Vardagsrumban

Jag hämtar William lite tidigare idag, som jag gjort några gånger förut den senaste tiden, för att han blir så glad. Hoppades hinna göra något annat än laga mat och hålla ordning på två andra – och det gjorde vi. Vi startade ett klipp- och pysselprojekt, där det stora vita pappret föreställer ett hus med våningar. Vi klippte ut bullar, grisar, klossar och mat och gjorde café och lekrum. Sen kom alla hem och det blev stor matkalabalik i en timme.

Dagens middagstips:

Att ordna grönsaker som ett stoppljus i en låda med lock. Om de inte går åt, kan man lätt slänga i den i kylen och fortsätta en annan dag. Det här med grönsaker funkar däremot förvånadsvärt bra hos oss. Med det menar jag att alla smakar på nån bit ur lådan – det räcker. Pojkarna äter gärna gurka och lite paprika, medan Milja hellre äter grönsaker än nåt annat. Skulle man kombinera den köttälskade Isaac med grönsaksälskaren Milja, skulle de äta helt perfekt.

William har haft vansinnigt roligt med ett hänglås de senaste dagarna. Han och några på förskolan har en hemlig detektivklubb och vad passar väl bättre än hänglås i såna sammahang? Här gör han ett lås till sin dörr, med sinitarra och kluriga rep. Jag gick ifrån ungarna ett tag och lät Mika vila. Efter trettio sekunder hörde jag William säga:

– Milja, nu ska jag låsa in dig.
– NäääääÄÄÄÄÄ!
– Jo, här kommer man inte ut just nu.
– BRÖÖÖL, YYYYL!

Alltså vad är det med syskon? Hur kan det vara så svårt att leka tillsammans i en halv minut? Det händer om och om igen, att jag står i köket, jag har just gått ifrån dem och då är det nån som gråter, nån som slåss, nån som drar i nåns hår eller ska ha just den leksaken som den andra ska ha. Suuuuuuck.

Jag bakade muffins med twinsen, som så gärna ville hjälpa till.

– Va é de mamma?
– Det är ägg. Man ska ha det som är inuti äggen. Ajaj, inte röra ugnen, den är väldigt varm. Milja, ramla inte nu.
– Muffins e gul mamma!
– Jo, de är gula först, sen blir de brun-orange i ugnen.
– E det färdigt nu?
– Nej, de ska gräddas först. Nej, inte röra ugnen! Poppar! Milja, gå lite ur vägen, nu ska vi sätta smeten i formar.
– Jag vill ha oranga muffins, mamma! 
– Ja, SEN, när de är KLARA! Sitt stilla, eller håll i dig.
Och så vidare, och så vidare.

Och sen… tusen år och lika många förmaningar senare, är de klara och då får man äntligen äta!

Ibland leker de fint tillsammans. De korta, ljuva stunderna. Isaac hade byggt en ”pankkila”, som jag ännu inte riktigt vet om det var ett fängelse eller en bank.

Ett par bloggbarn.

Vårt egna bibliotek börjar ta sig. 25 av de här böckerna befann sig under bordet i vardagsrummet idag. Jag plockar, sorterar och fixar. Twinsen bölar för att de inte genast fick dra ner alla böcker. Milja bajsar i pottan och jag hurrar! Det är ömsom stor glädje och ömsom stora barnsorger.

Idag hände också ett litet mirakel – jag fick med alla tre på en bild, så att alla nästan ser framåt samtidigt.

Om de bara kunde sova ordentligt. De senaste veckorna har twinsen gråtit, en i taget, över saker vi inte riktigt vet. Det är inte smärta, det är inte toabehov, kanske bara onda drömmar eller trygghetssökande. Vi bör dem till egna sängar, men de kommer tillbaka. Och så rullar de på varandra och gråter, sparkar och blir arga, när den andra inte får plats. Det händer flera gånger per natt och är ganska energikrävande. Man vill stanna och njuta, men när de äntligen somnat, strax för klockan tio, och Isaac har kliat färdigt på sina stackars atopiska armar, vill man ha en stund för sig själv. Nån dag ska jag Reclaim the Bedroom. Och min egen plats i bilen, där FRAMME! Och ha en egen telefon eller egen dator, (åtminstone lite mer egen). Nån dag.