Motion och pussar
Eva hade ett inlägg för ett tag sedan, där hon skrev att man sällan påtalade vikten av motion. På vårt föräldramöte på dagis var det i alla fall en föreläsning från Folkhälsan om det idag. 😀
Kontentan av det hela var att barn behöver motion. Helst i skogen, helst med sina föräldrar, helst sånt som är stärkande och utmanande. Två timmar om dagen, inte i sträck och helst sånt där de blir svettiga. Det är ganska mycket. Samtidigt vet man att motion är A och O när det gäller kognitiv utveckling, socialt samspel, det utvecklar motoriken och hej och hå! Det är också stärkande för egenbilden och självförtroendet, vilket jag understryker. Föräldrarna ska gärna vara med och idrotta själv.
Håh, det är ett ganska tungt lass man tagit på sig, när man blev förälder, kändes det lite som. Och det här är bara en del av det man ska tänka på. Fast egentligen är det ju inget konstigt, det är bara att göra. Att locka till lek, att låta bli att säga ”spring inte”, utan låta barnen springa, låta dem cykla omkull lite grann, låta dem göra sina misstag, så länge det inte handlar om nån livsfara. Men var går gränsen och hur ska man sluta säga ”spring int!” när det kommer automatiskt? 😀 Jag är rädd att låta W klättar i klätterställningar, för plötsligt tappar han taget – eller släpper – med ena handen. Hur mycket ska man lära själv och hur mycket ska man tjata? För jag vet att man måste lära sig den hårda vägen också.
Jag vet att jag borde röra på mig själv mer än jag gör. Jag känner det i ryggen varje dag. Problemet är att när jag sen tränar tar jag i så jag storknar, eller så gör jag nåt lamt, som att bara gå lite. Det är svårt att hitta mittemellanbra saker som man orkar och hinner göra flera gånger i veckan. Säg inte löpning, jag hatar det. Men vet också att man mår bra av motion, i skallen och i kroppen.
Jag tänker på att det främjar utvecklingen av hjärnan. Och skelettet och hela faderuttan. Och att läkare nuförtiden hellre skriver ut mediciner, än att ordinera en viss mängd motion. För att det är krångligare och för att de saknar detaljkunskap och för att folk kanske inte vill få det svaret. Ett piller är ju så mycket lättare. Jag vet det själv, jag tycker ju samma sak, delvis, och det är lite hemskt hur lat man är. Men man kan ju ändra sig! Nu har vi ju dessutom snart två till som kommer att kräva mer uppvaktning, så man måste kanske gå ut ännu mer. Det är nog en bra sak.
Jag märkte förresten något jag inte vetat idag. William kan rita människor! Och hus (runda hus med många fönster, sa han) och träd! Jag är helt paff. Hemma ritar han bara segelbåtar och bokstäver. Wohoo!
Ikväll var det min tur att läsa för W. Myspys! (ja, myspyset började efter att vi kommit överens om att man måste gå på toa innan man lägger sig och att mammor visst får hjälpa till att borsta tänderna).
Jag ville krama honom.
– Du är lite nära mamma, inte riktigt sådär nära, sa han och puttade på mig. Vi delade täcke, precis som vanligt, för mammas täcke ska det va.
– Okej, jag flyttar mig, sa jag och undrade: Får jag inte pussa och krama dig längre?
– Såklart! sa han och vände snabbt kinden mot mig.
– Okej, klia min rygg nu, bestämde han sedan och jag återgick till Automatisk Klimaskin. Det är värsta hemma spaet han har! Hår och rygg ska klias på speciella sätt, men som tur nöjer han sig med en kort behandling. 🙂
– Vad ska du bli när du bli stor, frågade jag sen, superseriöst. Svaret lät inte vänta på sig.
– Vuxen! Han är tyst någon sekund. Och sen ska jag kör vår Mazda.
Jag flinar lite åt hans logik.
– Såklart får du köra vår Mazda då.
Förresten var han allra mest lycklig åt en rulle tejp och en sax, jag hade köpt med mig åt honom från Stockholm. Han har dragit ut två tredjedelar av rullen och tejpat segel och för och pilar och grejer på sin båt. Jag sa att han får göra som han vill, det är ju hans tejp, men när den är slut, så är den slut. Tejpmonstret!
Dagens mat och annat
Jag har överkommit min noja om att jag inte kan laga mat med kött åt barnen. Efter att ha frågat en massa folk, som gett mig många tips, tog jag bara tag i det. Igår testade vi att koka köttfärs åt ungarna, hos fammo, som hade hittat en bra artikel.
30-40 gram kött per dag räcker åt ett barn. Det betyder att lunchen kan innehålla kött och middagen med fördel bara grönsaker. Än så länge i alla fall. Idag kokade jag 400 gram nötkött tillsammans med en halv tärning Herbamare-buljong. Denna innehåller inget tillsatt salt eller gluten och ger lite extra smak. Jag smakade för säkerthets skull, men kände ingen saltsmak. Sju minuters koktid för köttet räcker.
I en annan kastrull kockades grönsaker; idag batat, zuccini och Nämen-Hej*. Sen mixar man detta; i mitt fall först grönsakerna och dagens portion, så att jag kan blanda bara majs (från en burk, det orkar jag inte koka) till middag.
(*Det sista är frysta, gröna ärtor. Ordet kommer från en reklam under sverigetiden, då ärtorna bytte förpackning. De hoppade över till en annan och sa ”nämen heeej!” med den sötaste rösten, så för mig har de hetat så, sedan dess. :D)
Jag räknade ut att varje portion kostade ungefär 30 eller 40 cent. Ännu billigare om man använder potatis istället för batat, men lite lyx måste det ju vara. Köttet fryste jag i små påsar, som är lätta att stoppa in i en frys, fast man inte har så mycket plats, som i vårt fall. 30 gram är ungefär en matsked. Till kvällen blir det grönsaker och majs. Det är inte så svårt att koka mat åt sina barn, man behöver bara lite fantasi och tålamod. Om jag nu skulle klara att laga lite mer mat åt resten av familjen också, skulle jag vara nöjd. Men det kanske kommer så småningom?
Våga pröva koka egen mat! Den skriande Örnen och Gapande Höken åt med god aptit, bättre än de har ätit burkmat och bättre än på länge, vilket förvånar mig. Speciellt Isaac, som blivit en finsmakare och krånglar: helst vill han sluka en massa efterrätter. ^_^
Dagens verktyg:
Sinkrensaren. Varför finns de inte i Finland? Det är ett jättebra redskap när man skalar en massa grönsaker eller potatis i diskhon.
Dagens leksak:
En tom multivitamintub, som jag fyllt med torra makaroner. Korkarna sitter ofta så hårt att de är svåra att få loss. Och lyckas nu ungarna få loss den, är den för stor att svälja.
Dagens klavertramp:
Kike Elomaa skulle vara cool och snäll har gett en bok till Victoria och Daniel, som är på besök i Åbo (om nån missat det). Om klimakteriet och åldrande. Neeeej, skriker hela jag! Så gör man inte med en gravid kvinna och dessutom inte när det är en blivande drottning! De åker ju utomlands och botoxar sig ändå. Det räcker med att kroppen åldras en sisådär tio år per graviditiet. Kike får därmed dagens bajsblöja.
Jo förresten
Vi fick svar på varför polisen har en husbil. De använder den/dem som mobila kontor vid Medborgarplatsen och Stureplan under helgen.
Och så har jag upptäckt en ny sudokuvariant. Fast det är fel att kalla det sudoku. Logiskt problem i alla fall, enklare än sudoku och skoj!
Efter helgen
Jadå! Vi är hemma! Jag har desperat sökt efter tid att blogga under dagen, nu när man äntligen är tillbaka i sitt egen wlan och med egen dator (♥) men det är fullt upp. Och fullt upp på ett bra sätt.
Det är skönt att vara borta, men skönare att komma hem när man längtat sönder sig efter sina barn! Jag vet inte hur många gånger jag har tagit fram mobilen och tittat på mina barn. Man får också en viss distans till sitt liv, till sina barn, till allt, när man betraktar det genom andras ögon eller med eftertanke. En eftertanke man bara kan få när man inte är hos ungarna.
Superfammor och -faffa har varit med ungarna när vi varit borta. Eller ja, William äger faffa, tror han. ^^ Fammo sa idag att hon tyckte att Isaac verkat nedstämd, liksom ledsen. Jag förstår precis vad hon menar! En annan gång, när han hade utslag, tyckte jag samma sak – att han såg ledsen ut och jag trodde jag hade blivit knäpp som inbillar mig nåt sånt. Men det kanske är så? Att han är med tyst, mer tystlåten, lite introvert, om man nu kan säga det om en bebis. Han är den som visar störst känsloregister av ungarna, fast han är så liten.
Ikväll har jag kramat och kramat och vaggat och pussat och matat barnen – och när Milja somnade (fast hon brukar vara den som alltid är ledsen längst och vill somna i famnen) – tog jag Isaac intill mig och bara borrade ner näsan i hans mjuka nacke, i hans hår och små händer som kniper och rör vid mig. Han hade svårt att somna, för han log varje gång han såg på mig och ömsom var han lite ledsen för jag-vet-inte-vad. Så jag strök hans ansikte, hans mjuka kinder och panna. Pussade och pussade honom. Han vände sitt ansikte mot mitt och liksom tryckt in det mot mig. Ljuvliga lilla barn!
Måste ju bara passa på att visa lite fler bilder från helgen också, eftersom jag sitter vid en dator med större skärm nu, så det är lättare att infoga bilder och peta in text.
Vi har inte bara varit i Stockholm, vi har figurerat på andra ställen också. Bland annat var vi i Vasabladet och ÖT i helgen. Det är förresten ovant för mig att säga ”ÅUCS”, fast jag borde det, när jag är så van att säga TYKS.
Och så har jag haft ett finger med i de här sockorna. 😀 Va skoj att de passade! 😀
Jag skulle gärna ha det där badrummet som hotellet hade. Först tänkte jag: ”Tvätta bebisrumpa i ett sånt där handfat?” Sen kom jag fram till att det kanske inte vore så tokigt ändå. Det sitter ju fast! Och golvvärme! Och regndusch!
Regn var det i morse också, och regnbågen gick ner så fint i båten. En brandgul himmel mötte oss i Åbo. Och så visste man att det blir regn under dagen (…morgonrodnad slaskig hatt…)
Regn! – Var det inte i Stockholm på en lördag som inte hade kunnat vara finare!
Turistbilden.
Genast efter att jag tog den, var det nån som kom fram och frågade:
– You want me to take picture?
Nej, jag vill hålla i min egen kamera, tack.
Det åts fläsklägg. Ja, hjälp va jag åt! Och jag åt och åt och det tog aldrig slut. Med surkål och knödel till. Gott, men jag orkar inte en halv gris. 😀
Jag fick med mig mina retrokoppar! Hurra för Coop Nära!
Och lite nördgodis.
Spegelbåten Galaxy.
Hemma med älskade barnen! Ja, de är mina armbojor, men mina älskade armbojor! Och jag som hade tänkt sticka och hinna med så mycket under resan. Bah! Det var inte många varv jag hann. Istället spenderade jag tid med Mika, träffade några kompisar och gick, gick, gick runt i stan så jag fick skoskav och ont i ryggen.
Borta bra, men hemma bäst, blir denna veckas tema, då man inte har nån stress att behöva vara här eller där, utan bara att koka mat åt sina barn, byta en massa blöjor, trösta och vagga, inte lyssna på nåt diskodunk när man ska sova (eller motorbuller från båt) utan sova i egen säng utan kappsäcksliv. Det är faktiskt skönt med vardag!
Matblogg
Ingen blogg utan en matblogg! 😀
Vi går ut i den svala stockholmsnatten. Trötta efter en lång dag på språng, fast vi inte har ungarna med. Det är bra att påminna sig om ibland – det är inte bara de som har barn som har det lätt och som alltid är pigga. 😉
Kan jag fortfarande äta med pinnar? Jodå. Ibland tror jag att min hjärna blivit till mos, efter ungarna och fokus på dem. 🙂
Och så lingondricka till det. Kan det bli mer svenskt? (och gott!)
Förresten borde vi ha kronor i Finland också. Man skulle spara mera. Jag tvekade att köpa dricka till maten (vatten var gratis) för att det kostade 15 kr extra. Men hade det varit 1,50 hade jag inte reagerat.
En dag i stan
Den talande bussen.
MAX klimatkompenserar och har info om vilken mat som inte bara är vegetarisk, utan om den är vegan eller lakto-ovo. Tummen upp, andra borde ta efter!
Jag lyckades, helt på tur, får med Mika efter målgången, fast vi missade varann just där. 15 000 var anmälda till halvmaran.
Min vinnare! ❤ Sluttid: 2.07. Mikas tionde halvmaraton, förresten.
Vårt roliga och superfina hotel, som inte ens var dyrt.
Rusning när gatorna var stängda under halvmaraton.
Plattaaaan. Alltså Sergels torg.
Feelisbild från igår, från båten.
The city that never sleeps.
Det blev ett lite rörigt inlägg. Jag har inte min vanliga dator, utan en minilaptop och använder hotellets WLAN. Hurra för gratis wlan, yay yay!
Stockholm!
Jag älskar Stockholm. Vilken tur att vi bor relativt nära, bara en båtresa bort. Idag har jag strosat vid Mariatorget, hittat den underbara affären Litet Nystan, fått träffa ”kusin” Sari och hennes Anders. Tack för att ni hämtade oss, det var guld värt att få sova lite till och äta frukost i lugn och ro!
Det första jag gjorde igår på båten var att ta en låååång dusch. Slösa med vatten, ta extra tvål, bara stå där. Äta köttbullar, pasta och en massa sallad, själv!
– Oj, du måste ha varit hungrig när du bara kastade dig ner vid bordet, sa en dam. Sen såg jag att hon inte hunnit torka bordet efter de förra gästerna. 😀
Idag går jag runt lite själv, har hittat urbra böcker till ungarna. Och tejp och en sax. Jag lovade W att köpa tejp, fniss! Hittade Litet Nystan vid Mariatorget. En Johanna var där och signerade sin stickbok. Fick höra att Jujja Wislander var i en annan butik nära och signerade sin nya ”Mamma Mu läser”. Köpte barnböcker, en ny Alfonsbok (Milla och Mållgan) för 79 kr. Och lite till. Jag njuter av 20 grader och sol ute! Äter Maxmål och dricker kaffe på maten. Folk pratar med en på T-banan, i stan, det är något helt annat än i Finland. Hittade en bok som nån lämnat; Varsågod, den är din. Mer referens till evenemanget Ge bort en bok, på FB.
Och jag saknar mina barn så fruktansvärt. Igår var jag livrädd att det var sista gången jag skulle se dem, tänk-om-nåt-händer-om-jag-dör. Tårar. Sen försökte jag istället ta vara på den här tiden: min egen tid.
Livet känns lätt, härligt underbart. Det är snönt att njuta av där man är och dessutom längta hem!
Musik och bad
Jag måste dra en snabblogg innan det är dags att rulla vidare, västerut ikväll. Eller rulla och rulla. Guppa på vågorna, heter det väl.
Idag började babyrytmiken! Äntligen! Och tänk, vi var två tvillingpar i samma grupp, det händer inte ofta. Det var ett par killar med mamma och pappa där. Jag gick ensam, men hade hjälp av Mika med bilen och parkering, eftersom han gick på lunch samtidigt.
Det är knepigt att bära två, men det går nästan lika bra än så länge i alla fall, att ha dem med båda två. Jag har aldrig sett så glada barn och fattar inte hur de alltid är så pussvänliga och kramgoa. Vem har de fått det av? Inte gnällmamma i alla fall, haha!
Det var mååånga i vår grupp. Vi sjunger, gör rytmiska ramsor, bär och gungar ungarna. Jag ska försöka orka gå varje gång, bara kidsen är friska, men då tar vi nog bussen. Det är jättesvårt att hitta en parkering här nära, mitt i stan, som man får ha längre än en timme och som inte kostar skjortan. Nu saknar jag faktiskt vår centrala lägenhet. När jag fick med William på samma sak, promenerade jag bara hem längs åstanden.
Jag ids inte fota av själva ringen, där vi satt och sjöng, jag vet att många inte vill hamna på bild. Så jag tog en bild när de flesta hade gått. Det var vagnar, vagnar och vagnar i hela hallen. Det här var hälften av dem.
Badat har dom också. Jag måste erkänna att jag känner mig lite lat som inte tar fram badbaljan, men det blir lättare när de kan sitta. Det har gått hur bra som helst att duscha såhär, med handdusch och plaska i handfatet. Lite halt bara. 😀
Tjena moss! Såhär badar vi hos oss? Hur gör ni hos er? 😀 Ren och go och glad blir man av det!
En bild från stan, åstranden. Här doftade det gott. ”Giott som en ny banan”, skulle William ha sagt.
Nu åker vi bort över helgen. Få se om det blir nån mobilblogg under tiden? Jag är i valet och kvalet om jag ska ta med systemkameran. Men om jag inte tar med dem, kommer jag att ångra mig bittert. Då var det valet avgjort. Jag ska sticka, sticka och stickaaaa och nnjutttaaa.
Ögonblick
Vi åker bil, William och jag. Vi har varit på ärenden till Västra Centr… äh, va tusan, det heter Länsikeskus, det låter så taskigt på svenska. Vårt postkontor har flyttat och jag höll på att missa det helt, men tillsammans hittade vi det. William ville veta hur Postens skylt såg ut; jag förklarade och visade. För honom är det mest viktigt hur fort man får köra på en parkering eller en vägsnutt: 10, 20 eller 30.
På hemvägen spelar en radiokanal ”You’re beautiful” med James Blunt. Med rätt volym, med rätt bas (inte laptopens, utan bilens högtalare) och med stundens intensitet, blir låten så otroligt talande och jag försöker förmedla det till den förstfödde. Sinsemellan pratar vi dialekt, men för att få det tydligt, skriver jag inte ut det så, här.
– Lyssna! Hör vilken fin låt!
Jag ser på honom. Han säger inte ett ord, han tittar bara på mig och omkring sig på vägen och bilarna. Tar in musiken.
– You’re beautiful, det betyder Du är vacker, på engelska. På senare tid har han börjat fråga efter vad saker och ting heter på finska eller engelska. Vissa saker hittar han på, några ord kan han stolt.
Han är fortfarande tyst.
– Det handlar om en pojke som tycker om en flicka. Han kan inte vara med henne, han tycker hon är så vacker, men så skriver han en låt till henne istället.
Jag tvekar. Hur mycket ska man berätta? Vad förstår en fyraåring, vad är nyttigt eller bra att veta? Han tittar på mig, han riktigt studerar mig. Vi har haft en jättemysig kväll, men alltför onyttig mat på Hesburger, ett kort besök på Citymarket och mycket gos. Jag bar honom ett tag, fast jag normalt anser att han ska orka gå själv, pruttade honom i nacken och så låtsades vi att det var nån annans pappa som pruttade och så höll W på att skratta ihjäl sig.
Hans djupa ögon studerar mig. Han säger ingenting, vilket är ovanligt. Lyssnar han? Kanske han verkligen försöker förstå.
– You’re beautiful, you’re beautiful, it’s true, nynnar jag. Och plötsligt blir sången så levande så att jag håller på att bli gråtfärdig.
Min fina son. Jag kan inte förklara vad som har hänt på några veckor. Han har vuxit så mycket. Plötsligt är det slut på tjatet om blöjor, han går till toan, oavsett vilket besvär det gäller. Och alla på dagis vet säkert att ”mamma fick sex ploppar på vessa!” men det bryr jag mig inte om, det bjuder på. Han hjälper till och bär blöjor, rena och smutsiga, fram och tillbaka. Han sätter emot, men så fort man lyssnar på honom och lugnar sig, så lyssnar han och lyder. Det är så fantastiskt.
Jag känner mig omtumlad, vimsig och glad. Så stolt. Växer han så fort? Han säger att han vill bo med farmor och farfar, för det är så roligt på deras gård, men vad tänker han – egentligen? Vi plöjer genom dussintals böcker, vi kramas, pruttar, träter, umgås och leker ihop. Vi limmar segelbåtar. Vi målar spinnakers och genua. Segel och båtar. Siffror, bokstäver. Jag tänker att jag ska vara mamma på åt den här killen. En individ, en viktig människa. Hjälp, hur gick det till? Vi fick ju bara en bebis!
Så sitter han där med sina ögon. Vänder bort blicken. Jag pratar om trafikljusen, om en bil som inte åkte när det var grönt. Han betraktar. Mig och trafiken. Allt jag gör. Och det hela blir känsligt, svårt, stort. Vackert på samma gång. Min son. Min fina son. Hur ska jag kunna förklara för honom att jag älskar honom av hela mitt väsen? Att jag bara vill hans bästa, men inte alltid hinner? Jag älskar att han älskar dagis och inte vill gå hem. Det hjälper mig i ”separationsprocessen”.
Något händer för alla mammor i vissa skeden av ens barns liv. Det kommer plötsligt, kanske vid nån milstolpe, vid nåt viktigt tillfälle. Man ser det med andra ögon, man fattar att man kanske har nån del i det stora och viktiga som händer – i sitt barns liv. Det är ett fantastiskt, tungt och underbart ögonblick. Ge mig mer, ge mig fler! Och ge mina barn lycka, glädje, framgång och ett rikt liv. Mer kan jag inte önska.
”I saw an angel, of that I’m sure. You’re beautiful, it’s true.”
Snabba barnen
Det tycks vara störtomöjligt att få en bild där båda ungarna ligger stilla samtidigt. 😀 Det blir två istället. Ju äldre de blir, desto svårare blir det också. Det är två glada barn vi har, men de vill inte vara stilla och de ville inte vara själv. Nej, i famnen, på soffan, ge-mig-leksak, koka mat, låt oss vara med, vara med! Såklart man vill vara med där det händer saker.
Jag köpte ett par nya matskedar till bebblorna nyligen. De har en värmeindikator längst ut på kanten, som visar när maten är för för het. ”Nämen, det var ju fiffigt”, tänkte jag i affären.
Tja, inte så värst fiffigt, faktiskt. De funkar visserligen, spetsen blir vit (eller gul, beroende på ursprungsfärg på skeden) när maten är för varm, men man måste ha skeden i maten 15 sekunder och sen är det en massa mat på skeden, så man ser inte indikatorn. Är den nu riktigt vit?
Eller har den ändrat bara lite färg? Det var inte lätt att säga, såvida maten inte är jättevarm och då märker man det ändå. Dessutom har skedarna en märklig vinkel. De är däremot inte dyra, så prova på.
Vi börjar nu komma till den delikata åldern då ungarna vill ”låna” saker av varandra. Skedar, haklappar, leksaker, allt de kommer åt. Ännu kivas de inte, utan lånar fram och tillbaka. Jag vet att det kommer värre tiden, men gläds åt att de inte bråkar ännu.
Man måste passa på att låna storebrors saker när han inte är hemma. ^_^
På tal om storebror och lillasyster. Många, speciellt läkarna vi har varit på kontroll till, frågar vem av tvillingarna som är äldre. Isaac är född först, men eftersom det bara skiljer en minut på dem och han råkade vara dem som låg längst ner, har vi inte gjort nån skillnad på det här hemma. Det kommer alldeles säkert bli så att de bråkar/skojar om det när de blir äldre, men Mika och jag pratar inte om att Milja skulle vara nån ”lillasyster”, bara om man ser till William förstås. Gentemot Isaac är hon är bara ”tvillingsyrran” eller ”syrran”. Eller bara Milja. Den lilla tösabiten.
Det är märkligt att man kan ha åsikter och tycken redan i så liten ålder som nästan sex månader. Isaac protesterade lite vid maten idag, men så fort jag tog fram efterrätten blev det knäpptyst. Nam nam. Den här var en favorit. Idag åt de både mango och morot, två saker som jag aldrig gav åt William. Han var ju superkänslig när det kommer till morot och nu superkolla jag twinsen kinder och munnar, är beredd på att de också ska få utslag – – men nix pix. Inget. Jag är såååå tacksam. Morot är ju så bra att sätta med maten åt det små. Hurra för icke-allergi!
Jag hittade, efter mycket sökande på en gammal hårddisk, ett par bilder av William när han var sex månader gammal. Jag tog inte med de värsta röda, söndriga kinderna. Det tog ett tag innan vi fattade vad han var allergisk mot.
Oj, va annorlunda han såg ut. Va snabbt man glömmer!
Och så hittade jag en mysig bild av kusin C också. Fem år går fort, fast ändå inte.
