00.07
Ööörk, glööörk. Isaac somnade sju minuter över midnatt. Nu är jag mör som en bankad fläskkotlett och håller på att somna sittande. Det har varit en lång dag med brett känsloregister. Hur mycket kan det förresten regna på tre dagar? Det är ju helt sjukt.
Kvällens bästa var i alla fall körövningen, som var avslappnande och givande. Dessutom försvann mitt ryggont av att äntligen satt och stod vanligt, och slapp bära runt ungar i ett par timmar. 😀
Besök
En dag ska vi dö, alla andra ska vi inte det.
För att inte deppa ihop helt här på bloggen, fyller jag den med det bästa som finns: nuet, liv, kidsen, stoj och skoj.
Vi hade besök idag av en kokkolabo i exil. Vad han skriver och fotade, märker ni inom den närmaste framtiden, i en lokaltidning nära dig. 😉 Det var jätteroligt att höra lite bekant dialekttungomål igen!
Det blev lite fotonördande och jag fattade hur otroligt mycket det egentligen finns att lära. Sen fotar jag för glatta livet, på mitt eget lilla vis, och är glad över det. Tvillingarna var inte alls rädda för besöket. Som konstaterat, inte behöver man vara blyg för en kokkolabo, när man själv är det till en fjärdedel. 😉
Dagens hopkok blev enkelt. Kanske för enkelt. Hur ska man variera mat åt två små, när man samtidigt ska kunna ge det flera gånger? Och när man kokar flera saker och blandar ihop dem samtidigt?
Dagens ord: De jag använder mest på Facebook. Va tråkigt det ser ut! 😀
Stormen har bedarrat och regnet faller lugnt utanför. Jag hoppas det blir fint i helgen. I så fall blir det… fart!
Geta har lämnat oss
Det är bara usligheter nu! Idag fick jag veta att Geta har lämnat oss. Egentligen kände jag inte henne, men vårt ursprung, vår by är densamma och hennes ord har talat till mig. Jag tycker hon var så modig. I ett år och nio månader kämpade hon mot det förbannade ALSet! Jag tycker det är fel! Det är orättvist! Det ska inte finnas ALS och cancer och skit!
Samtidigt lärde hon mig något av det finaste och värdefullaste som finns: att ta vara på nuet och vara glad för sådant som kanske borde vara självklart.
Vila i Guds frid, nu behöver du inte sonderna längre, nu är det slut på smärtan. Vi saknar dig, tårarna rinner.
Den här skickade jag till henne i våras. Den gäller fortfarande.
httpv://www.youtube.com/watch?v=X7RR0dA0CzY
Frid, lämnar jag efter mig
min frid, ger jag dig.
Så frukta då inte, du lilla barn,
jag är med dig alla dar!
Frid lämnar jag efter mig,
min frid, ger jag dig.
Inga ord
Jag tycker att ni ska kika in till Pammen idag och skicka henne lite extra kramar, tankar och förböner, det kan hon behöva. Samtidigt passar jag på att inflika denna underbara och känslosamma video, värd att ses.
Jag har haft den på min Facebook-sida, men den är värd att upprepas. Jag önskar att all cancer i hela världen fick cancer och försvann.
Ute och inne
Jag tog W till dagis i morse och började plötsligt sakna världen utanför väldigt mycket. Människorna, att umgås, inte prata barn – utan jobbgrejer, studier, skola – ja allt annat än barnmat, kladd, kläder i tvätthögar och bajsblöjor. Ifjol vid den här tiden levde jag spännande – jag hade precis blivit antagen till gallringsskedet i skolan, fått veta att jag var gravid, men visste inte ännu att det var tvillingar. Och jag fick träffa nya människor, jag njöt av skolan. Det var en utmaning, som var givande. Nåt att klia de små grå med, nåt att utmana sig själv med. Så långt från trotsbarn och bebisar. Och skolmaten, den var toppen!
Nä, man får inte tänka för mycket, inte lämna bebisbubblan för ofta. Försöka ta fasta på det roliga som är nu. Som t.ex.
+ X3Ms Succémorgon, som jag alltid flinar åt. Alexander Stubbs fru säger att han borde klä sig lite mindre ungdomligt. Haha. Men han är ju ung! 43 är ingen ålder. William sa visserligen att man är gammal när man är 20. Med andra ord, jag är en dinosaurie.
+ Regnet. Det är både mysigt och inte. Det H_Ä_L_L_E_R ner. (men det är lite mörkt och lövhalkigt där ute…)
+ Succéfrulle! Nu kickstartar vi den här dan, va? 🙂
+ Top Gun kommer ut i 3D. Jee jee! (haha… hahhaaa…ahhahaha!!!)
När det bara regnar och regnar
Varning. Hittade en farlig bild idag, via en FB-grupp.
Ta mig aldrig till nåt sånt här ställe. Jag kommer att shoppa ihjäl mig och sen ändå inte ha tid att använda alla garn. 😀 (det här är från en mässa)
Sen hittade jag en trevlig blogg, jag inte upptäckt förut.
Kvällens projekt:
Sånt som är roligt när det regnar
Nysta garn. Det var skoj en stund, tyckte till och med tvillingarna, som skrattade åt nystvindan och ville vara med och dra i garnet, såklart. Jag hann till och med bli klar.
Bygga en av de längsta tågbanorna på länge med W. Såklart ska den gå ihop på alla ställen så man kan köra runt! 😀 Tyvärr orkade han inte leka så länge med den själv och twinsen vaknade. Men den står kvar.
Dagens William:
– Vi kan säg att mommo och moffa och Bambam kommer ti fammos!
– Nej, det gar inte, svarar jag. Och pappa är ju allergisk mot kattre.
– Men vi lämnar heim ha!
– Haha! …. jag börjar flabba åt det snabba svaret. Nä, och dessutom tror jag inte att kisse Bambam sku ork åk bil så langt.
– Neee! Ha sku int våg kör 120 på motorveiji! fnissfniss
Nu äntligen sover alla barn och jag vräker i mig en massa morötter, en halv gurka och tzatzikidip. Om man har minimorätter och doppar dem i tacodip, smakar det mexikanskt. Gott!!
Rull, rull!
Precis på tioårsdagen efter WTC-attacken, bestämde Milja att det är dags att börja rulla runt. Jag har sett tendenserna länge, men när jag skulle hämta henne på golvet tills kvällsgröten igår, sa jag till Mika:
– Nämen kom och kolla! Såhär la jag inte ner henne!
Duktiga tjejen! Jag pussade henne lite extra för det. Jag är så löjligt glad för en ”normal sak”; att hon följer utvecklingen.
Isaac tar det mer ro. Ibland tycker jag att han också är på väg, det skulle faktiskt förvåna mig mer. Han är lite tyngre, så jag vet att det tar tid. Och det får det gärna ta. Det är skönt att de inte är lika. Han har benen i luften hela tiden och äter på sina tår. Åh, vad kan vara bättre än att snaska på sin egen fot?
Idag, när jag stod i köket och kockade, somnade lillprins Bus. Mitt i allt stök, jag hade på musik, jag slamrade med kastruller, jag sjöng, dirigerade och larvade mig för twinsen. Är man trött, så är man. Fast sen hamnade jag att väcka honom i alla fall, stackarn, eftersom jag nästan hade klart maten.
Mina underbara ungar! Vi har det så lyxigt här hemma. Det är såklart mycket gråt och ledsna miner ibland, det är en massa kladd, klet och matrester överallt. Och det är mycket knip i mina armar och så lyckas twinsen alltid hitta de där minsta hårstråna som sticker ut och drar i dem – ajaj! Jag oroar mig över att de inte får för varierad mat och att jag inte ska veta vilken sorts köttbit jag ska köpa, när det blir dags för mat med kött och fisk. Eller att jag inte ska kunna laga den.
Men det är väldigt små problem. För de är så söta, de är så pratsamma och roliga och härliga, de små liven! De är fulla av liv och de är så bebisiga. 😀
Idag la jag båda att sova på maten. I stora sängen. Jag la armen och Isaac, jag lade ansiktet tätt intill hans och kände att han darrade med nappen och andades lugnt intill mig. Ena armen höll jag runt hans ben, han låg alldeles stilla. Han doftar varm bebis och jag blir trött. Han petar lite på mitt ansikte, tar tag i min näsa. Jag älskar det här nu:et, där finns bara jag och bebisarna. Regnet häller ner utanför och det är grått, men det struntar jag fullständigt i. Här är vi, i vår bebisbubbla och bara finns.
Sen gjorde jag samma sak med Milja, för hon vaknade. Hon ligger på sidan, hon vill vända sig. Vi låg i fotändan av sängen och jag kände hennes varma kropp intill min. En liten kropp, en liten tjej! Jag blev nästan sådär nyförälskad-glad och pussade henne hundra gånger. För att hon finns och för att hon är så söt. Och för att hon är mitt barn! Och för att hon inte är i nån trotsålder ännu och för att jag får vara hemma med henne, denna korta, ljuva, bittra, tunga, underbara tid!
Ibland saknar jag att äta lunch ute, eller med vänner. Alltför ofta blir det Saarioinen som kockar åt mig. Men man kan ju lyxa till det lite ändå. Rågbröd, avocado, soppa. Eller som idag: spagetti med broccoli och blomkål från ungarnas mat. Och så toppar man det hela med soltorkade tomater, som jag tycker passar till allt! Jag hade sällskap av Isaac, men han var så upptagen av sin tidning, så jag fick äta nästan ifred. 😀
– Här ligger vi, morsan! Vilken tur att du har oss, va! Men snart är det slut på det här lallandet och soffmys med stickningen, för snart börjar vi krypa runt, haha! Vänta bara! 😀
Sköna söndag
Idag har alla varit glada! Mika var ute på en långtur inför halvmaran och var nöjd med resultatet. Milja och Isaac åt, sov och pratade. Jag hann sticka lite grann och prata massor med fammo. William var ute hela dagen och hela kvällen, han fick göra det han älskar mest:
Skriva bokstäver och göra trafikskyltar. Spika med faffa. Snurra och knyta snören. Och spika lite till. Han har spikat sig på fingrarna två gånger totalt, av alla de otaliga gånger han spikat med sin lilla hammare. Jag är impad. Min lilla byggare Bob, det är en fördel i livet (tycker jag) att var praktiskt lagt och fixa saker. Än så länge ska vi väl vara glada att han hela tiden begär vår hjälp – att vi får vara med.
Lekstugan har fått tak. William är noga med att poängtera att det är Isaacs och Miljas lekstuga också. Jag hoppas den där vill-dela-grejen håller i sig, och hoppas ska man ju. Vem vet, de kanske funkar bra tillsammans, han är ju tre och ett halvt år äldre och har lite andra intressen när de blir tre, fyra år.
Milja var också med. Hon tyckte det var väldigt roligt att se på när storebror spikade. Det är väl klart man vill vara med där det händer!
Isaac, supersovaren, tog en lång lur.
Medan hamrandet fortsätter utanför, tar vi tjejer en konstpaus och spelar lite. Eller ja, så mycket spelar jag inte. Jag spelar lite barnvisor och några ackord. Lite enkla melodier. Milja tyckte det var väldans intressant. Hon kan inte riktigt trycka ner tangenterna än, men det kommer – med besked när det kommer! Såna här gånger får jag en fruktansvärd lust att återuppta pianolektionerna.
Vad ville du höra, mamma? Månskenssonaten i ciss-moll?
Här får endast William parkera. Det är parkering förbjuden på andra sidan, ett överstruket P. Och så kör man sakta. Ett tag var hela gräsmattan hos fammo och faffa fyllda av 30-, 40- och 50-skyltar. 😀
Snart styr vi kosan hemåt med lurvarna. Isaac har sin nya jacka på. Vi har två, som jag köpte på rea och nu har de börjat passar.
Ikväll städade jag undan en del kläder som inte passade och det kändes så vemodigt. Ni växer så fort små barn! Jag ville inte säga det, för det är en sån kliché, men det är ju sant. Ibland tycker jag de kunde stanna i tiden, men sen ångrar jag mig tvärt! Nej, jag är så glada att de är friska och utvecklas som de ska. Det ska vara såhär! Man ska sakna pyttelitentiden, för den är otroligt kort och med vissa barn, helt fruktansvärd. Nu är vi här, det tackar vi för!
Den jeansblåa himlen med lager av moln, mötte oss på hemvägen och båda tvillingarna somnade. William fick stanna hos faffa, som han ville. Han hann knappt säga hejdå, han klippte segel till en båt. Det känns fint att han får stanna och att han är så välkommen, att de har så mycket tid för honom. Tack M&J. Det ni gör är ovärderligt. Tid är det bästa man kan ge sina barn eller barnbarn.
PS. Minns ni detta inlägg, när jag precis hade fått veta? 😀 DS.
WTC 10 år senare
Sätt på & lyssna.
httpv://www.youtube.com/watch?v=UYIAfiVGluk&ob=av2n
Idag deltog jag i en av de tysta stunderna. Exakt tio år det första planet kraschade in i det första huset. Hela Ground Zero var alldeles tyst. Så stor saknad. Följde med blicken de ledsna människornas skälvande läppar, deras händer på makens namn på minnesplattan. En pappa, kanske en rollfigur, en barndomsvän, en arbetskamrat, en medmänniska. Obamas tal med bibelorden om Herren som vägleder och stöder. En påminnelse om att vi ska fortsätta leva som vanligt, inte låta terroristerna skrämma oss. Ändå vet vi att allt ändrade den där där dagen för tio år sedan.
– Vad då torn som rasat, det är väl inget? sa jag, där jag satt och bevakade ett dåvarande objekt i Falcks regi, den kvällen.
Inte förstod jag att det var ett torn med människor i. Att sån dårskap skulle orsaka så mycket förändringar i allt från att gå ombord på flygplan till det vi kallar ”terrordåd”. Nästan 3000 människor dog. Det är flera byar i Österbotten. Jag har varit i New York och sett tornen 1997. Nu är de inte där. Och jag tänker på de brandmän som jobbade i ”The Pile” och grävde fram kroppar i många månader efteråt. Kanske en kollega, någon de kände. Vilket trauma.
Det är nyttigt att tänka tillbaka, stilla sig och tänka ett tag ibland. Bli påmind om vår litenhet, om livets skörhet. Och en tacksamhet att det fortsätter.
Dagens kuriosa:
Namnen som står på monumentet (som löper runt stället där husen har stått) står inte i alfabetisk ordning, utan istället efter var människorna i huset tros ha befunnit sig. Vem de tog en fika med, vem de kanske pratade för sista gången med.
Show
Ikväll såg jag, precis som många andra, Mia Skäringers show på tv; ”Dyngkåt och hur helig som helst”. Den gick både på FST5 och SVT1. Alla ni som kollade sparade därmed också de 400 kronorna det skulle ha kostat att gå på den live.
Jag håller med recensenten, det var trögt i början och jag visste inte riktigt om det var pinsamt att se henne ibland. Eller om det var intressant. För så mycket var ju bekant. Precis som det ska vara i en show, vars underton egentligen hela tiden är: ”Du duger som du är”. Mycket träffande, en del onödigheter, men helt okej underhållning en lördagkväll som denna.
”Det är ändå du som väljer, vem du är”. Så sant. Det var många äldre i publiken. En sån här föreställning borde egentligen riktas till lite yngre, de som kanske ännu trevar och undrar vem dom är eller vilken person man ska bli. Visserligen ändras man under hela livets gång, men jag tycker mig ändå ha valt redan. Life is not about finding yourself, it’s about creating yourself. Och riva sitt fina manus, som man tror man har, sina stora planer för livet. För i den fula verkligheten blir det ändå som det är. Och ”alla andra” är inte sådär duktiga och lyckliga som de verkar. De är som du. Och som jag. Bra show.
Dessutom var hon grymt bra på att sjunga! Kanon!
