Stora tankar av en liten man

Det är läggdags. Jag försöker stuva ner två alltför pigga twins, som absolut inte vill sova, trots att vi läst fyra sagor. Mitt i allt bök med att vända kuddar och försöka förhindra alltför många toabesök (de vill bara gå upp, de har nyss varit på pottan), säger Isaac:

– Den där faffas pappa, han har en liten pipi.
– Öh, jo… han hade det, svarar jag lite tafatt, överraskad av frågan. Det hade han.
– Han bojde fara ti doktorn, fortsätter Isaac allvarligt, medan hans syster tjatar på mig att jag ska hitta på olika sånger.
– Faffas pappa, Kaukopappa har varit till doktorn, men det hjälpte inte. Han var gammal och hade ett stort pipi.
– Men vaffö då? Han bojde fara ti doktorn.
– Faffas pappa var gammal och då får man ett stort pipi, det hjälper inte med doktorn, han har somnat. Och han kan inte vakna.
– Men, fortsätter Isaac och letar efter orden, nya frågor och tänker så det knakar, medan jag famlar efter svar som på nåt sätt skulle gå att greppa för en tvååring. Men vaffö kan han inte vakna?
– Han var så gammal och hade ont, nu sover han. Det kallas att man dör, men han har inte ont längre. Allt hans pipi har farit bort.
– Men kan han inte komma hit, den där Kaukopappan, till vårt hemmahus och häjsa på? fortsätter Isaac och vid det här laget har han upprepat tidigare frågor, samma frågor, flera gånger.

– Nej, han kan inte komma och hälsa på, han sover och han vaknar inte mer, säger jag, medan jag känner att tårarna är på väg, för jag vill inte göra de små ledsna eller orolig med min egen gråtig stämma. Han har farit till himlen med Gud och änglarna, uppe till stjärnorna. Men han finns alltid i våra hjärtan om vi tänker på honom. Han finns alltid där, han ser oss från sin stjärna, när vi tittar på natten – men han syns inte. 

– Vaffö kan han inte komma hit, den där Kaukopappan, fortsätter Isaac och jag gråter i mörkret och i tysthet. Det våta rullar ner i mina öron, jag ligger på rygg mellan twinsen och Milja pladdrar oavbrutet, samtidigt om sånger och sin bror och jag ska sjunga om nåt som är grönt eller skönt.

– Jag saknar min mommo också, hör jag mig själv säga, hon sitter också på sin stjärna nu och tittar ner på oss och man kan inte vakna när man är gammal och man dör. Och jag gråter och kramar Isaacs rygg, fast det är över 20 år sedan min mommo dog.
– Men vaffö då?
– Ja… a… jag vet inte Isaac. Och inser att den lilla sonen har ställt den stora mamman mot väggen med en av världens största frågor, utan att han själv vet om det.

Samtalet avbryts till sist med att Milja kryper ur stora sängen och frågar efter pappa. Och så ska hon kissa. Förresten ska Isaac det också. Kanske det var lika bra.

Ni fattas mig, mina änglar i himlen. Kaukopappa, fast han inte var min pappa, utan Mikas farfar. Och mommo, jag vet att du sitter på guldmoln, som du ville. Prata med och kramar om din egen mamma, ”för ni har ju det så bra”. Och Fredrik. Jag saknar dig fortfarande så mycket, speciellt nu den här tiden på året. Jag brukar tänka på dig när jag ser de där samma molnen komma fram efter regnet – och när hösten strös sina guldbjörkspengar över gården. Och hur kallt det var den där eftermiddagen, men du fryser inte längre. Och värken är slut. Och vi är här med sorgen.

Men jag tänker inte på det varje dag och det tror jag inte ni skulle vilja heller, man måste tänka framåt. Man måste tömma pottor och träta på småbarn, man ska krama de som finns här, vi som finns här, med er i hjärtat, Ni finns alltid i våra hjärtan.

Och en dag ska vi alla dö, men inte dag. Idag kom däremot dagisfotona på mina stora, små tvillingar. Om hundrafemtio år finns ingen av oss. Men kanske någon annan, som trampar i vår fotspår, minns oss i hjärtat eller tänder ett ljus på en balkong i novembermörkret – och känner samma saknad, som vi.