Upptaget
Jag hinner inte riktigt med idag. Dagen känns bara lång och jag lallar på här hemma mellan ungar, toalett, byter sjuhundra blöjor och tvättar kläder, bär ett barn till ett ställe, tröstar ett annat. Kolla nåt vid datorn, men då blir nån av dem sur. Det har varit extra mycket pip och gnäll, som började redan inatt, eftersom Isaac inte kunde sova. Han snorade och var ledsen, jag minns det bara vagt. Och halv sju skulle de ha mat, men som tur var, somnade de båda om, ett tag efter det.
Hur kan man tröttna på ett rum eller samma leksaker, när man är bara sex månader gammal? Och ibland duger det inte ens att sitta i famnen. Jag kan inte längre skilja på vad som är gnällgråt och tröttgråt, på samma sätt som förut. Eller så beror det på att jag själv är trött. Min hjärna är seg, jag går lite på tomgång. Tittar ut på vädret de tråkiga träden och får en släng av höstdepression. Grått, tomt. En man brummar med en lövblåsare. Inspirationslöst.
Jag står i en köket i en evighet, känns det som. Ungarna kastar saker på golvet, de sitter vid bordet. Med jämna mellanrum plockar jag upp alla grejer igen och försöker skala klart rotsakerna. Märker att deras flaskor är supersmutsiga, så när jag trodde jag var klar med köket, får jag gå dit igen och koka nappar och flaskor.
De är söta och bedårande (det är tur det!), men nu börjar det bli mer krävande. Isaac pratar hela tiden. Jag vet också att de vill iväg, upptäcka världen. Banka saker i huvudet på varandra. Inte bara äta varandras händer utan smaka på ALLA saker som man bara kan nå! Helst sånt som är förbjudet.
Jag saknar att hinna mysa med bara den ena av dem, till exempel när man byter blöja. Magprutta, pussa små tår. Men för det mesta går allt vant, i ett raskt tempo, då den andra blir missnöjd eller väntar på sin tur.
Det är en lång dag idag. Kanske det blir bättre ikväll eller imorron. Just nu känns det dessutom som om jag försummar William så fruktansvärt. Det blir inte bättre av att han testar mitt tålamod så fort han får chansen. Jag vet ju att det hör till, men det känns tråkigt att förmana, förbjuda och ge pekpinnar. Tålamod, tålamod.
Såna där listor
Denna hittade jag hos erdoderdo.
BRUKAR DU KOMMA I TID:
Ja. För det mesta.
HAR DU BRA KONDITION:
En gång hade jag. Nu – nej.
NÄR BLEV DU FOTAD SENAST:
Jag fotar mig själv. Så, idag. Annars. Vet inte. Förra veckan?
HUR KÄNNER DU DIG NU:
Fundersam.
VANLIGASTE FÄRG PÅ DINA KLÄDER:
Färgstarkt, lime, svart, vitt osv.
KAN DU LAGA MAT:
Ja, om jag vill.
VAD PLUGGAR DU:
Mikrobiologi. Jag blev eld och lågor när syrran hade prov (gymnasiet, kurs 1) och frågde mig om bakterier och cellstruktur. Min hjärna! Den går att använda till annat än bebissaker!
BLIR DU BRA PÅ KORT:
Såklart!
NÄR OCH VARFÖR GRÄT DU SENAST:
Idag, när jag såg på veterinärer som räddade djur på TV. (Fast jag smyggrät lite bara).
VAR DET PINSAMT ATT SVARA PÅ DET:
Nej.
HADE DU EN BRA KVÄLL IGÅR:
Ja! Superbra!
DIN FAVORITDRYCK PÅ MORGONEN:
Vatten. O’boy om jag lyxar till det – eller en kopp rooibuste.
ÄR DU NYTTIG:
Ja, det är nyttigt att läsa min blogg? Om jag äter nyttigt? Tja, lite blandat. Jag varvar mina halvfabrikatluncher med sallad och avocado.
HAR DU NÅGONSIN HAFT NÅGOT JOBB:
Men vad är det för fråga till en som är 35? JA!
ÄR DU BLYG:
Nej.
VILKEN TID GICK DU UPP IDAG:
Först 06.00. Matade barnen, de var vakna en stund, somnade om. 09.30 fortsatte ruljansen.
En bild från idag:
Tema: Tiltshift.
VILKET TV-SPEL SPELADE DU SENAST?
Gears of War 3, co-op med Mika!
VAD SA DU SENAST?
Jag pratade antagligen för mig själv och det minns jag inte.
VAR DU PÅ FESTIVAL I SOMRAS?
Nej.
VEM RINGER DU NÄR DU ÄR ARG/LEDSEN?:
Mamma, syrran, svärmor.
VAD SKULLE DU BEHÖVA NU:
En Manduca! Blev superkär i dem när jag träffade en tjej på babyrytmiken som hade en – och jag har ju funderat på dem. ”Behöva” är förresten ett vagt ord. Eva har förresten pratat om dem jättelänge och redan då tyckte jag det lät bra. Speciellt nu när ungarna blir större. Problem: jag vill ju bära båda.
HAR DU SNYGGA SKOR:
Nej, men de duger.
VAD VAR DET FÖRSTA DU SA I MORSE:
Minns inte. Gäääsp!
HAR DU SOVIT I DIN EGEN SÄNG INATT:
Såklart.
HAR NÅGON ANNAN SOVIT I DIN SÄNG I NATT:
Mina barn. Och Mika.
HAR DU KÖRKORT:
ABE, ja.
ÄR DU ENSAM NU:
Ja. Eller vad menas? Resten sover.
VAD SER DU FRAM EMOT MEST DENNA VECKA?
Att vara med ungarna! Online stickcafé, vardag.
Betongförorten och skogen
Så nära, så hand i hand, ändå så totalt olika. Men en sak är säker, det går att hitta lekplatser var som helst.
Roliga blommor. Eller frökapslar, rättare sagt.
I ♥ mossor och lavar. Intresset började nån gång i högstadiet, dels för att vi hade bra lärare. Lavar är bland annat indikatorer på hur ren luften är. Speciellt skägglav, som inte finns lika rikligt längre. Det här är trumpetlav och den är lite cool. Dessutom blir den röd på toppen när den blommar.
Knack, knack, är det något spöke hemma?
Nej, det var det inte. 🙂
Schysta lökar
Idag har vi hunnit med otroligt mycket! Jag har stått och kockat i tre kastruller, tills Mika tyckte att jag skulle komma och vara lite sällskaplig. Det blev en massa grönsaker och veckans nyhet: currykyckling – åt de minsta. Lax och kokt potatis åt mig och William. Fast det kändes lite tråkigt att han inte alls ville äta nånting, utan det ska trugas för att han ska fatta att han måste få lite mat i sig. Tvillingarna däremot, äter med glupande aptit och jag känner mig glad och nöjd att min mat duger så bra. Jag trodde faktiskt det skulle vara så att burkmaten smakar bättre.
Att åka på en 75-årsfest med tre små barn är förresten en utmaning. Speciellt då twinsen var väldigt ledsna för att de:
1. var hungriga och väntade på mat
2. sedan fick mat och blev supertrötta
3. för att de inte fick sova färdigt och för att Milja hatar både mössor och bilstolar
”Var är mina kläder, hjälp, vad ska jag själv ha på mig? Hinner jag kamma håret och hitta på nåt annat än en hästsvans? Varför är William skjorta alldeles skrynklig? Det är inte att städa undan i köket när man plockar ihop några tallrikar i en hög i vasken. Kom nu William, du måste ha kläderna PÅ dig! Vi måste hinna via floristen! Varför går inte vagnen ut genom dörren, har vi med alla skötväskor, var är mina svarta strumpor, varför försvinner mammors svarta strumpor hela tiden? Varför har vagnen punka på ena däcket nu igen, bara för att jag åkte buss med den? Varför har folk parkerat så nära vår bil att vi måste backa ut den för att få in barnen och sen kommer det förstås någon som ska IN precis nära oss, när vi sätter in alla grejer och oss själva, man måste vara två, eftersom Isaacs bilstol måste ut innan jag kan komma in.
William hade fått för sig att äta en hel ask med xylitolpastiller (Nalle Puh), eftersom det är godisdag. De ”kan ha laxerande effekt”. Först tyckte han det var skitroligt (haha!) att springa på toa, eftersom det drabbade oss också, men sen var det inte alls roligt. Efter viss eftertanke, sa han senare att han inte skulle göra om det, men vi får väl se. Det blev en väldigt kort godisdag i alla fall!
Sen blev det mera mat och härlig tårta på festen. Isaac och Milja somnade intill varandra och var allmänt mysiga. Isaac var lite orolig över vem som höll i honom, men inte Milja! Nej, bara man får vara i famn är det toppen! Innan de somnade kikade Isaac på Milja, som om han ville kolla: ”Det är väl bara du? Okej bra, då slocknar jag.” Och så gjorde han det. 🙂
William terroriserade faffa och klättrade på ett staket. Jag tänkte på det där de sa på dagis, om att låta barn klättra, springa och leka, så länge det inte är nån fara. Och vad ska en fyraåring göra annars på vuxenkalas? 😀 Glassen, den gick ner däremot.
På hemvägen hade vi fått en lapp på rutan. Nej! Inte böter! Det var det inte heller. Men det var en ”huomautus/anmärkning” om att vi hade glömt P-brickan och att vi dessutom hade ”parkerat på tvären”. WTF? Vad då på tvären? Det fanns inga markerade rutor och vi hade placerat oss en bit från den andra bilen för att det fanns en massa glassplitter just där.
Det är ett litet mirakel att tvillingarnas nästan vita kläder hölls rena hela dagen. Och de satt mest och tittade, satt i någons famn, i min famn, sov lite och åt lite mjölk. Jag fick dricka kaffe och äta en jättestor tårtbit (och lite av ”den där glassen som William inte orkade…”) utan problem.
Jag är jätteglad att det gick så bra på festen, när vi äntligen var där. Det var kul att träffa några bekanta, de hade inte träffat twinsen. Och så vet jag hur viktigt det var för Mummi och hennes T, som är så glada över sina barnbarnsbarn – det är en fröjd att uppleva!
På senkvällen fick jag ett nytt matryck och gjorde jag linssoppa och bruschetta med hackade oliver. Gottgott! Fast jag måste testa att göra om det sistnämnda, denna gång med havssalt och kanske lite chevre? Man behöver ju inte vara så korrekt. Linssoppan skulle smaka gott med en klick smetana, kom jag på efteråt.
Nu har det pussats, flygits, kittlats och lekt med små barn, kokats så mycket mat som man borde varje dag, skurits lök så tårarna runnit och spelats Black Ops hela halva kvällen. Skönt med natt och vila. Pust. Vilken cool dag det varit. Jag satt och tänkte på att jag aldrig, aldrig för nåt i världen, skulle byta ut den vardag jag har med mina barn, trots att det är tungt ibland. Det som är värdefullt och viktigt, är värt att kämpa för.
Frågor och mys
Idag såg jag en 25-åring vinna 500.000 kronor i Postkodmiljonären. Han var grymt duktig! Jag skulle ha klarat halvmillefrågan, men i skarpt läge skulle jag inte ha chansat!
Vilket land gränsar Chile inte till?
A. Brasilien
B. Peru
C. Paraguay
D. Bolivia
Däremot klarade varken han eller jag en miljonfrågan. Som ställdes för tionde gången i programmet, av femhundra program. Fyra har klarat den. Synd att den där 25-åringen inte klarade miljonen, för det fanns chans till fem miljoner i dagens avsnitt och ”expertråd” av Miljonärerna.
Vad av följande är inte ett av den manlige sikhens attribut?
A. Ett svärd
B. Ett stålarmband
C. Oklippt hår
D. Ett guldörhänge
Så har det blivit en hel del bebismys också. Milja har varit mest vaken idag. Nåt tycks oroa henne, vet inte vad. Hon snuttsover och nu är hon vaken igen. Klockan är elva. Snark. Jag har ont i ryggen och kan inte sova på rygg längre. Hur ska man lyckas/orka göra nån ryggträning, som man kanske borde?
Jodå, dom är söta dom små liven och tur är väl det! Annars skulle man inte orka. 😀
(fast snälla Milja, jag tycker du är söt om du sover också, nu när regnet trummar så fint mot fönstret och vi har det så bra här inne.)
Höstmysigheter
Så länge vi bodde mitt i stan, kunde jag promenera hem med William i vagnen, och han fick fortsätta sova efter babyrytmiken. Det var perfekt – man kunde äta i köket efteråt – och så fick man en promenad hem längs ån.
Det går faktiskt lika bra nu, om man åker buss! Bebblorna blev väldigt trötta efter musikgruppen och slocknade på bussen hem. Så kunde jag ta mig en macka och meddaskaffi, medan de små liven vilar. Vagnen ryms nätt och jämt ut på balkongen. Vi pratade just om det, efter musikgruppen, att balkongen är en sådan plats man lätt glömmer bort att mäta, när man skaffar vagn. Vi hade bara tur.
Och det är lugnt här ute. Inga blåljus och siréner, ingen som ropar och skriker. Bara vindens sus i träden, lite solsken och lite höstvibbar. 13 plusgrader. Jag saknar sommaren, men det är fint med höst också. Tänk om det skulle finnas två somrar, sen lite höst och en kort vinter, sen skulle det bli två somrar igen, skulle inte det vara bra? 😀
Jag är så glad att de sover samtidigt en liten stund. Då hann jag plocka lite i köket. Tills Milja vaknade och fick joina mig. Tillsammans blir vi Fantastiska Bloggteamet. 😀
Har ni förresten sett att vardagsglädjen vinner stort över urkdagarna! Hurra för det! Glädje > Sorg, det är lyx i sig.
Dagens coola bild. Den här är inte min, utan lånad från en vän via Online Stickcafé-gruppen. Det coola är att tjejen, som heter Annalena, har färgat det här garnet själv – med röd flugsvamp! Och jag som alltid trott att att den var röd. 😀
Förresten måste jag passa på att skjuta in att man blir ganska mör i armarna av att dansa runt med en unge på var arm. Men det är roligt och så länge jag orkar och de tycker det är kul, ska jag hålla på! Och så länge ryggen orkar.
Sjukt coolt
Alltså, ni måste se det här med egna ögon.
Den här tjejen virkar (och stickar, bland annat däcken) en hel, fullstor polisbil. Och broderar logona på däcken, bland annat.
Sjukt eller sjukt coolt? Det är lite på gränsen. 😀
Upp och sen ner
Jag tyckte vi gjorde ett bra jobb idag, hela familjen! Jag kockade en massa mat, bebblorna är nöjda och glada, de har badat, Mika har handlat och avslutade det jag inte hann dammsuga, när en av bebblorna började gråta. Tvätthögen har minskat drastiskt och det var skönt att se att det blev rent på golven. Jag har burit den fram och tillbaka, alla saker är undanplockade och till och med soffan är fin.
Sen kommer den där långa kvällen. Då klockan är halv nio och jag har varit superpedagogisk – tills nu. Det är slut på tålamod och det kommer bara tårar och jag blir arg för minsta sak. William provocerar mig tills jag slutligen blir arg och inte orkar hålla mig. Pappa får läsa. Bebblorna sover inte på länge än – varför sover dom inte?
Jag tycker det känns så evighetslångt och svårt att njuta av allt, när ryggen gör ont och jag inte riktigt hinner äta eller gå på toa själv eller nånting, utan att någon gråter eller frågar efter mig. Jag bryr mig inte om att ”det blir bättre när de är större”, för man ska ju leva nu! Inte om fem år, eller tio, eller femton!
Till råga på allt går en massa saker fel. Jag såg att HSS Media utan förvaring har tagit bort gammal.bloggen.fi, det vill säga alla mina gamla blogginlägg, som jag länkade till och läste ibland. Utan att säga nåt. Ja, jag vet att det är en gratisportal, men nåt ska man väl ändå kunna kräva? Och man har inte ens nåt alternativ, så man skulle kunna betala för att ha innehållet kvar. Jag vill ha saker som fungerar. Vad händer med den här bloggen om några år, ska den också bort då?
Jag försöker sticka en sjal, men krånglar och mönstret ser knasigt ut. Det går att sticka fast bebblorna sitter i famnen (bara den ena sover) eftersom det är rundstickor, det är inte det som är problemet, utan att jag inte klarar av mönstret. Nånstans kommer det en extra maska eller så hade jag fel i början och till sista har kastade jag hela sjaleländet på babygymmet och var ledsen och besviken! Det var ju så kul, det gick ju så bra först! Huh, nya tag imorron kanske? Och lite baklängessticka. 😦
Till slut somnar alla barn. Nästan. Klockan är över elva när Isaac fortfarande är vaken. Suck. Det är långa dagar ibland (och varför ska de vara så otroligt söta när de ska sova, så man inte ens kan bli arg på dem? :))
Allt detta ihop med en smula tristess, bara ramlar över mig och jag vill göra eget, ta en ledig dag och bara kunna softa, men det finns inget sådant. Och jag har ju haft ledigt! När man sen verkligen har ledigt ett tag, ska man försöka klämma in så mycket annat program som möjligt, det är ju löjligt. Jag räcker inte till.
Jag sätter in en bild på mig själv där jag är glad, så att det här inlägget inte slutar så superdeppigt. Man ska vara glad för att man inte har en man som slår en, som nån sa i ett forum, där det var nån som beklagade sig över vardagsproblem. Ja, f*n, det hjälper ju att tänka så. Tönt. Aldrig mera forumsnack.
Dagens låt: (som jag antagligen spelar sönder just nu)
Den svenska björnstammen – Vart jag mig i världen vänder
Amen för den. Jag skrev förresten samma första rader i en dikt nån gång på 90-talet. Vart jag mig i världen, står jag här med tomma händer. Fast sen fortsatte jag med nåt annat.
Sex månader
Grattis Milja och Isaac! Idag är ni sex månader gamla! Lite före halv fem på eftermiddagen såg ni världens ljus, medan jag låg nedsövd och inte visste av denna världen. Sen fick jag er intill mig, jag huttrade som en gris, under värmetäcket och hade ont, ont, men jag kunde ha er med mig hela tiden och ni var friska, ni behövde ingen kuvös eller andningshjälp. Hurra för livet!
Man brukar säga att det första året med tvillingar, är den värsta tiden. I så fall applåderar jag mig och Mika, för att vi har överlevt såhär långt med förståndet i behåll. Nå nej, det har ju faktiskt gått ganska bra. Men enkelt är det inte, speciellt på kvällarna. Man sliter sitt hår när båda gråter och William är ledsen och inte vill, inte vill, inte VILL sova. Man har inte tid att magprutta twinsen på magen eller gosa med dem när man byter blöjor eller kläder, när den andra är ledsen. Och det är dammigt och stökigt överallt, kläder som borde vikas, bykkorgen dingar, det är alltid nån som sover i stora sängen, så jag borde byta (och tvätta!) ännu oftare och det ligger skräp under matbordet och leksaker över parketten och sand i hallen och man tänker att det här tar aldrig slut och att det inte hjälper att tänka att det går över, för man kan inte leva för något som ska hända om fem år eller femton år!
Och så kommer det nya dagar med nya krafter. Man kokar sin dagliga batat och sitt kaffe och kramar sina barn och tänker att vi har det så bra i alla fall. I morse somnade jag om, med en tvilling på vardera sidan om mig i sängen. Jag vaknade av att de tittade på mig, båda var klarvakna och låg och petade på sina fötter, men sa ingenting. De bara log, som om de sade: Jaså, du är vaken nu!
– Heeeej, sa jag till Milja och hon började vifta med händerna och sa: ”eeee, eeej, eeee” och det lät precis som ett Hej! ♥♥
Idag firade twinsen med att äta batat, morot, broccoli och kött i en salig röra. Det toppade vi med en härlig puré av päron och mango, som Nestlé hade gjort åt oss. 😀 Sen badade jag dem båda, fortfarande bara sittande i handfatet och det var tydligen väldigt tröttsamt, för nu somnade båda två.
Jag lånar en vers av Gretaj, som passar oss väldigt väl!
Misslyckandet, liksom nattens mörker,
kanske får mig att sakta ner.
Men gryningen kommer,
solen går upp, och jag fortsätter på min väg.
Lunchen
Jag tog Rockmom på orden, efter förra inlägget och åkte in till stan idag för att luncha med busbebisarna och Mika. Det gick riktigt bra. Jag har inte åkt buss med dem förut. På dan är det i alla fall inga problem, det är ju alltid är färre som åker då.
Vi fick till och med äta vår lunch ifred, inte illa! Jag gillar Café Brahes salladslunch, fast priset är lite i överkant. Men ibland kan man väl gå dit. Bebblorna fick hemlagat mat. Milja satt i pappas famn, för stolarna var alldeles för stora (ingen vaddering) och alldeles för låga. Isaac tyckte det var perfekt, då nådde han ju. Här kan jag redan höra nån oja sig över bakterier och smittor på bordet. Jaha, säger jag till det.
Det var inga sura miner efter maten! Egentligen inte för heller. Fast de såg lite undrande ut, det var mycket ljud och prat, sånt vi inte är vana med hemma.
Såklart måste man besöka spelaffären när man ha två tokiga föräldrar. Vi bytte in några mot ett nytt. Det lustiga är att William inte ännu är så värst intresserad av dataspel. Fast han hinner gott och väl.
En annan mamma frågade mig om vagnen på bussen. Hon stod intill mig och klagade på att hennes syskonvagn, en Emmaljunga, hela tiden hade nåt problem med bromsarna, eftersom det är två mindre hjul och det sitter separata bromsar. Vår vagn är en Brio Double Swing och den är bra, men det här med kugghjulsbromsar är inte superbra. Kuggarna är av plast och håller på att böjas, eftersom det är mer barn än vanligt i vagnen. Däremot är det superbra att man kan vända upp handtaget, eller svänga det till andra sidan. Till exempel när man sitter i bussen eller åker hiss, för att handtaget inte ska vara i vägen. På det sättet är Brion en ganska fyrkantig vagn.
På hemvägen vaknade ungarna. Jag fick lite och kollade på fina hösten. Förut var jag alltid så irriterad över att William vaknade. Han ska ju sova! Länge! Nu vet jag att det är en lyx ifall de gör det, men om de är vakna, så är de det. De somnar nog sen ändå och jag hinner ju göra saker i alla fall. Speciellt om bara en är vaken. Det är skönt att få ändra sig!
Idag har jag en ny tröja, jag ska gå till körövningen, det regnar och vi klarade oss undan det värsta. Vi har ett nytt spel, vi fick äta en härlig lunch, bebblorna var glada och alla nöjda. Dagis har varit på utflykt och jag vet att William älskar deras skogspromenader och olika besök på konstutställningar, domkyrkan eller konserter. Underbara dagis! Jag håller på med ett roligt stickuppdrag. Det är riktigt bra nu! 🙂
