Brandtwinsen
Det var som vanligt kallt när jag gick till En dag på brandstationen/Päivä paloasemalla med twinsen. William har varit där fyra år tidigare, han ville inte följa med. Efter de här åren har vi i alla fall lärt oss att klä på oss, så för en gångs skull frös jag inte!
Vi var ute i det senare laget idag, men det var lika bra. Det var lite lugnare där efter 12. Milja och Isaac var lite blyga, men vågade sig upp i en av brandbilarna ett litet tag i alla fall.
Som vanligt skulle man gå runt till olika stationer, släcka en brand i ett kärl och krypa längs marken, för att simulera hur man ska göra vid kraftig rökutveckling. De små tittade bara på, men om man ville, fick de små också ”testa att släcka” med filt, men då tände de inte elden. På bilden ovanför är det alltså inte Milja, utan en annan tjej som släcker eld.
Milja vågade krypa först i tunneln! Vanligtvis är det så att hon bara vågar det som Isaac först har testat, samma sak vid dagis.
En branddemonstration. Fast jag lade till lite eld- och rökeffekter på bilden i efterskott! Brandmännen räddar en människa ur ett brinnande garage (de bar ut en docka) och låtsas släcka.
Däck är roliga. Stora däck. Tydligen luktade de nåt speciellt också.
… och slangarna förstås! Isaac höll på att gå iväg med munstycket och slangen, jag fick stoppa honom. Vi fick våra julkalendrar och pysselböcker och påmindes om att man ska ha minst en brandvarnare per 60 kvadratmeter och i varje sovrum. Hmm, det har vi inte. Måste fixas snarast.
Plugg och plutt
Att man kan förstöra en helg med att lägga en tent på en måndag! Ta då och lägg till lite PMS, det faktum att man varit hemma med sjukt barn i tre dagar och det inte alls blev som man hade tänkt och planerat. Nåja, sånt är livet. Man blir arg, man får lite panik, man gråter lite, kramar sina barn och biter i det sura äpplet.
Men nu, nu tusan är jag voiton puolella! Jag är inte klar inför måndagen, men jag skulle skriva godkänt, eftersom vi vet att en del av instuderingsfrågorna kommer till själva tenten. Det enda sätt jag kan lära mig på är att skriva, skriva och skriva. Dessutom är det bra, eftersom man över formuleringen på finska. Vissa avsnitt av det här är sånt som vi inte gått igenom i skolan, annat än fladdrat förbi, så jag sitter och tecknar, ritar, funderar tillsammans med Mika, räknar bakterier, slår upp ”alkulima” och ”sytoplasma” på nätet för att påminna mig om vad det är jag läser. Jag vet att man inte måste förstå allt, det vore säkert mycket lättare att nöja sig med ett godkänt i en tent, men jag kan inte det. Jag måste förstå vad jag läser, annars blir jag arg. Och ibland undrar jag nog över de här kraven vi har. Jag sitter och läser om lågvärmesterilisering och plasma på molekylnivå. Det blir svårare med åldern, så mycket kan jag säga! (men tusan, det går!)
Ungarna har sprungit runt mig, Milja har sluppit sin feber (tjohej! Det trodde jag inte förra natten!), men jag såg ju att hon mådde bra på dagarna. Den sedvanliga godisdagen har lämnat sina märken idag också (bokstavligen…) eftersom pappa Mika var snäll och köpte just såna där jättestora slickpinnar som ungarna hade ”lääängtat efter”. Det hör inte till vanligheterna, men so what. Vi firar att Milja mår bra och busar igen.
Dagens Milja&Isaac: (vid läggdags)
Milja: Det luktar plutt! Vem ha pluttat!?
Isaac: Jaaag! Ja ha pluttat! Det kom en Isaac-plutt! Blä, det luktar bläää! Äckligt! (stort fniss)
D-värden och mer feber
Igår natt satt jag och grunnade på uppfostran. Milja hade hög feber (40 när jag mätte) så jag tog henne i famnen och vaggade och gav mer värkmedicin, medan jag kastade ett getöga på Ankara Isäntäperhe/World’s Striktest Parents och Supernanny. Ibland tycker jag man kan få riktigt bra tips där. Och hjälp va det kommer att vara konstigt att få/ha tonåringar i huset! Alla säger att det går så fort (nåjaa…) men nån gång kommer väl det också emot, om man får leva och vara glad och frisk. Vad man än säger om trotsåren, är det säkert en helt annan upplevelse.
Det jag la mest märke till i gårdagens avsnitt av den stränga familjen, var att de som hade mest regler faktiskt gjorde barnen mer lyckliga. Att en av de bortskämda tonåringarn tackade sin värdpappa för att han öppnade hans ögon, att han insåg vad han gjort (i det här fallet kastat bort en dyr utbildning) och att han ville försöka igen. Det är ju så man tappar hakan. Det är klart man inte ser allt som händer på gårdarna, man ser ju bara det de klipper in, men ändå. Egentligen borde man skicka iväg alla föräldrar på såna där ”kurser” också. Kurser eller upplevelser som skulle få oss att mogna ännu snabbare och få oss att fatta hur viktiga vi är för våra barn, att det vi gör sätter så djupa spår och allt det innebär, vare sig det är ord eller handlingar.
Såna här dagar är jag så glad att de är små. Isaac och jag gjorde sällskap i köket när jag stekte plättar. Efter att jag hade nämnt ordet ”plättar” pratade de om det hela kvällen och speciellt han. Det skulle vara såna som var ”den här färgen” – och så pekade han på sin kind. ”Jå, eller lite gul och lite brun”, sa han. Han fick hjälpa mig att ge mig ägg och sa att ”han inte tycker om det gula”.
– Det gör inget, vi ska vispa ihop allt, då syns inte det gula. Det blir gott, du gillar nog det sen, sa jag.
– Jåå, det gula smälter där!
Milja och jag var hemma på dagen och då fick jag inte så mycket gjort, fast hon verkade feberfri. Vi byggde Lego och jag gick igenom lite frågor inför en lång, krånglig tent vi ska ha på måndag. Den handlar om ångautoklaven, dess tekniska uppbyggnad, på vilket sätt lågvärmeplasma förstör mikrober och vilka olika skeden alla dess program har, Z- och D-värden som anger när och hur en sterilisationsprosess börjar … osv osv. Mycket intressant, men särdeles krävande. Den här infon hittade jag angående det sistnämnda – och tänk – på svenska!
”Då det inte är teoretiskt möjligt att avdöda alla mikroorganismer i ett prov är det bättre att använda den decimala reduktionstiden (D-värdet). D-värdet är den tid som krävs för att avdöda 90 % av alla mikroorganismer eller sporer i ett prov vid specifik temperatur.
Vi fortsätter:
”Vid en specifik värmebehandling, viss tid och temperatur, kommer en konstant andel av mikroorganismerna att dö. Då man inte kan döda samtliga mikroorganismer mäts steriliseringseffekten. Högre temperatur och längre tid innebär en högre steriliseringseffekt. Steriliseringseffekten kan beräknas enligt: K*t= log(N/Nt)”
Och sen ska jag skriva det där samma på finska då. 😛
Det var en av 19 frågor.
Tack och lov att det är ganska lätt att vara ”bara” mamma och inte studerande hela tiden. Det är lättare att steka plättar. Ibland.
Milja fick feber inatt igen. 40,2°. Blä också. Vi vädrar, baddar, ger Panadol och vyssjar. Isaac drömmer och vaknar, gråter och sparkar. Jag fick i alla fall en paus från hemmalivet idag. Tack och lov att man kan gå till Sale en stund. ^_^
PS! En efterlysning!
Är det nån som har en eller två Manduca till salu eller att låna ut? Blev så inspirerad av Eva att gå på utfärd med de små. Men dit vi har tänkt gå har vi ingen plats eller möjlighet att ha vagn. ^_^ Skriv en kommentar eller mess på FB!
Lite feber och utryckningsfordon
Det tar alltid ett litet tag innan man kommer tillbaka i vardagslunket, efter en resa. Man måste stämma av med sig själv och acceptera att det inte blir nån mer semster. Sen går det bra igen.
Idag blev Milja sjuk och kom hem från dagis vid lunch. Hon var trött, men ville absolut inte sova, så vi bänkade oss i vardagsrummet med Pingo och Bamse. När man är hemma själv får man ju bestämma allt själv, det är ingen strid om att det är fel DVD eller fel språk. Vissa avsnitt av Rorri/Lauri Kilpa-auto har ungarna nämligen bestämt att det måste vara på finska, av nån anledning.
Det är märkligt det här med feber. Ena stunden hänger de som trasor, andra stunden springer hon runt och frågar varför vi inte går till parken. Det är tur (i oturen) att Isaac hade öroninflammation nyss, så vi råkade ha Pronaxen hemma.
Jag stannade med alla tre, när Mika åkte och handlade på kvällen. Vi hade tänkt gadda ihop oss hela familjen, det brukar gå om man har en racerplan med välsvarvad inköpslista och utlovade tuggummin eller en slickepinne vid kassan. Det var lättare såhär ändå. Vi kollade på SOS på liv och död, eftersom det faktiskt inte var så skrämmande, tyckte ungarna. Det var jättespännande! Mest spännande var det kanske när det brann vid ett dagis, precis som i Här kommer brandbilen. Det blev en självklar bok vid sängdags förstås, eftersom vi råkade ha den lånad.
Sen fick pojkarna för sig att rita ”tatueringar” på mina smalben, men jag fick avbryta leken när de började rita på sina bilar eller bordet. Då låtsades William att strecken var sår och vi pratade om hur man ska putsa sår ifall man river eller slår sig.
William har väntat och väntat på att äntligen tappa sin lösa framtand och igår hände det! Jag vet inte riktigt hur, om det var nån som knuffat honom under en lek på förskolan, men det hände och det gick bra! Däremot var han väldigt ynklig och rädd för att tandfén skulle ta själva tanden och inte bara ge en peng. Fast jag sa att jag skulle prata med fén och be att hon lämnade tanden, så vi kan spara den i en burk. (och det gjorde hon 😉 )
Jag undrar om Isaac har sett van Damme-reklamen i smyg?
Vilken passade lek, att Nalle just har fått vara på djursjukhus på dagis, han hade fortfarande bandaget kvar. Fast idag var det bättre. Milja ville ha polisbilen, som självklart fick nytt liv efter programmet, men då blev Isaac sur och bet Milja i tån. Och sen skulle Milja vara med William i en annan lek, varpå han sköt undan henne och hon grät igen. Stackars lilla barn! Hon har i alla fall fått minst två förlåt ikväll och löfte om att inte bli mer biten (just nu).
Dagens Isaac: (ropar ivrigt, när jag befinner mig i ett annat rum)
– MAmma jag skrivde! Kom igen William och mamma, kom igen! Kom titta!
– Oj, vilken bokstav är det? frågar jag och ser på några små, korta streck på ett papper.
– Mammas och pappas och isaacs och fammos bokstav! Jag kunde skrivas allas bokstav!
Dagens spelglädje:
Att äntligen, efter år av spelande (känns det som i alla fall), få en miljon på Bejeweled Blitz. Löjligt roligt. Tänk om det var på riktigt. Vem vet, plötsligt händer det.
Dagens tacksamhet:
En vän som skriver ett mail med texten ” har idag samlat ihop gummistövlar som blivit för små och räknade till 4 par i storleken 26/27…. behöver ni så hör av er...” Tusen tack för omtanken! 😀
Uppsalaresan
Hallå Åbo!
Vi möttes av en häftig soluppgång i morse, nån gång mellan halv åtta och åtta. Här är man tillbaka på finsk mark, efter en lång nattresa med båten tillbaka. Trött, glad, ouppladdad, ont i händerna (av väsksläp) men med många nya intryck och roliga minnen i bagaget. Vi tar det från början!
Fredag kväll:
Vi kastar loss från Åbo med Grace och en fullsmockad båt. Folk är fulla redan innan färden, vilket inte är så jättetrevligt. Det är hög musik överallt, men några av oss (från Åbo Damkör) bänkar oss i retrobaren och spelar bingo. Det var vansinnigt trevligt! Däremot fick jag aldrig nån bingo, fast jag satt med två brickor och det grämde mig. Då sade värdinnorna att det finns två drinkar kvar som tröstpris. Den som ville vara med och tävla om dem, fick ställa sig på det lilla dansgolvet och göra bort sig lite. ”Självklart”, tänkte jag, som älskar sånt, och så blev det dessutom Gangnam Style vi skulle dansa till. Hahaa, jag kammade hem drink nummer ett! (y) Den hade en isbit (plastbit) som blinkade. Det var lite coolt.
Ett par modiga fortsatte kvällen på det (över)fulla diskoteket eller vad man ska kalla det. Ganska snart blev vi avbrutna i vårt dansade av en kille från The Voice of Finland. Kan han ha hetat Kimmo Härma? Jag har inte följt programmet, så för mig var han okänd. Däremot stannade vi en stund vid baren.
Man kan också testa hur många som kan klämma in sig i en hytt samtidigt. Var vi tolv eller fler? Ett tag i alla fall. Det är fantastiskt roligt att hinna sätta sig ner och faktiskt prata med folk, inte bara sjunga tillsammans på övningarna.
Lördag
Vi har anlänt i ottan till Cityterminalen och tagit oss vidare med buss och sedan tåg till Uppsala. Man är lite lagom mör, men solen skiner på oss och vi övar sångtexter i tåget och småpratar medan solen går upp över bekant förorter och kommuner.
Dagen består av övning, övning och övning. Med och utan pianist, i liten eller stor uppställning. Här står vi tillsammans med Munviga och killarna från Uppsala Manskör, när vi övar. Vi befinner oss i baptistkyrkan, som ligger ett stenkast från Centralen (i Uppsala alltså. Centralen för mig betyder alltid Stockholms central).
Vi hinner gå en sväng via hotellet, äta god mat som Munvigorna bjöd på och fika, fika fika! Tack så hemskt mycket igen, Munviga, för de fina arrangemangen. För en studerande som jag, känns det extra fint att vi kan få såhär mycket mat, bara få den av er. Tusen tack, mycket uppskattat. Det är vår tur nästa gång! 😀 På kvällen blev det fullsatt i kyrkan – mycket trevligt!
Medan ÅD är en kör av mer traditionella mått, är Munviga de som tar ut svängarna, spexar till det och kör sitt eget race. Det är det som är så fint, att vi är så olika och ändå passar bra tillsammans!
En del av sopran ett och två. Om ni tycker vi ser lite konstiga ut, beror det på att bilden var väldigt gul, på grund av ljuset i kyrkan och jag har gjort ett tafatt försök att kompensera lite färger. ^_^
Vår kväll fortsatte efter konserten, med middag och samvaro på annan plats. Vad vi gjorde? Tja, vad gjorde vi inte? Här spelar vi kazoo (gjord på toarullar och tunna plastpåsar) och Gina gjorde ett (tafatt?) försök att lära oss spela rytmen med koppar, men hon hade ju förstås smygövat! Vi måste komma igen! Nästa år! 😉
Kvällen presenterades i samband med Gosa…. haha, nee, jag bara skoja. För min egen del blev det inte mycket ölande eller nåt annat heller, eftersom jag var trött som attsingen efter hela dagens stoj och skoj.
Söndag
Om lördagen bjöd på ett hektiskt tempo, var söndagen motsatsen. Tillsammans med Munvigas dirigent och sångpedagog Gina hade vi en workshop, som handlade om övertoner, att hitta sin egen röst och att hitta varandra. De här märkliga kärlenm Rin Gong eller Singing Bowls går inte att beskriva ljudmässigt, de måste upplevas. De används bland annat Laos, Kina och Tibet och man kan tydligt höra övertonerna och ljudvågorna. De används för musik, rekreation, meditation och personligt välmående. Mycket imponerande. Vi sjöng lite enkla toner samtidigt också.
Medan delar av körerna fortsatte med toner i Domkyrkan, gick jag på stan en stund och träffade en vän jag tidigare jobbat med och som var min nära vän. Tack för fikastunden, Tess, det var kul att ses. Du har en trevlig son också! 😀
När det var dags att styra kosan mot Viking Lines bussar och man var lagom mör, efter att ha släpat väskor och lite småsaker vi handlat, märkte jag att något droppade på mitt knä. På baksidan av mitt knä! Nämen va tusan?! Det visade sig att jag hade kvar ett par öl och en Bacardi Razz jag köpte på båten, i botten av min ryggsäck – och läckte som ett såll! Ååååh, så mysigt! Ut med skor och pärm och paraply – tur att jag inte hade mer värdefulla saker där och att läderskorna klarade sig helskinnade (haha!). Väskan hann jag faktiskt tvätta och torka på hemvägen, men vid det här lagen var man ganska trött på att bo i kappsäck!
Bitte gillar i Uppsala!
Retrokoppar och flingförpackningar i metall, superfina!
Mera muggar! Ja, jag vet, jag är lite muggalen, jag köpte ingen, men jag tittade på de här fina stjärnmuggarna. De kommer från Tehörnan, som också doftade något alldeles fantastiskt, när man stod där inne. Vi fick musikterapi under dagen – det här var doftterapi.
St. Pers Galleria! Underbart med fritt Wi-fi! Jag satt en stund på Expresso House och njöt av lugnet, innan vi var på väg tillbaka. Jag har stängt av dataroaming (aaah! Varför gjorde jag det när jag beställde abonnemanget? för att det inte skulle bli dyrt. (Ja just det.)
Finska författare i Sverige! Supergilla! Eller ja, en i alla fall!
Vackra kvällar. Den här bilden blev lite suddig, men fick hänga med ändå. Fullmånen gick upp, stor och rund mellan garagen, alla färger blev bara så vackra.
Återvinning – Ge och Ta! Den här ställningen står utanför stora Centralstationen och meningen är att man ska sätta sina tomburkar och flaskor här, när man kommer från sitt morgontåg, pendeltåg eller vad det nu är – istället för att kasta bort burkarna. Sålunda slipper de som samlar rota i papperskorgar/roskisar! Finemang, ge oss samma sak i Finland vid torgen!
Och sen var vi på väg tillbaka
Söndagkvällen bjöd på glada skratt innan läggdags när vissa åt buffé.
En massa köpcentrum har haft julöppning den här helgen, bland annat NK och alla stora gallerior, även Mylly hemma i Åbo. Och medan stormen rasade på andra sidan viken, åt vi sjukt bra lutfisk och gravad lax och andra julbordsgrejer på en ganska tom söndagsbåt.
Måndag
En lång måndag är snart slut. Jag fattar inte hur man kan sova såhär dåligt. De senaste fyra nätterna har jag sovit 4 timmar, 2 timmar, 4 timmar, 2 timmar – alltså 12 timmar sammanslaget! Jag sover kasst på båten och det hade inte att göra med nåt festande för min del. Jag kunde bara inte somna. Nu har jag i alla fall klarat av en skoldag och att hämta twinsen med buss. De tyckte det var så spännande och båda ville sitta i min famn. Vilken tur att jag har bara tvillingar, så armar och ben räcker till! De gick så fint och höll mig i handen. När bussen krängde och for, skrek Milja:
– Mamma, håll i mig!
… och jag höll och höll. Mina söta barn, va skönt det är att vara hemma – också. Allt har sin tid.
På resa
Hallå bloggen!
Ja, jag lever! Just nu befinner jag mig fortfarande i Uppsala efter en galet rolig och givande helg. Vi har haft konsert i Baptistkyrkan här igår, tillsammans med Munviga och nystartade Uppsala manskör. Jag har också träffat en vän, Tess, som jag jobbade med förut. Tack vännen, det är så kul att ses, även om det blir vartannat eller vart tredje år. ❤
Ikväll går båten hem, ett buffébord (med julmat!) väntar oss på båten och vi är trötta och glada. Jag hann också titta in till den anrika garnaffärer Yll o Tyll, det var skoj! Imorron är det skoldag igen, jag kommer i hamn 07.35 och skolan början 8.15. Det är ett spännande liv vi lever! 😉 Jag läste att det har stormat i Finland. Vi har klarat oss bra här i Sverige. Båtresorna var lugna också, vi hade ju Grace på hitvägen.
Men hur kul det än är att vara i det land där alla pratar ens modersmål, ska det bli fetbra att komma hem igen. Eget wi-fi, egna barn, egna sängen! Och då blir det mera, riktiga bilder också!
Vardagsrumban
Jag hämtar William lite tidigare idag, som jag gjort några gånger förut den senaste tiden, för att han blir så glad. Hoppades hinna göra något annat än laga mat och hålla ordning på två andra – och det gjorde vi. Vi startade ett klipp- och pysselprojekt, där det stora vita pappret föreställer ett hus med våningar. Vi klippte ut bullar, grisar, klossar och mat och gjorde café och lekrum. Sen kom alla hem och det blev stor matkalabalik i en timme.
Dagens middagstips:
Att ordna grönsaker som ett stoppljus i en låda med lock. Om de inte går åt, kan man lätt slänga i den i kylen och fortsätta en annan dag. Det här med grönsaker funkar däremot förvånadsvärt bra hos oss. Med det menar jag att alla smakar på nån bit ur lådan – det räcker. Pojkarna äter gärna gurka och lite paprika, medan Milja hellre äter grönsaker än nåt annat. Skulle man kombinera den köttälskade Isaac med grönsaksälskaren Milja, skulle de äta helt perfekt.
William har haft vansinnigt roligt med ett hänglås de senaste dagarna. Han och några på förskolan har en hemlig detektivklubb och vad passar väl bättre än hänglås i såna sammahang? Här gör han ett lås till sin dörr, med sinitarra och kluriga rep. Jag gick ifrån ungarna ett tag och lät Mika vila. Efter trettio sekunder hörde jag William säga:
– Milja, nu ska jag låsa in dig.
– NäääääÄÄÄÄÄ!
– Jo, här kommer man inte ut just nu.
– BRÖÖÖL, YYYYL!
Alltså vad är det med syskon? Hur kan det vara så svårt att leka tillsammans i en halv minut? Det händer om och om igen, att jag står i köket, jag har just gått ifrån dem och då är det nån som gråter, nån som slåss, nån som drar i nåns hår eller ska ha just den leksaken som den andra ska ha. Suuuuuuck.
Jag bakade muffins med twinsen, som så gärna ville hjälpa till.
– Va é de mamma?
– Det är ägg. Man ska ha det som är inuti äggen. Ajaj, inte röra ugnen, den är väldigt varm. Milja, ramla inte nu.
– Muffins e gul mamma!
– Jo, de är gula först, sen blir de brun-orange i ugnen.
– E det färdigt nu?
– Nej, de ska gräddas först. Nej, inte röra ugnen! Poppar! Milja, gå lite ur vägen, nu ska vi sätta smeten i formar.
– Jag vill ha oranga muffins, mamma!
– Ja, SEN, när de är KLARA! Sitt stilla, eller håll i dig.
Och så vidare, och så vidare.
Och sen… tusen år och lika många förmaningar senare, är de klara och då får man äntligen äta!
Ibland leker de fint tillsammans. De korta, ljuva stunderna. Isaac hade byggt en ”pankkila”, som jag ännu inte riktigt vet om det var ett fängelse eller en bank.
Ett par bloggbarn.
Vårt egna bibliotek börjar ta sig. 25 av de här böckerna befann sig under bordet i vardagsrummet idag. Jag plockar, sorterar och fixar. Twinsen bölar för att de inte genast fick dra ner alla böcker. Milja bajsar i pottan och jag hurrar! Det är ömsom stor glädje och ömsom stora barnsorger.
Idag hände också ett litet mirakel – jag fick med alla tre på en bild, så att alla nästan ser framåt samtidigt.
Om de bara kunde sova ordentligt. De senaste veckorna har twinsen gråtit, en i taget, över saker vi inte riktigt vet. Det är inte smärta, det är inte toabehov, kanske bara onda drömmar eller trygghetssökande. Vi bör dem till egna sängar, men de kommer tillbaka. Och så rullar de på varandra och gråter, sparkar och blir arga, när den andra inte får plats. Det händer flera gånger per natt och är ganska energikrävande. Man vill stanna och njuta, men när de äntligen somnat, strax för klockan tio, och Isaac har kliat färdigt på sina stackars atopiska armar, vill man ha en stund för sig själv. Nån dag ska jag Reclaim the Bedroom. Och min egen plats i bilen, där FRAMME! Och ha en egen telefon eller egen dator, (åtminstone lite mer egen). Nån dag.
Igår och idag
Efter helgens bio och middag ute, blev det bara ett småskaligt firande av farsdagen. Ungarna och fammo hade gjort en gräddtårta. Åh, vad de hade väntat, barnen, det var nämligen en massa g-o-d-i-s på tårtan! Och William hade gjort den nästan själv, av en färdig tårtbotten. Duktiga killen – han dukade även fram åt alla. I
Förväntan, var ordet! Isaac åt med händerna – och bara godis. Resten av gänget kalasade på tårtan.
Mika och jag är så glada över att ungarna fick störa och röra runt hos fammo och faffa – tack igen. Det är så vederkvickande för själen (ja, faktiskt!) att se annat än hemmasoffan och väggarna och torka bajs eller mat på rara och söta munnar. Man uppskattar sina barn lite mer (även om de hann träta om hundra leksaker och absolut skulle ha just samma sak, exakt samtidigt så fort vi kom hem igen). 😉
Ikväll har det skruvats hylla i hallen – igen. En likadan som vi redan har, men med plats för fler fluffiga jackor. Yes, yes, skönt. En sak fattas än och det är hängare som är lite lägre, så ungarna kan komma åt dem själva. Tyvärr är de andra väggarna gjorda av gjutbetong (heter det så, valubetoni?), så man behöver värsta slagborren för att göra hål i dem. Men det hinner vi med sen. ^_^
Isaac har fått klädfnatt. Alltså på riktigt, han har nån tvåårskris! Han totalvägrar ta av sig tröjor eller byxor, fast han bajsat i dem. NEJ, just den där tröjan eller den där byxan måste han HA, just NU! Idag lät jag helt enkelt honom skrika, för man måste byta brallor ibland! Han stod i köket och tårarna rann, han grät och grät. Efter ett tag gick jag och kramade honom och sa att det kanske fanns några bilar eller legobitar som väntade på att bli byggda med. Och då, lika plötsligt som han började gråta, slutade han, och byxorna dög. Det är tyvärr ett enda pusslande med tider och tålamod, om man alltid ska orka hålla på sådär, speciellt på mornarna, men nu har jag tvättat favvobrallorna och tröjan och lovat den åt honom imorron.
Jag buzzar vidare med Vanish. Egentligen ska man inte använda Vanish på metall (läste jag efteråt i broschyren), antagligen eftersom det är oxiderande (=rostar lätt) på grund av aktivt syre. Men det är så himla effektivt! Det innehåller nonjoniska tensider, vilket betyder att detergent eller tvättmedel i långa kolkedjor. De här kolkedjorna är liknande sådana som finns i Ariel eller andra tvättmedel, de har en en ända som söker sig till vatten och en annan som söker sig till fett. Det betyder att de kan binda en massa fett på ett ganska snällt sätt. Och det funkar mot kalk! Kranen är ju av rostfritt stål, den putsade jag med Vanish Oxi spray, som egentligen är avsett för att lösa fläckar. Tänk dock på att inte ha det att verka för länge, för att inte skada metallen.
Dagens garn: Neon! Hit eller shit? Jag vet faktiskt inte! Det känns superretro, men jag gillar det! Jag gillar det på ett paradoxalt sätt. Och det är svårt att fota. Kanske syns färgerna bättre här? William paxade redan det rosa-blåa garnet till ett par sockor. Yay, här ska stickas! Garnet kommer från Käsityö-Elisa på Brahegatan och heter Regia Flourmania Color.
Dagens överraskning: Jag kan laga asiatisk mat på Bittes vis! Jag började med det här receptet från Quorn.se. Självklart vegetariskt för att det skulle passa alla (vuxna) i familjen. Jag använde knappt 2 msk röd currypasta, tomater, morötter, kikärtor, Quorn Bitar, en rödlök, en burk kokosmjölk och lite sockor (dämpar stark chili, trodde det blev för starkt först) samt lite färskmald koriander och curry. Man börjar med att fräsa löken (i kastrullen) i lite rapsolja och curry, sen sätter man till det andra (Quornbitarna frysta) och låter det koka 10-15 minuter. Självklart går det bra med kyckling också, men i så fall skulle jag ha stekt deni förväg. Det jag glömde sätta i var fisksås, det hade passat bra. Jag har ju inte gjort sånt här förut, så jag kom inte att tänka på det, men det skulle ha gett god sälta. Vattenkastanj hade jag själv velat mat med också.
Supergott med jasminris och lite starkt, men på ett gott sätt! Servera med grynost/keso, så blir smaken mildare.
40-åringar på vift
Hallå yttervärlden! Vi laddar upp bilder, därför finns vi! Mika och jag var på bio ikväll, på Thor: The Dark World. Vilken bra film! Det enda jag har att klaga på är ljudvolymen. Alltså herregud, jag höll på att ticsa ihjäl mig under den första attacken. Varför ska det vara så extremt högt ljud och så intensivt? Beror det på vår biosalong (sal två på Finnkino) som är ganska stor och bra? Jag förstår de som gillar högt ljud, men jag satt med fingrarna i öronen en del av filmen – och då kändes det bra. Förtom det var det en grymt bra film. Marvel, såklart. Älska Marvel och hela dess universum och hur fint de binder ihop Captain America-, Avengers- och Thor-filmerna, precis som det ska vara. Man får mest ut av filmen om man sett den första Thor-filmen och har en liten inblick i vad det hela är frågan om (i Marvels universum).
Det bästa med att gå ut tidigt, är att man hinner ta en öl och ändå gå hem tidigt. Det känns konstigt att sitta där, klockan åtta på kvällen, gäspa och undra hur mycket klockan är, men det är en bra känsla.
Av nån anledning fick jag två förfrågningar om min korsring ikväll. Är den så speciell? Jag tycker bara den är fin. Mika och jag började språka med en kille på Rento. Han var i 20-årsåldern och uppenbarligen mycket intresserad av formel 1. Jag sa att jag följde med ”formula” när Häkkinen vann, två år i rad. ”Det var femton år sedan”, sa killen och polletten föll ner. Herregud, det känns ju som… hälften av den tiden! Hahhaha, va tiden går! Samtidigt var det befriande att konstatera detta för sig själv, skratta åt det och gå vidare. Och om det är nån som undrar om det finns hopp för framtidens ungar, så säger vi: Absolut! Den här killen gick ut, med sitt bordssällskap, och sade till Mika (på finska):
– Det är ju fars dag imorron, glad farsdag åt dig! Fast han inte kände oss. Kudos!
Vi har också träffat på förvånansvärt många svensktalande. Ibland är det faktiskt så att många vågar prata svenska, när man börjar på finska. Yay, våga tala finska, säger jag bara!
Samma kille som frågade oss om formel 1, sade också att ”det finns underhållning för såna som er också” på vissa nattklubbar. Hahaa! Jo, jag flabbade lite, för SÅ gamla är vi inte, fast vi inte är 20 längre – och tur är det. Jag trivs väldigt bra med min ålder och allt som kommit med den. För tänk om jag varit utan alla de erfarenheter jag nu har? NEJ TACK, det vill jag verkligen inte. Tack och lov att man blir äldre. Då kan man också åka buss hem klockan nio på kvällen och faktiskt vara nöjd med det.
Älsk och löpning
Det känns fint och tryggt att lämna av ungarna hos fammo och faffa, när Isaac vinkar ”hejdåå-hejdåå” så mycket han orkar, redan innan vi åkt därifrån. Och som de säger i Sex and the City 2-filmen, när Charlotte och Miranda var i Abu Dhabi och Charlotte fick panik för att hon tyckte det var skönt utan barnen: ”Jag älskar mina barn så fruktansvärt mycket… men ibland är det faktiskt SÅ jobbiga!”
Man kan älska sönder ungarna av hela sitt hjärta (de är så himla gulliga, jag tycker de är det bästa som hänt oss), men när de inte sovit ordentligt på många nätter, blir det där älsket lite svårare att genomföra och visa. Därför är Mika och jag så tacksamma att få en frinatt, att få sova ut och imorron gå och äta middag på stan. Det är guld värt, det går inte att beskriva. Det är den bästa gåva man kan ge till småbarnsföräldrar – sömn och mat.
Jag pynjar med PowerPoint och konstaterar att det tar otroligt lång tid att göra bra dior. Alltså jösses, man kan ju hålla på för evigt! Men det blir bra, det kommer dessutom att vara en del av mitt yrkesprov, när jag kan ta med det jag har gjort, så man slipper minnas allt utantill, alla autoklavar med formaldehyd, etylenoxid i olika varianter och plasma och ventiler hit och dit. Det känns bra då man får saker gjorda och när man kommer framåt, fast det är långt ifrån färdigt eller lugnt innan vår examen. Vi vet till exempel inte var vi ska göra vår praktik – och den kommer redan i december och januari. Skolan har fixat, men problemet är att många arbetsplatser har ”tröttnat” på praktikanter under året (det kan jag förstå, de har ju haft olika människor där hela hösten, från två olika grupper. Eftersom TYKS genomgått så stora förändringar, har de inte kunnat ta emot studerande, det har ställt till det för oss i år). Oh well, det ordnar sig.
Dagens lilla löprunda – bättre än ingen alls. Och det gick ju inte superlångsamt idag ändå. Kanske för att jag lånade Mikas kompressionsstrumpor (från Lidl). Haha, nä, men de kändes bra. Tack alla på FB och i bloggar, som delar sina resultat i löpning. Jag får dåligt samvete ibland, för att jag inte är ute mer ofta, för att jag slappar, men trots allt sporrar de där inläggen till att göra något själv, även om jag aldrig kommer att bli nån maratonlöpare. Jag kan, jag också, och jag behöver inte springa 12 km för att duga. Bättre 4 än 0. Det där glömmer man så lätt, när man umgås mycket med folk som springer mycket. Och det är skönt att ta riktiga löpsteg, långa steg, som jag gjorde i slutet på min backiga runda. Jag orkar inte så långt, men det känns okej.
Saknar dig, Jennie, du skulle vara så bra löpsällskap just nu!
Folk har redan börjat med julbelysningen. Den första lilla julgranen såg jag i en grannes fönster i slutet av oktober. Samtidigt förstår jag – man vill ha ljus i dessa mörka novemberkvällar.
Nu ska jag kolla vidare på kvällens ”film”, det vill säga actionmomenten ur Call of Duty: Ghosts. ^_^
Bittes blogg 