Rull, rull!

Precis på tioårsdagen efter WTC-attacken, bestämde Milja att det är dags att börja rulla runt. Jag har sett tendenserna länge, men när jag skulle hämta henne på golvet tills kvällsgröten igår, sa jag till Mika:

– Nämen kom och kolla! Såhär la jag inte ner henne!

Duktiga tjejen! Jag pussade henne lite extra för det. Jag är så löjligt glad för en ”normal sak”; att hon följer utvecklingen.

Isaac tar det mer ro. Ibland tycker jag att han också är på väg, det skulle faktiskt förvåna mig mer. Han är lite tyngre, så jag vet att det tar tid. Och det får det gärna ta. Det är skönt att de inte är lika. Han har benen i luften hela tiden och äter på sina tår. Åh, vad kan vara bättre än att snaska på sin egen fot?

Idag, när jag stod i köket och kockade, somnade lillprins Bus. Mitt i allt stök, jag hade på musik, jag slamrade med kastruller, jag sjöng, dirigerade och larvade mig för twinsen. Är man trött, så är man. Fast sen hamnade jag att väcka honom i alla fall, stackarn, eftersom jag nästan hade klart maten.

Mina underbara ungar! Vi har det så lyxigt här hemma. Det är såklart mycket gråt och ledsna miner ibland, det är en massa kladd, klet och matrester överallt. Och det är mycket knip i mina armar och så lyckas twinsen alltid hitta de där minsta hårstråna som sticker ut och drar i dem – ajaj! Jag oroar mig över att de inte får för varierad mat och att jag inte ska veta vilken sorts köttbit jag ska köpa, när det blir dags för mat med kött och fisk. Eller att jag inte ska kunna laga den.

Men det är väldigt små problem. För de är så söta, de är så pratsamma och roliga och härliga, de små liven! De är fulla av liv och de är så bebisiga. 😀

Idag la jag båda att sova på maten. I stora sängen. Jag la armen och Isaac, jag lade ansiktet tätt intill hans och kände att han darrade med nappen och andades lugnt intill mig. Ena armen höll jag runt hans ben, han låg alldeles stilla. Han doftar varm bebis och jag blir trött. Han petar lite på mitt ansikte, tar tag i min näsa. Jag älskar det här nu:et, där finns bara jag och bebisarna. Regnet häller ner utanför och det är grått, men det struntar jag fullständigt i. Här är vi, i vår bebisbubbla och bara finns.

Sen gjorde jag samma sak med Milja, för hon vaknade. Hon ligger på sidan, hon vill vända sig. Vi låg i fotändan av sängen och jag kände hennes varma kropp intill min. En liten kropp, en liten tjej! Jag blev nästan sådär nyförälskad-glad och pussade henne hundra gånger. För att hon finns och för att hon är så söt. Och för att hon är mitt barn! Och för att hon inte är i nån trotsålder ännu och för att jag får vara hemma med henne, denna korta, ljuva, bittra, tunga, underbara tid!

Ibland saknar jag att äta lunch ute, eller med vänner. Alltför ofta blir det Saarioinen som kockar åt mig. Men man kan ju lyxa till det lite ändå. Rågbröd, avocado, soppa. Eller som idag: spagetti med broccoli och blomkål från ungarnas mat. Och så toppar man det hela med soltorkade tomater, som jag tycker passar till allt! Jag hade sällskap av Isaac, men han var så upptagen av sin tidning, så jag fick äta nästan ifred. 😀

– Här ligger vi, morsan! Vilken tur att du har oss, va! Men snart är det slut på det här lallandet och soffmys med stickningen, för snart börjar vi krypa runt, haha! Vänta bara! 😀