tågparken. Milja hade café, William lekte tågstädare (!) och Isaac bara strosade runt. Milja och Wili klättrade, men Isaac gjorde sig inte det besväret, inte ens när jag klättrade upp.
Jag var hemma ensam några timmar med alla tre och då pysslade Wili och jag med hamapärlor, efter att jag fått twinsen att sova dagsömn (och W lekte helt själv i en timme – halleluja!) Det var ett tag sen vi pysslade såhär sist, han och jag .William byggde förstås sina Bad Piggies-maskiner och ett litet hjärta åt mig, medan jag petade ihop lite djur, som twinsen tyckte om.
Två söta tjatade på mig (det är nåt nytt, de frågar och frågar och gnäller och säger snääälla mamma) att de ville bada – och då blev det så. De satt länge och badade sina gubbar och bara hällde vatten tills fingrarna skrynklade ihop sig och det blev min tur att tjata – på att de skulle gå upp nån gång. Isaac satte kallingarna på huvudet och sprang runt helt näck, och superlycklig. Alla som är deppade borde få lite tvillingterapi – och speciellt av Isaac. Han är den som kan smeka, ”paja” sådär lätt, lätt, han är den enda som hela tiden vill i famnen och han delar gärna ut pussar. Sen blir han så lycklig när man pruttar honom på magen, att han ansikte spricker upp som en aprilsol man längtat efter hela vintern.
Dagens twins:
Och konstigt nog kommer de överens om vem som ska rita var – för det mesta.
Dagens boktips: med anledning av Alla helgons dag:
Mitt svarta liv – av Amanda Eriksson
Om livet, döden, hur det känns att sakna en person eller ett djur och tankar om vad som kan hända efter döden. Om att alla känslor ska finnas och allt hänger ihop. Boken har inte alls ett så svart tema, som man kanske kunde tro, utan snarare det motsatta.
Oj så mycket…
… tvättmedel! :O
Jag hämtade ut ett paket på nästan sex kilo på posten idag. Det var tur att jag fick skjuts hem, för annars hade jag inte fått hem det! Den förra stora kampanjen jag var med i, vad med Decubal. Den var jättepoppis, kanske den här blir likadan? Nu har jag en massa Vanish Oxy Action-påsar som väntar på andra mottagare! Hör av dig om du vill ha! Det enda jag önskar är att ni fyller i koden som kommer med, men det kostar självklart inte nåt. ^_^
Oj, vad ska man hitta på för bra test med de här? Man fick med en testlapp att smeta in också. Eller kanske ungarna hittar på nåt? Jag har en idé med den där gröna, hygien-Vanishen och det är att tvätta handdukar och träningskläder som luktar svett. Har testat nån gång förut, men aldrig skarpt.
– Mamma, ja hjelper dig lite!
Det var ganska stora påsar som man får att ge bort.
Jag har redan hittat ett bra användningsområde, som kanske är lite ovanligt. Om man vill ha bort kalk och avlagringar i tvättmaskinen eller på duschdraperiet, kan man få bort det med Vanish! Jag körde en 90-gradersmaskin med nästan en skopa Vanish och kör den tom till slut. Sen en vanlig maskin efteråt, för att få bort allt slem!
Alltså, vem tar ner duschdraperiet för tvätt varje månad? Eller ens en gång per år? Jag har tyvärr ingen ”före”-bild på den här, men den var hal och slemmig och luktade gubbkiss! Nu är den hur ren som helst! Jag la den i blöt med Vanish och sen tvättade jag den i maskin, med lite vanligt tvättmedel. Som ny!
Spökskoj och bestyr
Ny dag, nya tag!
Man kan inte deppa eller gnälla för evigt. Det är bra att påminna sig själv om att kriser kommer, men också att de försvinner! Jag läste nyss i broschyren ”6-7-åringen” att man ska bejaka sina känslor, inte förneka dem, inte heller barnets känslor. Att man inte ska vifta bort deras ilska med ”äsch, det där är väl ingenting”, utan ta det på allvar, även om det är saker som vi vuxna tycker är larvigt. Vi gör ju själva så larviga saker. Det är rent av löjligt vad man retar upp sig på småsaker emellanåt. Hur kan det så att det är så små saker som får bägaren att rinna över? Det är samma sak med kidsen. Man kan inte bestämma varken deras eller ens eget humör, men vi vuxna har verktyg att bearbeta känslorna med. Och håh håå, va svårt det är att lära åt en sexåring, som helst vill springa ifrån mig och inte, absolut INTE lyda.
Andra gånger kommer han till mig och vill kramas. Alltså seriöst, jag fattar noll! Hur kan han vara sådär svartvit? Eller är det bara för att man är så själv, i grund och botten? Det är mycket man får lära sig med kids, den saken är säker i alla fall. Inte bara om barnen, utan kanske främst om sig själv.
Mika jobbade över ikväll, jag försökte hitta på nåt roligt med ungarna. Nåt som inte har med dataspel eller tv att göra hela tiden. Och det var William som kläckte idén om att ha spökföreställning. Han gjorde i ordning en scen, fladdrade runt med ett spöke han gjort på förskolan och sen gjorde vi tre stycken till av lite tyg och restgarn (inuti huvudet, eftersom jag inte har några flörtkulor hemma). Twinsen blev eld och lågor, speciellt Isaac, som sprang runt och ropade ”buu, buu, buhuu” med sitt lilla spöke. Sen släckte vi ner och lyste med ficklampor på scenen.
Och sen blev det tv ändå. Lilla spöket Laban passar bra idag.
Ett pysseltips jag lånat från gruppen Home Design på FB. Små fladdermöss av toarullar och papper. Vi firar inte Halloween på nåt annat sätt än med lite pyssel, men jag tycker det är mysigt med pumpor och maskerad, speciellt för ungarnas skull. Däremot var jag glad åt att man inte skulle ha nån maskerad på W:s förskola imorgon, utan istället diskutera Allhelgona. Jag tycker det är så dumt att de här två helgerna sammanfaller. För mig har Halloween verkligen inget att göra med att man skojar med döden eller nåt sånt, men vi går inte heller och Trick&Treat:ar.
Twinsen har i alla fall maskerad imorron och det är helt rätt. Små barn fattar inget annat än att det är skoj ändå. Jag hittade W:s prinsesskostym och Milja fick ha den. ”Mamma, jag har vingar”, sa hon glatt. Gissa om vi har en lycklig tjej imorron! Isaac lyste upp som en sol när vi än en gång lånade storebrors grejer och lillebror får bara ”en skejett!”. Däremot var han avis på Miljas flälil.
– Mamma jag vill ha stora iitan-nuutan!* (går iväg för sig själv: Itan-nutan, itan-nutan…)
En annan sak som gör mig STÖRTglad – W har alltid vägrat maskerader, han har inte vågat eller velat, men twinsen tycker om det! Yes, äntligen! Å andra sidan fick jag höra av W att han lånat en kaninkostym på dagis när han var fem. Jaha, det säger han NU! Han har bara extremt lång inkörningstid med olika projekt och uppgifter (tadaa, ännu en dålig sida han ärvt av mig).
De senaste dagarna har vi tappats med sömnlöshet och förstoppning. Det är som att föda barn på nytt, fast det inte gällde mig den här gången! Stackars barn, nu får han i alla fall vila lite bättre inatt. Man lider i själen när ens barn lider, fast man aldrig kan uppleva deras smärta. Plus i medicinskåpet: Microlax. Check! Tvillingarna sover dåligt och vi vet inte varför. Drömmar? Växtvärk? Hosta och förkylning som irriterar? De vaknar i alla fall många gånger och det tär på humöret för oss vuxna. Men framåt går det, de växer och äter, det är bra!
* Efter att vi har sett otaliga avsnitt av Minuscule/Småkrypsliv, har Isaac lärt sig att en larv kan bli en fjäril. Larverna har ett knarrande ljud när de kryper, som Isaac tycker låter som ”iitan-nuutan”. Själv tycker jag det är ett helt briljant sätt att beskriva knarr. Således tycker sonen också att fjärilar som flyger kan låta likadant. I vissa avsnitt har det även varit fjärilar som flyger lite halvdåligt, som i ”Ugly”. Det är kanske därifrån han har fått det. Det är förresten ett avsnitt med helt underbart budskap; du kanske inte ser ut som alla andra, just därför kanske någon gillar dig extra mycket.
Trassel
Även om det inte har varit nån riktig storm här i Åbo, tycker jag det stormar hela tiden här hemma. Kanske det är mitt fel, jag är ju inte den som har bäst temperament. Eller kanske är det ingens fel. Det är så tråkigt att vara tjat- och gnatförälder, men det måste man ju vara.
Man tycker att det har gått ganska bra, fast det hela tiden är frågan om bajs, saft, tuggummin eller nåt annat som de ska ha eller få ur sig. Man lägger armen om lilla tjejen, medan hon tar fast i mig. Sen toknyser hon mig i ansiktet. Åååh, det är så myyysigt med barn!
Äntligen har W varit på sin sexårskontroll och han ska vidare på ännu ett syntest och eventuell talterapi. 😦
Jag gråter vid matbordet, när William frågade mig varför jag inte hjälpte till med en sak. Vilket ledde till att han också grät. Men det är väl bra att visa känslor. Ibland är jag helt säker på att jag ger upp och bara går min väg – ändå gör man inte det.
Tack alla som försökte hjälpa mig att lösa stövel- och regnbyxetrassel via FB. Egentligen bottnar problemen i att jag saknar min hemma-hemma-familj så vansinnigt mycket. Känner mig trasig och ensam, fast jag inte alls är det. Vi ska snart på praktik med skolan, men vi vet inte ännu vart och vi frågade vår lärare om det faktiskt finns jobb nu, eftersom det är så många grupper samtidigt som studerar här i Åbo. Svaret löd: ”Ja, jo, lite vikariat. Men man ska ju vara beredd att flytta!” Fan för allt.
Storm-Simone
Nu kommer den till Finland. Kanske med lite avmattad kraft. Det här är ett av mina favoritområden; väder!
Jag läser och läser om stormen Simone som fäller träd på träd i Syd-Sverige och välter båtar och river ut isoleringar ur hus. 42 sekundmeter, folk uppmanas att hålla sig inne. Alla tåg är inställda, broar stängs av. 80.000 hushåll utan ström as we speak. Få se hur det blir med Viking Line inatt. Hoppas de kan stanna vid Åland om det blir alltför farligt. Folk har ju dött av den här stormen, när de fått tegelstenar och träd på sig!
Vi blev ombedda att packa matsäck åt twinsen inför deras utflykt imorron på dagis. Jag tror inte det behövs! I finsk tv sades det att stormen skulle bedarra (åh, ett av mina favoritord) vid lunchtid imorron.
Här kommer ett axplock av bilder, som jag saxat från Aftonbladet, Facebook, DN och lite sånt.
Limhamn, Malmö. Hejdå båt.
Inställda lokaltåg i Skåne.
Landskrona.
Västra hamnen, Malmö.
Malmö igen.
Kan man hoppas på en lugn natt i alla fall? Vi har haft en sjukt lång dag i skolan. Jag slocknade på soffan vid sjutiden. Jag hörde att barnen pratade med mig, men jag minns inte vad de sa. Åtminstone somnade jag inte i skolan, som jag gjorde förut.
Att läsa för barn på liknande tema, om boken inte är bekant. En mycket trevlig och lite lärorik bok, om hur det är att gå ut i en storm. Det är ju spännande med storm, ibland så spännande att man faktiskt måste gå ut. ”Men i en storm är det ändå bäst att vara två” – det håller jag också med om.
Storm-Stina av Lena Andersson. Finns även i dubbelboken Stinas Sommar.
När det ändras; om allergi och vanor
Det är fantastiskt många saker som ändras, när barn växer upp. Inte bara i hur de utvecklas eller klurigheter de kastar ur sig, utan sådär annars. William har varit allergisk mot morot, äpple, jordgubbar, persika och ananas i många, långa år, känns det som. Barnmatsburkarna fick vi alltid kolla och dubbelkolla, hans kinder var blossande röda, tills vi tog bort allt möjligt. Nu, när han är sex år, är det nästan inget kvar av allergierna. Han är lite känslig mot skal på utländska äpplen, men annars är det inte så farligt. Moroten var värst och den har han till och med vågat börja äta av. Det känns fint! Morot finns ju ofta i så mycket.
Den här veckan ska de börja med innejumppa på förskolan. Det betyder att man ska duscha själv. Själv tycker jag det är lite tidigt, men å andra sidan väldigt nyttigt att lära sig. Hemma duschar han ofta med twinsen och då betyder det att mamma och pappa (eller fammo) stått med en ”hjälpande hand”, fast det kanske inte skulle behövas. Det blir ju så lätt sådär: ”Vänta ska jag hjälpa dig lite bara” – så ofta! Att vara det första barnet är också att vara den som får vara den som man testar sig själv på, som förälder, det är ju bara så. Man lär sig vad man ska eller inte ska göra, lite beroende på barnets personlighet.
Vår kära dotter har också lärt sig nåt nytt, nämligen att hoppa från träd! Det är vansinnigt roligt, men fammo tyckte det verkade lite skrämmande. Det råder i alla fall ingen tvekan om vem som är mest våghalsig av våra barn. (PS. Är så nöjd över den där halaren hon har på sig, tre euro på loppis!).
Helgen för oss föräldrar har varit riktigt lyxig. Alla tre ungarna ville stanna hos fammo och faffa på lördagen, fast det var meningen att William skulle hänga med hem. Istället blev det bara Mika och jag, som städade huset, bäddade sängar, dammsög och så avslutade jag med att stryka en massa kläder och se på TV. Gud så skönt. Säga vad man vill om FF (FöräldraFrihet) men det behövs verkligen. Fast man inte går ut, känns den där vetskapen om att man kan bara så otroligt skön. Och att hinna se hela tv-program och att hinna göra saker färdigt tillsammans. Och sådär helt By the Way: Men jösses vad många täcken vi har på gång här hemma! Jag räknade till fyra vuxentäcken (ett mystäcke, ett extra som vi bunkrar upp i stora sängen, där twinsen somnar, så de inte ska ramla ner) och tre barntäcken. Hela tvättkorgen blir ju full på en gång, när man ska byta!
Ungarna har pysslat, målat, ritat och varit ute, trots att det har varit väldigt mycket regn. Temat just nu är flygplan, efter att vi tankade ner en (ganska kass) kopia av Lentsikat/Flygplan, på engelska.
Faffa, ingenjören, byggde flygplan av papp och glasspinnar åt killarna. Isaac var mest förtjust, det liksom lyste om honom när han fick köra, flyga och sova med sina kartongbitar.
Vi skippade dagens jumppapass, efter att ha varit ute och ”klepprat i tjäd” och spelat piano i långa stunder. Ibland är det skönt att inte stå där och vråla med 45 andra ungar, utan gå hem och njuta av söndagfriden, potatismos och biffar och lite Pingu innan sagostunden.
Eller varför inte hjälpa mamma att klappa garn? ”Åååh, den häj e så muuk, ska den bli en tjöja, mamma? Haj du stickat denn hääj?”
”Mamma, den här e lila och den här e liksom nån annan färj, mamma, va e de fö färj?”
Och tänk va bra att det finns fyra hjälpande händer när man ska dammsuga bröd- och muffinssmulor. Eller nåja, det går lite långsammare, om jag ska vara ärlig, men jag uppmuntrar dem när de försöker hjälpa till.
”Den galopperene pappe”! Mika och jag larvar oss alltid på danska när vi understryker något roligt. Det låter bara vansinnigt roligt, fastän ingen av oss kan danska. Mika var ut på en ”liten lenkki” ikväll (17 km) eftersom han har bestämt sig för att springa UltraVasan nästa år (90 km i terräng). Hej och hå, vi kanske kan klämma in en liten Sverigesemester på samma gång? Kanske åka via Hedemora (Y&P, ni måste vara hemma! 😀 :D) – det är ju på vägen.
Jag kanske jobbar då så att hela familjen inte kan åka. Det får vi se då.
Bittes blogg 