WTC 10 år senare

Sätt på & lyssna.

httpv://www.youtube.com/watch?v=UYIAfiVGluk&ob=av2n

Idag deltog jag i en av de tysta stunderna. Exakt tio år det första planet kraschade in i det första huset. Hela Ground Zero var alldeles tyst. Så stor saknad. Följde med blicken de ledsna människornas skälvande läppar, deras händer på makens namn på minnesplattan. En pappa, kanske en rollfigur, en barndomsvän, en arbetskamrat, en medmänniska. Obamas tal med bibelorden om Herren som vägleder och stöder. En påminnelse om att vi ska fortsätta leva som vanligt, inte låta terroristerna skrämma oss. Ändå vet vi att allt ändrade den där där dagen för tio år sedan.

– Vad då torn som rasat, det är väl inget? sa jag, där jag satt och bevakade ett dåvarande objekt i Falcks regi, den kvällen.

Inte förstod jag att det var ett torn med människor i. Att sån dårskap skulle orsaka så mycket förändringar i allt från att gå ombord på flygplan till det vi kallar ”terrordåd”. Nästan 3000 människor dog. Det är flera byar i Österbotten. Jag har varit i New York och sett tornen 1997. Nu är de inte där. Och jag tänker på de brandmän som jobbade i ”The Pile” och grävde fram kroppar i många månader efteråt. Kanske en kollega, någon de kände. Vilket trauma.

Det är nyttigt att tänka tillbaka, stilla sig och tänka ett tag ibland. Bli påmind om vår litenhet, om livets skörhet. Och en tacksamhet att det fortsätter.

Dagens kuriosa:

Namnen som står på monumentet (som löper runt stället där husen har stått) står inte i alfabetisk ordning, utan istället efter var människorna i huset tros ha befunnit sig. Vem de tog en fika med, vem de kanske pratade för sista gången med.