Ögonblick

Vi åker bil, William och jag. Vi har varit på ärenden till Västra Centr… äh, va tusan, det heter Länsikeskus, det låter så taskigt på svenska. Vårt postkontor har flyttat och jag höll på att missa det helt, men tillsammans hittade vi det. William ville veta hur Postens skylt såg ut; jag förklarade och visade. För honom är det mest viktigt hur fort man får köra på en parkering eller en vägsnutt: 10, 20 eller 30.

På hemvägen spelar en radiokanal ”You’re beautiful” med James Blunt. Med rätt volym, med rätt bas (inte laptopens, utan bilens högtalare) och med stundens intensitet, blir låten så otroligt talande och jag försöker förmedla det till den förstfödde. Sinsemellan pratar vi dialekt, men för att få det tydligt, skriver jag inte ut det så, här.

– Lyssna! Hör vilken fin låt!
Jag ser på honom. Han säger inte ett ord, han tittar bara på mig och omkring sig på vägen och bilarna. Tar in musiken.
– You’re beautiful, det betyder Du är vacker, på engelska. På senare tid har han börjat fråga efter vad saker och ting heter på finska eller engelska. Vissa saker hittar han på, några ord kan han stolt.

Han är fortfarande tyst.

– Det handlar om en pojke som tycker om en flicka. Han kan inte vara med henne, han tycker hon är så vacker, men så skriver han en låt till henne istället.

Jag tvekar. Hur mycket ska man berätta? Vad förstår en fyraåring, vad är nyttigt eller bra att veta? Han tittar på mig, han riktigt studerar mig. Vi har haft en jättemysig kväll, men alltför onyttig mat på Hesburger, ett kort besök på Citymarket och mycket gos. Jag bar honom ett tag, fast jag normalt anser att han ska orka gå själv, pruttade honom i nacken och så låtsades vi att det var nån annans pappa som pruttade och så höll W på att skratta ihjäl sig.

Hans djupa ögon studerar mig. Han säger ingenting, vilket är ovanligt. Lyssnar han? Kanske han verkligen försöker förstå.

– You’re beautiful, you’re beautiful, it’s true, nynnar jag. Och plötsligt blir sången så levande så att jag håller på att bli gråtfärdig.

Min fina son. Jag kan inte förklara vad som har hänt på några veckor. Han har vuxit så mycket. Plötsligt är det slut på tjatet om blöjor, han går till toan, oavsett vilket besvär det gäller. Och alla på dagis vet säkert att ”mamma fick sex ploppar på vessa!” men det bryr jag mig inte om, det bjuder på. Han hjälper till och bär blöjor, rena och smutsiga, fram och tillbaka. Han sätter emot, men så fort man lyssnar på honom och lugnar sig, så lyssnar han och lyder. Det är så fantastiskt.

Jag känner mig omtumlad, vimsig och glad. Så stolt. Växer han så fort? Han säger att han vill bo med farmor och farfar, för det är så roligt på deras gård, men vad tänker han –  egentligen? Vi plöjer genom dussintals böcker, vi kramas, pruttar, träter, umgås och leker ihop. Vi limmar segelbåtar. Vi målar spinnakers och genua. Segel och båtar. Siffror, bokstäver. Jag tänker att jag ska vara mamma på åt den här killen. En individ, en viktig människa. Hjälp, hur gick det till? Vi fick ju bara en bebis!

Så sitter han där med sina ögon. Vänder bort blicken. Jag pratar om trafikljusen, om en bil som inte åkte när det var grönt. Han betraktar. Mig och trafiken. Allt jag gör. Och det hela blir känsligt, svårt, stort. Vackert på samma gång. Min son. Min fina son. Hur ska jag kunna förklara för honom att jag älskar honom av hela mitt väsen? Att jag bara vill hans bästa, men inte alltid hinner? Jag älskar att han älskar dagis och inte vill gå hem. Det hjälper mig i ”separationsprocessen”.

Något händer för alla mammor i vissa skeden av ens barns liv. Det kommer plötsligt, kanske vid nån milstolpe, vid nåt viktigt tillfälle. Man ser det med andra ögon, man fattar att man kanske har nån del i det stora och viktiga som händer – i sitt barns liv. Det är ett fantastiskt, tungt och underbart ögonblick. Ge mig mer, ge mig fler! Och ge mina barn lycka, glädje, framgång och ett rikt liv. Mer kan jag inte önska.

”I saw an angel, of that I’m sure. You’re beautiful, it’s true.”