Upp igen

Jeez… vilken vecka. Eller rättare sagt, vilka veckor.

Jag har fyllt 38. Jag har levt. Jag lever.

Jag har inte känt mig så uttömd på kunskap och kraft sedan en lång tid tillbaka. Nu, först nu, känner jag att jag kan slappna av lite grann, medan jag har tre uppgifter kvar att färdigställa innan trettondagen.

Praktiken tog slut idag. Den här bilden är mycket beskrivande. Jag irriterar mig också på att jag verkligen försökt på alla sätt och vis och så kom utvärderingen, där vi blev bedömda med siffror. Snittade på nåt medelmåttigt, medan jag inte tycker det stämmer. Det har varit alldeles för lite folk i jobb (tvångsledigt, andra har flyttats runt) och egentligen har ingen hunnit visa oss något eller ställa frågor. Vi har själva fått ta reda på allt material och jobba väldigt självständigt. Det är visserligen bra, men min handledare har inte varit mycket med mig. Istället har jag varit mycket med den person som ska ta emot mitt yrkesprov den 21 och 22 januari – och det är visserligen bra! Jag själv är ganska säker på att det går bra, bara jag får nedraspat allt pappersjobb innan det är för sent, men varför får jag plötsligt lägre siffror än förra gången, när tenterna gått superbra? Nåja, jag tänker väl för mycket, men ibland vill man faktiskt ha lön för mödan.

Jag missade twinsens julfest, som sagt. Det stör mig också. Ungarna var så fina, så coola. Ikväll, när jag la dem, sa Isaac:

– Det var julfest och vi sjungde för alla voxna! Först såg jag inte pappa! Sen hittade jag nog honom. Sen for pappa hem och vi var ensamma…
– Nee, ni var väl inte ensamma, Milja och alla dagisbarnen och dagisvuxna var väl där? Men jag förstår att det var tråkigt att alla vuxna måste gå, ni hade säkert roligt.
– Jååå…
– Nästa gång lovar jag att jag också ska vara där.
– Imorron är det inte dagisdag!
– Nä-ä! Inte på länge nu! Det är julledigt, länge!

Det sista sa jag med en viss oro i sinnet. Ledigt för kidsen, mycket mer att hinna med själv, tungt och utmanande på ett annat sätt. Men ändå efterlängtat och roligt.

Vi bad Gud som haver och jag flanerade i tanken med att säga att man kommer till himmelen när man dör och att de våra väntar på oss där, mommo och Kaukopappa (som det varit tal om senast).

– Men jag har din mommo häj i hjältat! säger Isaac och sätter handen på bröstet, tvärsäkert.

Jag känner det där skräpet i ögat igen. Arma ungar, vad gör ni med oss föräldrar? Ni är så himla busiga under dagen, ni kör runt med lastbilar på parkettgolvet så det brakar och dånar, jag är så rädd att grannarna ska komma och klaga på allt oväsen ni för. Alla pratar i mun på varandra och bråkar om sniglar och munturer. Och så säger ni sådana där saker så man bara blir paff, glad och ledsen på samma gång. Hur kan det vara så? 🙂

God jul alla de mina, de våra i himmelen. Ni ser kanske ner på oss. Det säger jag åt ungarna, att ni sitter på era stjärnor.

– Men man kan inte se honom, funderade Isaac då.
– Nä, men man känner det, här… här i bröstet, i hjärtat, sa jag.
– Jag har pappa i magen, sa Milja.

… och så sitter man här och ler åt sina kids, fast de driver en till vansinne på dagarna.

Dagens lilla jullunch, kantad av lite glögg och kaffe. Underbara russinsoppa. 

Tack för rosorna på vägen, tack för törnen ibland dem. Tack för födispresenterna (fast jag valde lite själv)! Skorna är från Din Sko. Nu är byxorna bytta också, tack Lena för pengen, det blev en tröja och en scarf!

Annat jag kämpat med de senaste två dagarna: Att få Kela och Arbetsförmedlingen att förstå att jag fortfarande studerar! Inte världens lättaste, då skolan säger att de redan skickat ut meddelande/intyg om att ingen på vår klass blir klar innan sista januari, det var inte vårt beslut utan skolans. Men mottagarna har inte fattat vinken.