Sådana där långa dagar

Idag ristar vi in ”när det äntligen kom så mycket snö, att man faktiskt kunde vara ute och leka i den och dra pulkan på gräset”-dagen, i den virtuella kalendern. Egentligen borde vi ha gått ut på förmiddan, men det var faktiskt ingen som orkade. Mika somnade, sen somnade jag, sen skulle twinsen sova. Snark! När ska de här kidsen lära sig att sova längre än till lite över sju? Å andra sidan är det ju bra att de går upp den tiden, eftersom skolan börjar åtta, även för förstaklassister i Åbo. Varje dag.

Riktigt sådär mörkt var det faktiskt inte, men det ser ut att vara mörkt som i graven när man fotar med blixt. Isaac öste och öste den snö han kom åt, i hinkar och lådor. William och Milja drog runt med pulkan. Vi träffade en man som också hade bott i Sverige tidigare, han pratade svenska, yay! Han var ute med sin tvååring och deras ”nya” baby, han var så stolt när han berättade att hon var en månad gammal!

Det dyker upp fler och fler ljusgrejer i fönstren. Vi är de tredje i vår trappuppgång som satte ljus runt balkongräcket, men det syns inte på den här bilden. Det står en stor tall i vägen. 😛

I övrigt har ungarna gråtit eller gnällt efter saker samtidigt eller en i gången idag. Det var strid om pulkan (just nu har vi bara en), det var gråt om när det skulle vara mat och vilken mat. Det var tårar när bara pappa for till Sale, och ”iiingen” fick komma med! ”Ja vill meee”, tjöt tvillingarna i kör, medan jag försökte göra köttfärslimpa och duka på bordet. Egentligen är det ju sånt som inte tar så lång tid, vanligtvis, men en springer på toa, ber om hjälp, en annan slänger sig på köksgolvet, en tredje ropar på mig om nåt vid datorn, sen börjar det hela om igen.

Vissa dagar blir man bara så galet trött på det här gnället. Gnäll om fel böcker eller fel klädesplagg eller tjo faderuttan va långt det är till jul! Vi har talat om för Isaac att ”julbocken kommer”, men han tror fortfarande att det var idag.

– Kanse han kommer den där lillajultomten, försökte Isaac, då vi sa att man ska vänta.
Men nej, inte ens den. Han har ju redan varit här. Tårar, gråt. Varför?

Dagens Milja, språkblandaren, säger med mycket bestämd röst till sin far:

– Isi! Tule TÄNNE muusaamaan! (Pappa, kom, du måste mysa med mig!) och manar honom till soffan, där man ska sitta och ”mysa”.

Dagens William, efter att jag frågat om han ska gifta sig med bästa tjejkompisen på dagis. Han svarar rakt av, klart och utan tvekan i ett mycket seriöst tonfall:

– Jo, vi har nog pratat om det ganska mycket. 

Tack och lov hade de inte planerat några barn än i alla fall.