Sköna söndag

Idag har alla varit glada! Mika var ute på en långtur inför halvmaran och var nöjd med resultatet. Milja och Isaac åt, sov och pratade. Jag hann sticka lite grann och prata massor med fammo. William var ute hela dagen och hela kvällen, han fick göra det han älskar mest:

Skriva bokstäver och göra trafikskyltar. Spika med faffa. Snurra och knyta snören. Och spika lite till. Han har spikat sig på fingrarna två gånger totalt, av alla de otaliga gånger han spikat med sin lilla hammare. Jag är impad. Min lilla byggare Bob, det är en fördel i livet (tycker jag) att var praktiskt lagt och fixa saker. Än så länge ska vi väl vara glada att han hela tiden begär vår hjälp – att vi får vara med.

Lekstugan har fått tak. William är noga med att poängtera att det är Isaacs och Miljas lekstuga också. Jag hoppas den där vill-dela-grejen håller i sig, och hoppas ska man ju. Vem vet, de kanske funkar bra tillsammans, han är ju tre och ett halvt år äldre och har lite andra intressen när de blir tre, fyra år.

Milja var också med. Hon tyckte det var väldigt roligt att se på när storebror spikade. Det är väl klart man vill vara med där det händer!

Isaac, supersovaren, tog en lång lur.

Medan hamrandet fortsätter utanför, tar vi tjejer en konstpaus och spelar lite. Eller ja, så mycket spelar jag inte. Jag spelar lite barnvisor och några ackord. Lite enkla melodier. Milja tyckte det var väldans intressant. Hon kan inte riktigt trycka ner tangenterna än, men det kommer – med besked när det kommer! Såna här gånger får jag en fruktansvärd lust att återuppta pianolektionerna.

Vad ville du höra, mamma? Månskenssonaten i ciss-moll?

Här får endast William parkera. Det är parkering förbjuden på andra sidan, ett överstruket P. Och så kör man sakta. Ett tag var hela gräsmattan hos fammo och faffa fyllda av 30-, 40- och 50-skyltar. 😀

Snart styr vi kosan hemåt med lurvarna. Isaac har sin nya jacka på. Vi har två, som jag köpte på rea och nu har de börjat passar.

Ikväll städade jag undan en del kläder som inte passade och det kändes så vemodigt. Ni växer så fort små barn! Jag ville inte säga det, för det är en sån kliché, men det är ju sant. Ibland tycker jag de kunde stanna i tiden, men sen ångrar jag mig tvärt! Nej, jag är så glada att de är friska och utvecklas som de ska. Det ska vara såhär! Man ska sakna pyttelitentiden, för den är otroligt kort och med vissa barn, helt fruktansvärd. Nu är vi här, det tackar vi för!

Den jeansblåa himlen med lager av moln, mötte oss på hemvägen och båda tvillingarna somnade. William fick stanna hos faffa, som han ville. Han hann knappt säga hejdå, han klippte segel till en båt. Det känns fint att han får stanna och att han är så välkommen, att de har så mycket tid för honom. Tack M&J. Det ni gör är ovärderligt. Tid är det bästa man kan ge sina barn eller barnbarn.

PS. Minns ni detta inlägg, när jag precis hade fått veta? 😀 DS.