Den exemplariska modern: Pepparkaksbaket

Det här med pepparkaksbak är inte till för

– föräldrar med kort tålamod
– föräldrar på arbetspraktik och med för lite sömn
– föräldrar som förväntar sig att det ska bli så ”myyzigt” att baka med sina ungar
– föräldrar med fler än ett barn (i taget).

Om ni vill se hur det ska gå till, enligt alla mysregler, ska ni kika på Bella och Villa Aléns blogg. Superfina bilder, ett härligt inlägg. Det är väl så det borde vara.

Hos oss gick det till såhär:

Jag häller i mig kaffe för att orka vara vaken genom kvällen, vi köper deg på Citymarket och tinar den i mikron, eftersom ingen orkar vänta. Det var en bra deg, den smakade gott. Men herregud innan vi hade pepparkakorna klara. Två små klängde på sina stolar och bråkade om vem som skulle ha vilken form. De skulle absolut peta och slicka på degbitarna, alternativt slicka på formarna, eftersom vissa inte orkade vänta. Alla skulle kavla samtidigt, twinsen reste sig i sina stolar och jag var rädd att de skulle ramla (har hänt flera gånger när de blivit så ivriga, deras Brio Sit är ju ganska höga, fast annars bra stolar.

Efter mycket strid fick alla kavla i tur och ordning, killarna hade bäst tålamod. Milja skulle absolut strö mjöl på allt och hela tiden ta mer och det hade gått bra om jag bara hade bakat med henne, alternativt Isaac, som var lugnast.

Den häj,  en häääj ska vi göja! skrek alla tre och tryckte ner formarna innan degen var utkavlad, alterntiv om vartannat på den platta degen, medan jag stod med kaveln i ena handen och en ugnsplåt i den andra och ungarna åt deg till fördärv, medan jag proklamerade att ”ni får inte äta mer, jag tänker inte vaka med er inatt om ni får ont i magen, jag ska SOVA” och sen blev jag så arg att jag stampade i golvet som en tonåring som löper amok, för att ingen ville lyssna. Det rivs i degen från flera håll – det blir ju inga pepparkakor!

Någonstans där, mitt i alltsammans, fick vi in den första plåten ugnen och kidsen kunde äta kakor och inte deg. Alla pratar i mun på varandra, som det ofta är hos oss (speciellt med de små som inte vill lyssna eller som strider om samma pepparkaksform) och vi trycker ut Snigel Bob, igelkottar, ekorrar och Mumin-figurer. Och Like-tummar i bästa Facebook-stil. Eller kanske det är en Diss-tumme? Kidsen blir törstiga och jag håller på att bränna kakorna, alternativt har jag svårt att få plats för de varma plåtarna, jag serverar saft (mamma! Varför fick Milja ett sånt där glas?!) och hojtar åt dem att ”INTE HÄLLA UT… AKTA KANTen.. varm plåt, akta!” och tusen andra saker.

Pepparkakor i all ära, men jag tror sånt är menat för farmödrar eller dagis, inte för trötta, arga mammor. Vi har i alla fall försökt. William tyckte plötsligt att ”det här är julstämning, nu har vi det mysigt”, fast jag inte kunde förstå hur han orkade med allt stök och mitt bök. Kanske det ändå är värdefullt att försöka.

Isaac tog sju pepparkakor, innan jag såg att han bara bet en tugga av varje och sen försvann han från bordet, med de andra. Kvar var mamman, plåtarna, mjölet på golvet och degen som klibbade i sockorna. Gör man det här frivilligt, och i så fall varför? Ibland undrar jag. Kanske det får dröja ett år till nästa gång. Jultårtor nästa.

Dagens Milja:

– Snart kommej det många snö och då ska vi goija snogobbe med porkkana som en näsa! Jåå!

Dagens Isaac: 

#1 På elesskan hetej jag Iisukku!

#2. (mycket stolt, på pottan!)
– Oj, jag kakkade en lång! Som en gurka, som är glad!