Efter stormen

Det har framkommit vissa yttre önskemål om att jag skulle skriva mindre glättigt i bloggen. Mer gnäll kanske. Grejen är att jag inte alltid vill minnas det som är dåligt, det som jag irriterar mig på, det jag går och grämer mig över eller människor jag haft dispyter med. För det mesta handlar det väl om de som står mig närmast, det är de man älskar mest och går hårdast på med orala piskrapp, när orken tryter.

För det är inte alltid så enkelt. Idag var det egentligen den första dagen på två veckor, som jag satte mig ner och kände att julstämningen och lugnet börjar komma. Man anar ljus i tunneln. Ungarna bråkar och vrålar i mun på varandra konstant. Milja är jättearg mellan varvan, hon vägrar ibland att sova på dagis och somnar i bilen. Sparkar och gråter när man ska gå de där långa 150 metrarna hem. Kan inte nån bygga ett höghus där man får parkera intill sin dörr? Bröderna hänger på. Pratar i mun på varandra, Isaac förstår inte att det kan vara så långt till julafton. Varför kan inte jultomten komma ikväll?! Eller imorron? Och det är fel person som hämtar, för lite godisdagar och för lite glass. (verkligen inte!)

William har hittat sin plats vid förskolan, lugnat sig och verkar mer trygg. Ändå ska han på ergoterapi, talterapi och ännu en synundersökning ”för säkerhets skull”. Det är bra, ja, men hur mycket ska man kunna och hur exakt är det med allt det där, när man utvecklas så mycket som en sexåring gör? Han har också börjat svara saker som ”Det DÄR lyssnar jag INTE på” och ”Jag stänger öronen, jag hör inte”. Vad då lilla tonåren?

Jag tittar på bilder från när jag var hemma med twinsen. Det är så svårt att minnas allt de gjorde och hur de klättrade. Det ser så fint ut på alla bilder. Svårt att minnas gråtnätterna, men det är kanske lika bra? Å andra sidan vill jag minnas allt möjligt, också det som varit jobbigt. Det är ju uppförsbackarna som för oss framåt, försöker jag tänka. Jag är arg och trött, jag bannas över saker som att vi hamnade att vänta 20 minuter på en hälsoundersökning en dag, eftersom det ledde till att jag bara hann vara med 5 minuter, istället för de planerade 25. Mika var också med, så han tog över. Och vissa nätter vaknar ungarna hundra gånger fortfarande, man går i nån slags dimma halva dagen.

Jag hatar att inte hinna med! Hinna med skolan, arbetslivet, de nya sakerna där, fördjupningar hit och dit, yrkesprov 21 januari och helst en månad före det – en färdig, nedskriven, utvärderad yrkesprovsplan! Jag springer iväg till en buss, Mika ska hämta alla ungarna och när jag kommer till praktiken märker jag att bilnycklarna är i min väska…. Stegar raskt iväg till bussen igen – och tillbaka igen. Andas. Ut.

Springer hem åtta timmar senare och glömde att vi bara har sju timmars arbetsdag under praktiken. Mika är borta på julfest, fammo&faffa hoppar in till hjälp och hämtar ungarna. Vi hade att glömt bort bibbaböckerna, hade inte hunnit hämta loppispengarna (för det vi hade sålt under tre veckor) och inte handlat eller städat ordentligt på över en vecka, medan klädhögen växer och tvättmedlet tog slut. William fortsätter att sluta ut skor på tårna (hur GÖR han det hela tiden?) medan jag skurar toaletter var och varannan dag. Hur kan kids ha så mycket tryck i sprutan att det strittar mot sitsen hela jäkla tiden? Och hur kan småpojkars kiss lukta som gammal gubbe? Huu, blä! Det är leksaker precis överallt och kläder och damm. Fulla lådor, varför ska man ha ännu mer krafs till julen? Nä-ä, större paket med helheter får det bli.

Isaac har äntligen börjat bajsa i potta. Hittills har han plötsligt sagt ”det kom kakka” och sett otroligt ynklig ut, medan han går med en stor bajspotatis hängande i brallorna. ”Det är okej, bra att det kom ut”, säger vi för det mesta, medan man i smyg längtar till smetbajs i pottan istället.

Milja vägrar vara utan blöja. Vi pratar och pratar, övertalar. Hon KAN ju, men vill inte. Nepp. För hon är sån. Bara vill inte.

Men nu. Nu… NU börjar vi vara ikapp. Den här bilden fick jag av fammo tidigare idag. Tre lyckliga ungar som får godis och som får inviga nya badkaret där samtliga får plats på en gång. Oj vad de har pratat om det här. Och så får de stanna över natten. Pappa och mamma drar en stor suck av lättnad, handlar mat och skurar, vilar. Ska se film ikväll, festprissiga som vi är.

Jag hann också hämta två stora paket på Posten – äntligen. Tusen, tusen tack för kläderna, mamma och Lena! Det här var en av de bästa presenterna på länge, en tidig julklapp! Speciellt spökpyjamaserna och alla underbara byxor som inte ens syns på bilden. Mössor, underkläder, strukna, doftar syrrans tvättmedel.

Jag sitter på golvet och viker, tänker, saknar och gråter. Gråter för att jag bor här och inte där. För att jag är så arg och har varit så trött och bitchig. För att jag är så glad över kläderna och för att sånt här är äkta julglädje.

Bibbaböcker släpades hem. Åt de små, åt de lite större. Äntligen fick vi tag i en del LasseMaja-böckor som tidigare varit utlånade. Och åt de små läser vi om en del favoriter och lägger till andra nya. Vissa på finska, då övar man båda språken, även som uppläsare. Det är betydligt svårare att läsa på ett främmande språk och betona rätt saker, men övning ger träning.

Som sagt, nu börjar julfiilisen komma här hemma också… 

… och på stan, på jultorget. Mysiga koppar, lockande tomtar och dörrkransar, ljuvliga skålar, när vi smyger mot tredje advent.

Viking Amorella gick på grund ikväll, var utan ström och väntade på bogserbåt. Dagen innan blev halva Åbo utan ström. Kanske det här är lugnet efter stormen.

En sekund är jag evig
och sen vet jag inget mer
Bara ett, att jag lever lika fullt som någon annan
Jag är här och mitt på en frusen väg
finns det värme ändå
Fastän snön börjar falla
och himmelen blir grå

[ur Koppången]