Schysta lökar

Idag har vi hunnit med otroligt mycket! Jag har stått och kockat i tre kastruller, tills Mika tyckte att jag skulle komma och vara lite sällskaplig. Det blev en massa grönsaker och veckans nyhet: currykyckling – åt de minsta. Lax och kokt potatis åt mig och William. Fast det kändes lite tråkigt att han inte alls ville äta nånting, utan det ska trugas för att han ska fatta att han måste få lite mat i sig. Tvillingarna däremot, äter med glupande aptit och jag känner mig glad och nöjd att min mat duger så bra. Jag trodde faktiskt det skulle vara så att burkmaten smakar bättre.

Att åka på en 75-årsfest med tre små barn är förresten en utmaning. Speciellt då twinsen var väldigt ledsna för att de:

1. var hungriga och väntade på mat
2. sedan fick mat och blev supertrötta
3. för att de inte fick sova färdigt och för att Milja hatar både mössor och bilstolar

”Var är mina kläder, hjälp, vad ska jag själv ha på mig? Hinner jag kamma håret och hitta på nåt annat än en hästsvans? Varför är William skjorta alldeles skrynklig? Det är inte att städa undan i köket när man plockar ihop några tallrikar i en hög i vasken. Kom nu William, du måste ha kläderna PÅ dig! Vi måste hinna via floristen! Varför går inte vagnen ut genom dörren, har vi med alla skötväskor, var är mina svarta strumpor, varför försvinner mammors svarta strumpor hela tiden? Varför har vagnen punka på ena däcket nu igen, bara för att jag åkte buss med den? Varför har folk parkerat så nära vår bil att vi måste backa ut den för att få in barnen och sen kommer det förstås någon som ska IN precis nära oss, när vi sätter in alla grejer och oss själva, man måste vara två, eftersom Isaacs bilstol måste ut innan jag kan komma in.

William hade fått för sig att äta en hel ask med xylitolpastiller (Nalle Puh), eftersom det är godisdag. De ”kan ha laxerande effekt”. Först tyckte han det var skitroligt (haha!) att springa på toa, eftersom det drabbade oss också, men sen var det inte alls roligt. Efter viss eftertanke, sa han senare att han inte skulle göra om det, men vi får väl se. Det blev en väldigt kort godisdag i alla fall!

Sen blev det mera mat och härlig tårta på festen. Isaac och Milja somnade intill varandra och var allmänt mysiga. Isaac var lite orolig över vem som höll i honom, men inte Milja! Nej, bara man får vara i famn är det toppen! Innan de somnade kikade Isaac på Milja, som om han ville kolla: ”Det är väl bara du? Okej bra, då slocknar jag.” Och så gjorde han det. 🙂

William terroriserade faffa och klättrade på ett staket. Jag tänkte på det där de sa på dagis, om att låta barn klättra, springa och leka, så länge det inte är nån fara. Och vad ska en fyraåring göra annars på vuxenkalas? 😀 Glassen, den gick ner däremot.

På hemvägen hade vi fått en lapp på rutan. Nej! Inte böter! Det var det inte heller. Men det var en ”huomautus/anmärkning” om att vi hade glömt P-brickan och att vi dessutom hade ”parkerat på tvären”. WTF? Vad då på tvären? Det fanns inga markerade rutor och vi hade placerat oss en bit från den andra bilen för att det fanns en massa glassplitter just där.

Det är ett litet mirakel att tvillingarnas nästan vita kläder hölls rena hela dagen. Och de satt mest och tittade, satt i någons famn, i min famn, sov lite och åt lite mjölk. Jag fick dricka kaffe och äta en jättestor tårtbit (och lite av ”den där glassen som William inte orkade…”) utan problem.

Jag är jätteglad att det gick så bra på festen, när vi äntligen var där. Det var kul att träffa några bekanta, de hade inte träffat twinsen. Och så vet jag hur viktigt det var för Mummi och hennes T, som är så glada över sina barnbarnsbarn – det är en fröjd att uppleva!

På senkvällen fick jag ett nytt matryck och gjorde jag linssoppa och bruschetta med hackade oliver. Gottgott! Fast jag måste testa att göra om det sistnämnda, denna gång med havssalt och kanske lite chevre? Man behöver ju inte vara så korrekt. Linssoppan skulle smaka gott med en klick smetana, kom jag på efteråt.

Nu har det pussats, flygits, kittlats och lekt med små barn, kokats så mycket mat som man borde varje dag, skurits lök så tårarna runnit och spelats Black Ops hela halva kvällen. Skönt med natt och vila. Pust. Vilken cool dag det varit. Jag satt och tänkte på att jag aldrig, aldrig för nåt i världen, skulle byta ut den vardag jag har med mina barn, trots att det är tungt ibland. Det som är värdefullt och viktigt, är värt att kämpa för.