Skip to content

Upptaget

26 september, 2011

Jag hinner inte riktigt med idag. Dagen känns bara lång och jag lallar på här hemma mellan ungar, toalett, byter sjuhundra blöjor och tvättar kläder, bär ett barn till ett ställe, tröstar ett annat. Kolla nåt vid datorn, men då blir nån av dem sur. Det har varit extra mycket pip och gnäll, som började redan inatt, eftersom Isaac inte kunde sova. Han snorade och var ledsen, jag minns det bara vagt. Och halv sju skulle de ha mat, men som tur var, somnade de båda om, ett tag efter det.

Hur kan man tröttna på ett rum eller samma leksaker, när man är  bara sex månader gammal? Och ibland duger det inte ens att sitta i famnen. Jag kan inte längre skilja på vad som är gnällgråt och tröttgråt, på samma sätt som förut. Eller så beror det på att jag själv är trött. Min hjärna är seg, jag går lite på tomgång. Tittar ut på vädret de tråkiga träden och får en släng av höstdepression. Grått, tomt. En man brummar med en lövblåsare. Inspirationslöst.

Jag står i en köket i en evighet, känns det som. Ungarna kastar saker på golvet, de sitter vid bordet. Med jämna mellanrum plockar jag upp alla grejer igen och försöker skala klart rotsakerna. Märker att deras flaskor är supersmutsiga, så när jag trodde jag var klar med köket, får jag gå dit igen och koka nappar och flaskor.

De är söta och bedårande (det är tur det!), men nu börjar det bli mer krävande. Isaac pratar hela tiden. Jag vet också att de vill iväg, upptäcka världen. Banka saker i huvudet på varandra. Inte bara äta varandras händer utan smaka på ALLA saker som man bara kan nå! Helst sånt som är förbjudet.

Jag saknar att hinna mysa med bara den ena av dem, till exempel när man byter blöja. Magprutta, pussa små tår. Men för det mesta går allt vant, i ett raskt tempo, då den andra blir missnöjd eller väntar på sin tur.

Det är en lång dag idag. Kanske det blir bättre ikväll eller imorron. Just nu känns det dessutom som om jag försummar William så fruktansvärt. Det blir inte bättre av att han testar mitt tålamod så fort han får chansen. Jag vet ju att det hör till, men det känns tråkigt att förmana, förbjuda och ge pekpinnar. Tålamod, tålamod.

 

Annonser
4 kommentarer leave one →
  1. vardagsparlor permalink
    26 september, 2011 04:15

    Oberoende..tar du så härliga bilder av dina bedårande tvillingar..sååå söta 🙂

  2. 26 september, 2011 05:07

    Mina var ju enormt missnöjda där runt 6 månader åxå. De ville liksom så mycket, började upptäcka världen, men kunde så himla lite..
    Nu, då de båda kryper så är det plötsligt mycket lättare på den fronten. De är nöjdare.
    Däremot är det ju mera vaktande och kollande när det blir för tyst 🙂
    Fast, ett kärt nöje är det ändå!
    Det enda jag skulle önska, om jag fick, är liiite mera sömn..

    Kram till er alla!

    • 27 september, 2011 08:29

      Jag minns faktiskt att jag sa samma sak om William. Det är visserligen bra att de inte sticker iväg än, men det har sitt pris. Och jo, man får faktiskt klaga lite ibland, det betyder inte att man inte älskar sina ungar! ❤

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: