Upp igen
Jeez… vilken vecka. Eller rättare sagt, vilka veckor.
Jag har fyllt 38. Jag har levt. Jag lever.
Jag har inte känt mig så uttömd på kunskap och kraft sedan en lång tid tillbaka. Nu, först nu, känner jag att jag kan slappna av lite grann, medan jag har tre uppgifter kvar att färdigställa innan trettondagen.
Praktiken tog slut idag. Den här bilden är mycket beskrivande. Jag irriterar mig också på att jag verkligen försökt på alla sätt och vis och så kom utvärderingen, där vi blev bedömda med siffror. Snittade på nåt medelmåttigt, medan jag inte tycker det stämmer. Det har varit alldeles för lite folk i jobb (tvångsledigt, andra har flyttats runt) och egentligen har ingen hunnit visa oss något eller ställa frågor. Vi har själva fått ta reda på allt material och jobba väldigt självständigt. Det är visserligen bra, men min handledare har inte varit mycket med mig. Istället har jag varit mycket med den person som ska ta emot mitt yrkesprov den 21 och 22 januari – och det är visserligen bra! Jag själv är ganska säker på att det går bra, bara jag får nedraspat allt pappersjobb innan det är för sent, men varför får jag plötsligt lägre siffror än förra gången, när tenterna gått superbra? Nåja, jag tänker väl för mycket, men ibland vill man faktiskt ha lön för mödan.
Jag missade twinsens julfest, som sagt. Det stör mig också. Ungarna var så fina, så coola. Ikväll, när jag la dem, sa Isaac:
– Det var julfest och vi sjungde för alla voxna! Först såg jag inte pappa! Sen hittade jag nog honom. Sen for pappa hem och vi var ensamma…
– Nee, ni var väl inte ensamma, Milja och alla dagisbarnen och dagisvuxna var väl där? Men jag förstår att det var tråkigt att alla vuxna måste gå, ni hade säkert roligt.
– Jååå…
– Nästa gång lovar jag att jag också ska vara där.
– Imorron är det inte dagisdag!
– Nä-ä! Inte på länge nu! Det är julledigt, länge!
Det sista sa jag med en viss oro i sinnet. Ledigt för kidsen, mycket mer att hinna med själv, tungt och utmanande på ett annat sätt. Men ändå efterlängtat och roligt.
Vi bad Gud som haver och jag flanerade i tanken med att säga att man kommer till himmelen när man dör och att de våra väntar på oss där, mommo och Kaukopappa (som det varit tal om senast).
– Men jag har din mommo häj i hjältat! säger Isaac och sätter handen på bröstet, tvärsäkert.
Jag känner det där skräpet i ögat igen. Arma ungar, vad gör ni med oss föräldrar? Ni är så himla busiga under dagen, ni kör runt med lastbilar på parkettgolvet så det brakar och dånar, jag är så rädd att grannarna ska komma och klaga på allt oväsen ni för. Alla pratar i mun på varandra och bråkar om sniglar och munturer. Och så säger ni sådana där saker så man bara blir paff, glad och ledsen på samma gång. Hur kan det vara så? 🙂
God jul alla de mina, de våra i himmelen. Ni ser kanske ner på oss. Det säger jag åt ungarna, att ni sitter på era stjärnor.
– Men man kan inte se honom, funderade Isaac då.
– Nä, men man känner det, här… här i bröstet, i hjärtat, sa jag.
– Jag har pappa i magen, sa Milja.
… och så sitter man här och ler åt sina kids, fast de driver en till vansinne på dagarna.
Dagens lilla jullunch, kantad av lite glögg och kaffe. Underbara russinsoppa.
Tack för rosorna på vägen, tack för törnen ibland dem. Tack för födispresenterna (fast jag valde lite själv)! Skorna är från Din Sko. Nu är byxorna bytta också, tack Lena för pengen, det blev en tröja och en scarf!
Annat jag kämpat med de senaste två dagarna: Att få Kela och Arbetsförmedlingen att förstå att jag fortfarande studerar! Inte världens lättaste, då skolan säger att de redan skickat ut meddelande/intyg om att ingen på vår klass blir klar innan sista januari, det var inte vårt beslut utan skolans. Men mottagarna har inte fattat vinken.
Den exemplariska modern: Pepparkaksbaket
Det här med pepparkaksbak är inte till för
– föräldrar med kort tålamod
– föräldrar på arbetspraktik och med för lite sömn
– föräldrar som förväntar sig att det ska bli så ”myyzigt” att baka med sina ungar
– föräldrar med fler än ett barn (i taget).
Om ni vill se hur det ska gå till, enligt alla mysregler, ska ni kika på Bella och Villa Aléns blogg. Superfina bilder, ett härligt inlägg. Det är väl så det borde vara.
Hos oss gick det till såhär:
Jag häller i mig kaffe för att orka vara vaken genom kvällen, vi köper deg på Citymarket och tinar den i mikron, eftersom ingen orkar vänta. Det var en bra deg, den smakade gott. Men herregud innan vi hade pepparkakorna klara. Två små klängde på sina stolar och bråkade om vem som skulle ha vilken form. De skulle absolut peta och slicka på degbitarna, alternativt slicka på formarna, eftersom vissa inte orkade vänta. Alla skulle kavla samtidigt, twinsen reste sig i sina stolar och jag var rädd att de skulle ramla (har hänt flera gånger när de blivit så ivriga, deras Brio Sit är ju ganska höga, fast annars bra stolar.
Efter mycket strid fick alla kavla i tur och ordning, killarna hade bäst tålamod. Milja skulle absolut strö mjöl på allt och hela tiden ta mer och det hade gått bra om jag bara hade bakat med henne, alternativt Isaac, som var lugnast.
Den häj, en häääj ska vi göja! skrek alla tre och tryckte ner formarna innan degen var utkavlad, alterntiv om vartannat på den platta degen, medan jag stod med kaveln i ena handen och en ugnsplåt i den andra och ungarna åt deg till fördärv, medan jag proklamerade att ”ni får inte äta mer, jag tänker inte vaka med er inatt om ni får ont i magen, jag ska SOVA” och sen blev jag så arg att jag stampade i golvet som en tonåring som löper amok, för att ingen ville lyssna. Det rivs i degen från flera håll – det blir ju inga pepparkakor!
Någonstans där, mitt i alltsammans, fick vi in den första plåten ugnen och kidsen kunde äta kakor och inte deg. Alla pratar i mun på varandra, som det ofta är hos oss (speciellt med de små som inte vill lyssna eller som strider om samma pepparkaksform) och vi trycker ut Snigel Bob, igelkottar, ekorrar och Mumin-figurer. Och Like-tummar i bästa Facebook-stil. Eller kanske det är en Diss-tumme? Kidsen blir törstiga och jag håller på att bränna kakorna, alternativt har jag svårt att få plats för de varma plåtarna, jag serverar saft (mamma! Varför fick Milja ett sånt där glas?!) och hojtar åt dem att ”INTE HÄLLA UT… AKTA KANTen.. varm plåt, akta!” och tusen andra saker.
Pepparkakor i all ära, men jag tror sånt är menat för farmödrar eller dagis, inte för trötta, arga mammor. Vi har i alla fall försökt. William tyckte plötsligt att ”det här är julstämning, nu har vi det mysigt”, fast jag inte kunde förstå hur han orkade med allt stök och mitt bök. Kanske det ändå är värdefullt att försöka.
Isaac tog sju pepparkakor, innan jag såg att han bara bet en tugga av varje och sen försvann han från bordet, med de andra. Kvar var mamman, plåtarna, mjölet på golvet och degen som klibbade i sockorna. Gör man det här frivilligt, och i så fall varför? Ibland undrar jag. Kanske det får dröja ett år till nästa gång. Jultårtor nästa.
Dagens Milja:
– Snart kommej det många snö och då ska vi goija snogobbe med porkkana som en näsa! Jåå!
Dagens Isaac:
#1 På elesskan hetej jag Iisukku!
#2. (mycket stolt, på pottan!)
– Oj, jag kakkade en lång! Som en gurka, som är glad!
Kampanjer och giftfritt
Yes!
Jag kom med i Buzzadors kampanj med Watson! Vad det i praktiken innebär, är att vi får testa att kolla en massa serier (från alla grundkanaler när man vill!) och en del filmer gratis (från Makuuni, men de finns alltså digitalt nu också). Såg att de hade Grey’s Anatomi och Solsidan. I början av nästa år får jag hemskickat en tv-sticka, så vi kan börja testa det på riktigt, wohoo! Det skulle vara så skönt att se på Solsidan när man vill! Självklart går det att kolla via datorn, men vår datorhörna är inte bekväm och det är mycket skönare att slöa i soffan.
Det här är det första inlägget på länge utan bilder. Jag är helt slut. Jag drömmer om Athrodeesi, AO-pihdit, Accomolade, A-scopia och andra mer eller mindre intressanta sjukhusgrejer. Det är intressant, men inte på natten! Twinsen gråter. Jag vet inte hur mångte gånger jag reste mig ur sängen på natten och undrade om det inte var morgon snart. Klockan var 03.46. Suck. Var det snor eller ont i halsen de grät åt? Milja kröp upp i vår säng och tystnade, Isaac fortsatte. Varför är det så hopplöst svårt att vyssja från egen säng?
Vi förbereder lite julklappar åt barnen. Jag tänker på Eva Röse och hennes giftfria leksaksvardag. En del av mig applåderar detta, men en annan del hatar det. Alltså – det är helt okej att säga nej till alltför mycket plast, speciellt smågrunkor som hela tiden kommer från McDonald’s eller liknande. Men att helt säga nej till alla plastleksaker, det förstår jag inte. Hur gör hon då hon köper yoghurt till exempel? Kan man inte längre köpa turkisk yoghurt, för den är i en plastbunke? Och hur är det med datorer och Xbox-kontroller, de är ju av plast! Var sjutton ska man dra gränsen? Hon skrev att hon köper Lego och sånt. Jamen va bra att hon har pengar till sånt då!
Om jag var rik skulle jag bara satsa på allt ekologisk jag fick tag på, alla fina Lego eller extra testade tyger och PBA-fria plaster och burkar – på sant. Men hur gör vi andra, som ska välja bort alla margariner, oekologiskt, giftfritt, kemikaliefritt – och nu då, plastfritt? Hur kan gör man det, rent ut sagt, när man samtidigt ska fixa ett jobb och skola och fungera i en vardag med småbarn?
Det finns dåliga rollmodeller för våra kroppsideal, som att man sak vara smal, snygg och vältrimmad. Och nu finns det dåliga förebilder som målar upp en skev verklighet, där allt låter som hippiebanalt perfekt och underbart bra, hur bra man tar hand om sina barn. Och hur säger man nej till all släkt som kommer mer presenter i så fall, utan att de blir ledsna? Hur räcker man till? Ne-e, jag tycker det här går för långt. Det är en fin tanke, precis som med allt ekologiskt. Men det finns gränser även där.
En före detta bekant gick omkring med strålningsmätare runt mikron och oroade sig över detta, istället för att kasta ut mikron, eftersom det verkade vara det hon ju ville! Vissa saker är bra att veta, andra oroar vi oss för mycket över, anser jag. Jag vet också att vissa inte använder xylitol eller flour i tandkräm, för att det är ”kemikalier”. Finns det ingen stopp på den här föräldrahysterin? Nåt som säger ”med måtta!” eller något slags samvete för att vissa saker och produkter faktiskt också är bra för oss. Nu menar jag inte plaster, men jag menar att man inte behöver vara hysterisk över allt. Det kommer inte ungarna att bli bättre av heller.
Nu spårade det ur, som det brukar när jag eldar upp mig över nåt. Måste nog gå och lägga mig, har knappt hunnit se ungarna idag (kvällsskift) och tidig morgon imorrn. Nya tag. Förresten kan jag hälsa från instrumentvården att man dragit ner kraftigt på kemikalier där, speciellt såna som glutalaldehyd, som tidigare använder för desinfektion. Tack och lov har vi numera etanol, alkohol och klor i olika former. Men utan dessa skulle våra instrument inte heller bli sterila (det sista skedet sker med vattenånga, hög värme och under tryck). Och att tänka på.
Bokslukarna
En god natt sömn kan göra underverk med vem som helst. ”Det är den bästa av gåvor, att kunna sova lugnt.”, som Bo Kaspers sjunger.
Vår dag har kantats av böcker, böcker och böcker. Eftersom vi kom från bibban med så många nya igår och ungarna såg dem först idag vid lunch, var de extra uppspelta. Och vad passar egentligen bättre, när regnet droppar ner och smälter den lilla snö vi fått. Det blir ingen vit jul, det ser inte bra ut med kommande plusgrader i veckan. Nåja, man kan fortfarande hoppas. Jag tycker snö hör ihop med jul! Snö och mys och lyktor och stickade sockor.
Det är intressant det här med barn nummer två (och samtidigt tre). Jag utsätter dem för mer besvikelser och lite läskiga sagor, istället för att vara en smula överbekyddande, som jag var med William. Med honom var jag ofta rädd för att han skulle drömma för läskigt, vilket ledde till att han vägrar läsa eller ens se i vissa böcker. Nu hamnar man att börja om, att utsätta honom för allt det där ändå, det är en tyngre väg. Någon har sagt att föräldrar finns till för att göra sitt barn besviket, inte låta dem få allt de vill, men att också lära dem hantera dessa känslor. Det är något det svåraste jag vet.
På tal om besvikelse. Jag försöker lära ungarna att man kan äta annat än makaroner och köttbullar. Det går sådär. Idag gjorde jag fläskfilé (gris innerfilé) med potatis, batat och lök samt morätter. Filén marinerade jag i olivolja med rosmarin, örter, peppar och lite örtsalt. Tyckte att jag borde ha hittat på ännu nån krydda (eller kanske salta mer?), trots att jag serverae med en pepparsås. Och gissa vad ungarna begärde? Japp, ketchup. Nåja, de åt i alla fall.
Dagens lycka är (för både små och stora):
Att ha en storebror som spelar Snigel Bob, så man får se på, innan läggdags.
Sen delade jag och Mika på oss som vanligt, så att den ena läser åt twinsen och den andra åt W. William och jag läste ut hela ”Tidningsmysteriet”.
Efter stormen
Det har framkommit vissa yttre önskemål om att jag skulle skriva mindre glättigt i bloggen. Mer gnäll kanske. Grejen är att jag inte alltid vill minnas det som är dåligt, det som jag irriterar mig på, det jag går och grämer mig över eller människor jag haft dispyter med. För det mesta handlar det väl om de som står mig närmast, det är de man älskar mest och går hårdast på med orala piskrapp, när orken tryter.
För det är inte alltid så enkelt. Idag var det egentligen den första dagen på två veckor, som jag satte mig ner och kände att julstämningen och lugnet börjar komma. Man anar ljus i tunneln. Ungarna bråkar och vrålar i mun på varandra konstant. Milja är jättearg mellan varvan, hon vägrar ibland att sova på dagis och somnar i bilen. Sparkar och gråter när man ska gå de där långa 150 metrarna hem. Kan inte nån bygga ett höghus där man får parkera intill sin dörr? Bröderna hänger på. Pratar i mun på varandra, Isaac förstår inte att det kan vara så långt till julafton. Varför kan inte jultomten komma ikväll?! Eller imorron? Och det är fel person som hämtar, för lite godisdagar och för lite glass. (verkligen inte!)
William har hittat sin plats vid förskolan, lugnat sig och verkar mer trygg. Ändå ska han på ergoterapi, talterapi och ännu en synundersökning ”för säkerhets skull”. Det är bra, ja, men hur mycket ska man kunna och hur exakt är det med allt det där, när man utvecklas så mycket som en sexåring gör? Han har också börjat svara saker som ”Det DÄR lyssnar jag INTE på” och ”Jag stänger öronen, jag hör inte”. Vad då lilla tonåren?
Jag tittar på bilder från när jag var hemma med twinsen. Det är så svårt att minnas allt de gjorde och hur de klättrade. Det ser så fint ut på alla bilder. Svårt att minnas gråtnätterna, men det är kanske lika bra? Å andra sidan vill jag minnas allt möjligt, också det som varit jobbigt. Det är ju uppförsbackarna som för oss framåt, försöker jag tänka. Jag är arg och trött, jag bannas över saker som att vi hamnade att vänta 20 minuter på en hälsoundersökning en dag, eftersom det ledde till att jag bara hann vara med 5 minuter, istället för de planerade 25. Mika var också med, så han tog över. Och vissa nätter vaknar ungarna hundra gånger fortfarande, man går i nån slags dimma halva dagen.
Jag hatar att inte hinna med! Hinna med skolan, arbetslivet, de nya sakerna där, fördjupningar hit och dit, yrkesprov 21 januari och helst en månad före det – en färdig, nedskriven, utvärderad yrkesprovsplan! Jag springer iväg till en buss, Mika ska hämta alla ungarna och när jag kommer till praktiken märker jag att bilnycklarna är i min väska…. Stegar raskt iväg till bussen igen – och tillbaka igen. Andas. Ut.
Springer hem åtta timmar senare och glömde att vi bara har sju timmars arbetsdag under praktiken. Mika är borta på julfest, fammo&faffa hoppar in till hjälp och hämtar ungarna. Vi hade att glömt bort bibbaböckerna, hade inte hunnit hämta loppispengarna (för det vi hade sålt under tre veckor) och inte handlat eller städat ordentligt på över en vecka, medan klädhögen växer och tvättmedlet tog slut. William fortsätter att sluta ut skor på tårna (hur GÖR han det hela tiden?) medan jag skurar toaletter var och varannan dag. Hur kan kids ha så mycket tryck i sprutan att det strittar mot sitsen hela jäkla tiden? Och hur kan småpojkars kiss lukta som gammal gubbe? Huu, blä! Det är leksaker precis överallt och kläder och damm. Fulla lådor, varför ska man ha ännu mer krafs till julen? Nä-ä, större paket med helheter får det bli.
Isaac har äntligen börjat bajsa i potta. Hittills har han plötsligt sagt ”det kom kakka” och sett otroligt ynklig ut, medan han går med en stor bajspotatis hängande i brallorna. ”Det är okej, bra att det kom ut”, säger vi för det mesta, medan man i smyg längtar till smetbajs i pottan istället.
Milja vägrar vara utan blöja. Vi pratar och pratar, övertalar. Hon KAN ju, men vill inte. Nepp. För hon är sån. Bara vill inte.
Men nu. Nu… NU börjar vi vara ikapp. Den här bilden fick jag av fammo tidigare idag. Tre lyckliga ungar som får godis och som får inviga nya badkaret där samtliga får plats på en gång. Oj vad de har pratat om det här. Och så får de stanna över natten. Pappa och mamma drar en stor suck av lättnad, handlar mat och skurar, vilar. Ska se film ikväll, festprissiga som vi är.
Jag hann också hämta två stora paket på Posten – äntligen. Tusen, tusen tack för kläderna, mamma och Lena! Det här var en av de bästa presenterna på länge, en tidig julklapp! Speciellt spökpyjamaserna och alla underbara byxor som inte ens syns på bilden. Mössor, underkläder, strukna, doftar syrrans tvättmedel.
Jag sitter på golvet och viker, tänker, saknar och gråter. Gråter för att jag bor här och inte där. För att jag är så arg och har varit så trött och bitchig. För att jag är så glad över kläderna och för att sånt här är äkta julglädje.
Bibbaböcker släpades hem. Åt de små, åt de lite större. Äntligen fick vi tag i en del LasseMaja-böckor som tidigare varit utlånade. Och åt de små läser vi om en del favoriter och lägger till andra nya. Vissa på finska, då övar man båda språken, även som uppläsare. Det är betydligt svårare att läsa på ett främmande språk och betona rätt saker, men övning ger träning.
Som sagt, nu börjar julfiilisen komma här hemma också…
… och på stan, på jultorget. Mysiga koppar, lockande tomtar och dörrkransar, ljuvliga skålar, när vi smyger mot tredje advent.
Viking Amorella gick på grund ikväll, var utan ström och väntade på bogserbåt. Dagen innan blev halva Åbo utan ström. Kanske det här är lugnet efter stormen.
En sekund är jag evig
och sen vet jag inget mer
Bara ett, att jag lever lika fullt som någon annan
Jag är här och mitt på en frusen väg
finns det värme ändå
Fastän snön börjar falla
och himmelen blir grå[ur Koppången]
När det är fullt
Jag drömmer om de här intrumenten om nätterna. Inte för att jag vill eller väljer det, utan för att de tar över mitt huvud. Det är pinnar och spatlar, tänger och reamers. På bilder har jag just kollat, plockat ihop och förberett en korg med instrument från en handledsoperation och den ska vidare till autoklaven, där sakerna ska bli sterila och därmed hålls instängda i en stor metallburk, container (locket är det blåa med sil uppe till vänster).
Det känns som om det kommer nya saker varje dag. Idag tittade jag på när det kom två jobbargubbar och validerade en lågvärmesterilisator, en plasmamaskin. Det var skoj.
Det som har varit mindre skoj är det här springandet hit och dit. Mika hade julfest en kväll, jag hade det en annan (min enda vuxenfest, på en tisdag förstås, men jag var ändå oerhört tacksam över att jag kunde gå och orkade stanna. Tack alla i Åbo Damkör, ni är min oas, ni ger mig så mycket. Att bara prata, skratta och dela sina tankar (och sjunga förstås!) är så oerhört värdefullt. Man behöver den där vuxenkontakten, inte bra med den närmaste familjen, utan med andra vuxna, med vänner! Speciellt när man har småbarn! *tacksam*
Jag har också fått känna på hur det är att vara del av en arbetsgemenskap igen. Eftersom jag varit på Kirurgen förut, kände en hel del igen mig och jag har fått lite nya vänner. Tyvärr tror jag inte man kan få jobb där ännu, eftersom de inte har några lediga tjänster (gnäll-Tyksen sparar), men vem vet hur de ser ut om ett år eller två? Dessutom finns det en massa andra inhoppsjobb som man kan ha.
Men bara sånt här, liksom. Att nån sätter upp ljusstakar och dukar fram lite extra festligt till fikat, lite kex med ost och nötter – det är precis sånt här jag har saknat de senaste åren! De små gesterna, samvaron, att sitta och dricka Cokis på kafferasten och flabba sig varm åt att folk kan heta ”Anna Aina” och ”Hiukka Uuno”. Kanske var det tröttheten, eller Cokisen, som gjorde oss så fnissiga, men det är så befriande.
Såna här har jag också plockat ihop idag. Vet ni vad det är? De används vid höftoperationer och gör plats för de nya höftleden, såhär: (med andra ord är det runda rivjärn, de kallas reamers eller på finska, riimerit). För de som vill veta mera, rekommenderar jag en sökning på ”Full Hip Replacement”.
Visst är det coolt hur mycket man kan göra med människokroppen, hur mycket man kan fixa? 🙂
Idag hann vi med W:s julstund på förskolan också. Det var mysigt! Lagom långt för både barn och vuxna. Twinsen och fammo var med. Jag har en annan fin gruppbild från när kidsen sjungen, men många är så hysteriska med att man absoluuut inte får sätta ut nån bild, inte ens en bra sådan, på andras barn, så den uteblir. Märkligt nog kommer inga sådana kommentarar på FB, fast folk där sätter upp andras barn – bara i bloggar. Oh well.
Twinsen är förkylda och de hatar det. Med hata menar jag att de vaknar sex eller sju gånger om natten och gråter för att de har snor i näsan. Problemet är att man inte kan åtgärda det då det bryter ut, det bara är så. *lång suck* Nu hoppas vi på liiite mera sömn inatt, det verkar bättre redan.
Dagens Isaac:
– Vill du ha salami?
– Jååå! Och ost och smörgås under!
Dagens påminnelse till mig själv:
Du skola icka gå till jobbet med bilnycklarna, då din man ska hämta barnen och du själva åker buss. Och i så fall, helst märka det innan du är på jobbet.
Framåt, del 46
Idag hade vi vår sista egentliga skoldag. Det betyder absolut inte att allt är klart, nehej! Praktikplatser fattas, det är ledigt över jul, jag har ännu inte haft nån praktik på nån tandklinik och bör skriva en Hensu*, där jag skulle förevisa platsen och beskriva allt jag gör vid examensprovet, i en logisk ordning. Den ena blir ungefär 15 sidor, den andra 5. Plus göra klar min portfolie och en längre PowerPoint om olika steriliseringsmodeller, varmluftsskåp, lågplasma-maskiner, etylenoxid och standarder hit och dit. Det tar emot. Aaah, kom igen nu jag, slutspurt – loppukiri!
Det tunga är att ha praktik samtidigt och hinna med familjen. Praktik är inte jobb, utan du ska bekanta dig med stället i detalj, ta reda på saker, fota, söka, fråga. Vara obekväm. Veta vissa saker. Jag somnar på soffan – igen. Är det såhär folk säger att småbarnsåren swischar förbi, så förstår jag. Vi värmer köttbullar, äter gårdagens överblivna pommes, Mika klipper sitt eget hår (tack och lov för trimmers!) för att jag inte kommit mig för. Fast jag hjälpte honom jämna håret och det blev jättebra.
Bara så ni vet kommer jag att stänga av vissa alltför glättiga och pruttduktiga flöden på FB, i alla fall för stunden (inte unfriend:a alltså) för att själv orka vidare. Gissa vad jag ska göra under julen, liksom. Ner på jorden, bita i gräset, orka framåt.
En jättebra sak idag: Jag skrev full pott i den svåra Sterilointi-tenten. Yesss. Väl förberedd går vad som helst.
En annan bra sak: Jultårtor.
* Hensu= personlig yrkesexamensplanering, henkilökohtainen tutkintossuoritussuunnitelma
Julstämningen
Andra advent, Sibeliusdagen. Vi sjunger i högmässan i Domkyrkan med kören. En välbehövlig paus från allt annat juligt, mer kommerciellt och tomtigt. Det är alltid en upplevelse att vara i Domkyrkan. Tyvärr är det svårt att sjunga där, det låter lite som att man sitter i en säck, man hör inte sig själv. Andra hör däremot allt man gör! Under predikan pratade prästen om att advent är en väntetid och att det egentligen är knasigt hur allt tar slut på julafton. Pang, bom, allt man väntat på i månader. Och om att själva väntan oftast är den viktigaste tiden.
Vid nattvarden tänkte jag, som någon berättade vid rippitiden, på att altarbordet fortsätter in i himlen. Det blir en ring som sluts. Och tårarna kom rullande. Men man får väl gråta i kyrkan. Ännu ”värre” blev det när en familj kom till nattvardsborden intill oss, de hade med sig en pyttebebis och en tvååring (ungefär). Jag minns ordagrant vad prästens sa när han välsignade barnen, men han sa också ”du är viktig”. Det tyckte jag var det allra finaste.
Från kyrka och lugn, ut i den kalla världen. Bokstavligen. Det är bara några få minusgrader, men det blåser så attans kallt! Det är en sådan där vind som går genom märg och ben, fuktig vinterluft. Jag gick första gången på den nya Biblioteksbron, som togs i bruk förra veckan. Den går över ån vid Aboa Vetus och över till biblioteket. Jag gillar den! Om kvällarna lyser den blått i de genomskinliga plexiglasen/i räcket.
Det är julmarknad vid Gamla Stortorget. Mycket stickat, mycket honung, bröd och hantverk, som sig bör. Limpor, halsband, tavlor och tingeltangel.
Twinsen, Mika och fammo kom senare, William for på ett kalas till en klasskompis och jag strosade helt solo en stund. Njutbart!
Äkta julmat inmundigades i Kultatalo!
Sådana där långa dagar
Idag ristar vi in ”när det äntligen kom så mycket snö, att man faktiskt kunde vara ute och leka i den och dra pulkan på gräset”-dagen, i den virtuella kalendern. Egentligen borde vi ha gått ut på förmiddan, men det var faktiskt ingen som orkade. Mika somnade, sen somnade jag, sen skulle twinsen sova. Snark! När ska de här kidsen lära sig att sova längre än till lite över sju? Å andra sidan är det ju bra att de går upp den tiden, eftersom skolan börjar åtta, även för förstaklassister i Åbo. Varje dag.
Riktigt sådär mörkt var det faktiskt inte, men det ser ut att vara mörkt som i graven när man fotar med blixt. Isaac öste och öste den snö han kom åt, i hinkar och lådor. William och Milja drog runt med pulkan. Vi träffade en man som också hade bott i Sverige tidigare, han pratade svenska, yay! Han var ute med sin tvååring och deras ”nya” baby, han var så stolt när han berättade att hon var en månad gammal!
Det dyker upp fler och fler ljusgrejer i fönstren. Vi är de tredje i vår trappuppgång som satte ljus runt balkongräcket, men det syns inte på den här bilden. Det står en stor tall i vägen. 😛
I övrigt har ungarna gråtit eller gnällt efter saker samtidigt eller en i gången idag. Det var strid om pulkan (just nu har vi bara en), det var gråt om när det skulle vara mat och vilken mat. Det var tårar när bara pappa for till Sale, och ”iiingen” fick komma med! ”Ja vill meee”, tjöt tvillingarna i kör, medan jag försökte göra köttfärslimpa och duka på bordet. Egentligen är det ju sånt som inte tar så lång tid, vanligtvis, men en springer på toa, ber om hjälp, en annan slänger sig på köksgolvet, en tredje ropar på mig om nåt vid datorn, sen börjar det hela om igen.
Vissa dagar blir man bara så galet trött på det här gnället. Gnäll om fel böcker eller fel klädesplagg eller tjo faderuttan va långt det är till jul! Vi har talat om för Isaac att ”julbocken kommer”, men han tror fortfarande att det var idag.
– Kanse han kommer den där lillajultomten, försökte Isaac, då vi sa att man ska vänta.
Men nej, inte ens den. Han har ju redan varit här. Tårar, gråt. Varför?
Dagens Milja, språkblandaren, säger med mycket bestämd röst till sin far:
– Isi! Tule TÄNNE muusaamaan! (Pappa, kom, du måste mysa med mig!) och manar honom till soffan, där man ska sitta och ”mysa”.
Dagens William, efter att jag frågat om han ska gifta sig med bästa tjejkompisen på dagis. Han svarar rakt av, klart och utan tvekan i ett mycket seriöst tonfall:
– Jo, vi har nog pratat om det ganska mycket.
Tack och lov hade de inte planerat några barn än i alla fall.
I vår självständighet
Grattis Finland, 96 år idag! Vår självständighet firade vi med god mat, fammo hade gjort grisfilé och klyftpotatis och även lite lax till lunch, vi tackar och bockar. Milja och Isaac var ute en liten, liten stund idag, men det var inte så roligt när snöslasket piskade i ansiktet. Vi hoppades på att lite skulle stanna kvar, mest för barnens skull och för att det blir så ljust och fint, fick inte riktigt som vi ville. Det kom i alla fall så mycket att det kom spår i snön och William lekte detektivarbete – ”någon har följt mina spår, vem kan det vara?!”.
William och fammo (och faffa också) hade bakat trolldegskakor, som fått stelna i ugnen på förhand. De fick bli dekorationen till den lilla julgranen som står i ungarnas rum. Milja var mycket förtjust i ”peppajkaakojna”, men vi fick hela tiden säga åt henne att inte äta av degen, eftersom det är två deciliter salt i den! Mest intressant var dekorationerna med strössel och att peta hål i figurerna.
Radarparet faffa och Wili sökte juldekorationer…
… men sist och slutligen ville alla vara med! Vi kommer inte att ha någon egen, riktig julgran, eftersom vi har en eller två allergiker i familjen/familjerna. Plast funkar lika bra för min del – jag skulle vilja ha en vit gran – men jag vet inte om ungarna tycker detsamma.
Det var stämningsfullt idag, med alla ljus och ljusstakar. Vi tittade lite på balen från slottet, som inte är nåt slott i år, utan ett konserthus. Jag kollade mest på folks kläder och så tittade jag lite efter Anne, var inte säker på om jag mindes rätt. Skulle hon vara med? Jovisst, va roligt! 😀
När vi hade fått i maten på alla högljudda barn, blev de som mest vilda. Isaac körde eller sprang runt med sina ”ormar”, som han nyss hittat (alla tre skulle självklart följa med hem, släpar i bilen, från bilen hem och med i sängen). Jag hörde att vildandet hade börjat, William sprang emot Isaac, som föll. Det är alltid Isaac som råkar ut för sånt här, stackars barn. Det var bådas fel, men blä va rädd man blev ett tag, när Isaac fick världens bula i bakhuvudet! Den stod ut som en bulle, vi hämtade ispåsar och tröstade, och det gick över. Som tur var, mådde han inte dåligt, han slutade gråta och fortsatte leka, men det skär så i hjärtegropen.
Dagens feelisbilder kommer från torget och från fammos gård. Den ena är en mobilbild, det ser ni väl? Fast rätt snygg ändå.
Bittes blogg 