Motion och pussar

Eva hade ett inlägg för ett tag sedan, där hon skrev att man sällan påtalade vikten av motion. På vårt föräldramöte på dagis var det i alla fall en föreläsning från Folkhälsan om det idag. 😀

Kontentan av det hela var att barn behöver motion. Helst i skogen, helst med sina föräldrar, helst sånt som är stärkande och utmanande. Två timmar om dagen, inte i sträck och helst sånt där de blir svettiga. Det är ganska mycket. Samtidigt vet man att motion är A och O när det gäller kognitiv utveckling, socialt samspel, det utvecklar motoriken och hej och hå! Det är också stärkande för egenbilden och självförtroendet, vilket jag understryker. Föräldrarna ska gärna vara med och idrotta själv.

Håh, det är ett ganska tungt lass man tagit på sig, när man blev förälder, kändes det lite som. Och det här är bara en del av det man ska tänka på. Fast egentligen är det ju inget konstigt, det är bara att göra. Att locka till lek, att låta bli att säga ”spring inte”, utan låta barnen springa, låta dem cykla omkull lite grann, låta dem göra sina misstag, så länge det inte handlar om nån livsfara. Men var går gränsen och hur ska man sluta säga ”spring int!” när det kommer automatiskt? 😀 Jag är rädd att låta W klättar i klätterställningar, för plötsligt tappar han taget – eller släpper – med ena handen. Hur mycket ska man lära själv och hur mycket ska man tjata? För jag vet att man måste lära sig den hårda vägen också.

Jag vet att jag borde röra på mig själv mer än jag gör. Jag känner det i ryggen varje dag. Problemet är att när jag sen tränar tar jag i så jag storknar, eller så gör jag nåt lamt, som att bara gå lite. Det är svårt att hitta mittemellanbra saker som man orkar och hinner göra flera gånger i veckan. Säg inte löpning, jag hatar det. Men vet också att man mår bra av motion, i skallen och i kroppen.

Jag tänker på att det främjar utvecklingen av hjärnan. Och skelettet och hela faderuttan. Och att läkare nuförtiden hellre skriver ut mediciner, än att ordinera en viss mängd motion. För att det är krångligare och för att de saknar detaljkunskap och för att folk kanske inte vill få det svaret. Ett piller är ju så mycket lättare. Jag vet det själv, jag tycker ju samma sak, delvis, och det är lite hemskt hur lat man är. Men man kan ju ändra sig! Nu har vi ju dessutom snart två till som kommer att kräva mer uppvaktning, så man måste kanske gå ut ännu mer. Det är nog en bra sak.

Jag märkte förresten något jag inte vetat idag. William kan rita människor! Och hus (runda hus med många fönster, sa han) och träd! Jag är helt paff. Hemma ritar han bara segelbåtar och bokstäver. Wohoo!

Ikväll var det min tur att läsa för W. Myspys! (ja, myspyset började efter att vi kommit överens om att man måste gå på toa innan man lägger sig och att mammor visst får hjälpa till att borsta tänderna).

Jag ville krama honom.

– Du är lite nära mamma, inte riktigt sådär nära, sa han och puttade på mig. Vi delade täcke, precis som vanligt, för mammas täcke ska det va.
– Okej, jag flyttar mig, sa jag och undrade: Får jag inte pussa och krama dig längre?
– Såklart! sa han och vände snabbt kinden mot mig.
– Okej, klia min rygg nu, bestämde han sedan och jag återgick till Automatisk Klimaskin. Det är värsta hemma spaet han har! Hår och rygg ska klias på speciella sätt, men som tur nöjer han sig med en kort behandling. 🙂

– Vad ska du bli när du bli stor, frågade jag sen, superseriöst. Svaret lät inte vänta på sig.
– Vuxen! Han är tyst någon sekund. Och sen ska jag kör vår Mazda.
Jag flinar lite åt hans logik.
– Såklart får du köra vår Mazda då.

Förresten var han allra mest lycklig åt en rulle tejp och en sax, jag hade köpt med mig åt honom från Stockholm. Han har dragit ut två tredjedelar av rullen och tejpat segel och för och pilar och grejer på sin båt. Jag sa att han får göra som han vill, det är ju hans tejp, men när den är slut, så är den slut. Tejpmonstret!