Svettlägret

Jag vet inte om jag skulle göra om det här med att gå ensam till Liikunnan ihmemaa igen. Inte inom den närmaste tiden i alla fall. Mika jobbade över både igår och idag, jag försökte hitta på något roligt med barnen. Det värsta med gymppalandet är egentligen att William alltid får tokfnatt. Han ruser runt som en dåre, fast vi har gjort klara regler som han minns och som vi går igenom på förhand. Han vet att man:
1. Inte får knuffa andra barn
2. inte får runt med klossar eller ta av andra när de bygger
3. rasa andras byggnader eller det de gör

Varje gång går jag dit och hoppas att det ska bli annorlunda, att vi klarar det. Men nej, han får sitta på time-out eller utanför själva området ett par gånger, för att han springer runt, skuffas, ibland knuffas eller helt enkelt inte ser sig för och när vi försöker ta fast honom blir han ännu mer uppspelt.

Jag fick i alla fall med alla barn, vagnen, på mig egna kläder, fick med saft och papper att snyta små näsor med (eller torka saft…) och kläder på samtliga barn. Vi höll på att inte hitta, för idag gick vi till en annan skola (de ordnar gympagruppen på olika ställen runt om i stan). Den jättestora Kuppishallen brukar dra mest folk, den har också skilda avdelningar för stora och små barn, men den var stängd på grund av röd helg. När vi hittade rätt, hittade vi inte in! Vi travade runt skolan, drog vagnen uppför trappor och manade på små fötter att gå själva.

Och sen, kom Mika! Han visste var vi var, men inte om han skulle hinna. Tack och lov att vi ändå var två!

Jag vet inte hur man ska förklara ljudnivån av 70 barn och minst 50 vuxna i samma hall, men vansinnigt eko och ungar som hoppas, rullar runt som tumbleweed på speed och det kommer bollar flygande och saker rullande emot dig titt som tätt. Det går egentligen bäst med twinsen, de vildar inte till sig på samma sätt som den stora, men alla ska ju få vara med, tycker vi ändå. Det går inte att prata vanligt, för det hör ingen och jag märkte att jag håller på att bli hes – igen. Fasen, inte nu! Bara inte just nu! Stor körgrej på kommande och jag har knappt återhämtat rösten efter den förra förkylningen. Blä!

Lite nya former, saker och klossar hittade vi i alla fall. Jag tänkte på det där som Eva skrev om, att dagens ungar inte lär sig att balansera, åla och klättra som förut. Antingen stör det mig för att jag har lite dåligt samvete över att vi rört oss för lite eller gått ut på egen gård för sällan, eller så stör jag mig på det att alla barn är olika. Hur mycket man än tränar med vissa, kan de inte göra de där kullerbyttorna, balansgrejerna eller vad det nu är. För att alla är olika och inte stöpta i samma form. Dessutom har inte alla ungar samma intresse.  Jag håller däremot med om att det är väldigt lätt att falla för att bara se på tv, ta det lugnt och allt sånt, när man äntligen kommit hem och fått i sig maten.

Milja är i alla fall den stora ”kläppraren” i vår familj. Mika är den som säger ”oj oj, ramla inte nu”, och går efter om hon klättrar för högt. Jag, å andra sidan, anser att om hon kommer upp, får hon komma ner. Det ledde till att hon klättrade så högt som möjligt på ribbstolen när pappa var nära, medan hon kom halvvägs och sedan vände och klättrade ned, när jag stod en bit ifrån. 

Fysik och svett får räcka för idag. Nu har det inmundigats pizza i vrålhungriga magar, vänts på ”för varma kuddar” när man ska sova, lästs sagor och prackats och packats saker för nästa vecka. Väl mött, vardagsnovember.