Skip to content

Älsk och löpning

8 november, 2013

Det känns fint och tryggt att lämna av ungarna hos fammo och faffa, när Isaac vinkar ”hejdåå-hejdåå” så mycket han orkar, redan innan vi åkt därifrån. Och som de säger i Sex and the City 2-filmen, när Charlotte och Miranda var i Abu Dhabi och Charlotte fick panik för att hon tyckte det var skönt utan barnen: ”Jag älskar mina barn så fruktansvärt mycket… men ibland är det faktiskt SÅ jobbiga!”

Man kan älska sönder ungarna av hela sitt hjärta (de är så himla gulliga, jag tycker de är det bästa som hänt oss), men när de inte sovit ordentligt på många nätter, blir det där älsket lite svårare att genomföra och visa. Därför är Mika och jag så tacksamma att få en frinatt, att få sova ut och imorron gå och äta middag på stan. Det är guld värt, det går inte att beskriva. Det är den bästa gåva man kan ge till småbarnsföräldrar – sömn och mat.

Jag pynjar med PowerPoint och konstaterar att det tar otroligt lång tid att göra bra dior. Alltså jösses, man kan ju hålla på för evigt! Men det blir bra, det kommer dessutom att vara en del av mitt yrkesprov, när jag kan ta med det jag har gjort, så man slipper minnas allt utantill, alla autoklavar med formaldehyd, etylenoxid i olika varianter och plasma och ventiler hit och dit. Det känns bra då man får saker gjorda och när man kommer framåt, fast det är långt ifrån färdigt eller lugnt innan vår examen. Vi vet till exempel inte var vi ska göra vår praktik – och den kommer redan i december och januari. Skolan har fixat, men problemet är att många arbetsplatser har ”tröttnat” på praktikanter under året (det kan jag förstå, de har ju haft olika människor där hela hösten, från två olika grupper. Eftersom TYKS genomgått så stora förändringar, har de inte kunnat ta emot studerande, det har ställt till det för oss i år). Oh well, det ordnar sig.

litespringooDagens lilla löprunda – bättre än ingen alls. Och det gick ju inte superlångsamt idag ändå. Kanske för att jag lånade Mikas kompressionsstrumpor (från Lidl). Haha, nä, men de kändes bra. Tack alla på FB och i bloggar, som delar sina resultat i löpning. Jag får  dåligt samvete ibland, för att jag inte är ute mer ofta, för att jag slappar, men trots allt sporrar de där inläggen till att göra något själv, även om jag aldrig kommer att bli nån maratonlöpare. Jag kan, jag också, och jag behöver inte springa 12 km för att duga. Bättre 4 än 0. Det där glömmer man så lätt, när man umgås mycket med folk som springer mycket. Och det är skönt att ta riktiga löpsteg, långa steg, som jag gjorde i slutet på min backiga runda. Jag orkar inte så långt, men det känns okej.

Saknar dig, Jennie, du skulle vara så bra löpsällskap just nu!

iifssFolk har redan börjat med julbelysningen. Den första lilla julgranen såg jag i en grannes fönster i slutet av oktober. Samtidigt förstår jag – man vill ha ljus i dessa mörka novemberkvällar.

Nu ska jag kolla vidare på kvällens ”film”, det vill säga actionmomenten ur Call of Duty: Ghosts. ^_^

Annonser
No comments yet

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: