Poesibloggen
Ikväll låg jag med en liten dotter på min arm och en liten som intill den andra. Vi försöker hitta tillbaka till vardagsrytmen igen och har därmed väckt ungarna klockan 08. Det är helt klart lugnare när tvillingarna får sova en timma på dagen – för deras egen skull också.
Jag väntar på e-post från min lärare. Hon sade sig ha mailat mig, men det är tomt i inkorgen och mitt slutarbete ska skickas till Kirurgiska sjukhuset i övermorgon – jag behöver stöd och granskning från skolan. Misstänker att läraren har skrivit min mailadress fel, men det är så knasigt. Jag har ju mailat densamme två gånger inom de senaste två dagarna – kan hon inte bara svara på det mailet? 😦
Idag har jag fått tid att städa undan julen, storstäda i lägenheten och slänga bort en stor påse med gamla leksaker som antingen saknar en vän eller som har gått sönder. En trasig buss, teckningar i bitar. Små kort, träpinnar. En kloss som inte passar ihop med nåt annat. Skööönt! Jag fick också William att ge ifrån sig en stor truck-arena, som ingen använt på år och dag, för att göra plats i skåpet. Jag säger att det ska finnas plats för nya leksaker och samlar även sådant som jag ska sälja på nästa loppisrunda – sånt som är helt.
Egentligen borde varje jul eller födelsedag vara sådan att man ger bort ett antal leksaker man inte längre behöver, antingen till loppis eller återvinningen eller till behövande, så skulle alla bli glada!
Dagens tanke:
Jag ligger med Milja på min arm. Hennes hår böljar över min arm, hon försöker sova. Jag känner mig rik och lugn.
– Håll i mig, mamma! muntrar hon, håll i mig!
Och jag lindar armen om hennes tunna kropp. En liten människa, som redan är färdig. En liten tjej, full med glädje och bus, och med smala, små armar. Tankarna går till dessa strofer av Edith Södergran:
Tag min hand, tag min vita arm,
tag mina smala axlars längtan…
Det vore underligt att känna,
en enda natt, en natt som denna
ditt tunga huvud mot mitt bröst
På min andra sida sover Isaac, lugn och tyst, med sin plastfjäril i handen. Jag hittade den när jag städade (brukar uppmuntra ungarna till städning så gott det går med orden: Tänk vad mycket skoj man hittar när man städar!) och idag sa han:
– Åh mamma, du hitta min favolitfläälil! Det va en övelaksing!
Söta små gurkor, hur kan ni samtidigt vara så sjukt envisa, och så bedårande söta? Sen kramade han sin fjäril, en plastgrunka vi fått från McD’s i somras. För en kille som älskar smådjur var det som att hitta en skatt.
Du sover
Ögonfransarna kröker sig
fuktiga av sömn
Du sover
Ögonlocken fladdrar
blanka av dröm
Jag vill in
in i din sömn
in i din dröm[Ellen Francke]
Isaac sover med händerna instoppade under kinden. Sådär som när man säger att ”sova som ett barn”, fast jag egentligen inte gillar det uttrycket – de vaknar ju så ofta. Ändå känner jag mig välsignad. Tänk att jag, just jag fick tvillingar? Hur gick det till? Varifrån kom de?
Jag ser på ett avsnitt av Without a Trace/Ilman johtolankaa på Fox. Den här gången handlar det om en man som letar efter sin tvåårige son, som försvann och sedemera bortadopterades mot de biologiska föräldrarnas vilja. Det är svårt att se på. Sorgen jag känner, ilskan med pappan som söker, sex år senare. Hoppas, väntar. Och sen, efter många villovägar, hittar de varandra. Sonen har en fosterfamilj men får flytta tillbaka. Han har ett nytt namn. Pappan får se honom efter sex år. De möts och skakar hand, pappan gråter och presenterar sig:
– Hej! Jag är…. .. jag heter Chad.
– Jag heter Garrett. (inte Sean som han var döpt till)
Maffigt.
Jag TV-stickar klart min halsduksring. Eller vad heter det? Cowl? Kauluri?
Garn: Novita Neon
Stickor: Rundsticka nr: 8
Detta är min enda önskan i kväll:
Jag vill bara luta mig emot mörkret ett tag,
känna havet stryka in över min kind,
eller strävt hårt berg röra vid min hud.
Och låta allting annat strös för vinden,
mitt liv för vinden,
och sitta lutad länge emot mörkrets rygg.[Ebba Lindqvist]
Mörkret
Ja, jag vet att det är tjatigt, men det här arma mörkret håller på att göra oss galna. Till på köpet hade vi idag piskande regn med mini-inslag av snö. Vilket egentligen inte syntes. Bara urkigt regn. Fy tusan. Jag försökte vara positiv och sätta på lite efftekter på den arma mobilbilden, men det funkade inte riktigt.
Dagens tanke:
Vem har myntat ordspråket: ”Varje gång du är arg i en minut, förlorar du 60 sekunders lycka”. Vad fan liksom!? Vem blir glad av det? Den som redan är glad, är ju det oavsett, men när jag var arg och tänkte på det där, blev jag ännu mer förbannad! Motivationsaffischer i alla ära, men det där talesättet är sämre än sämst!
Vi försökte hitta på aktiviteter för de små. Jag målade avtryck med alla barnen, men Isaac ville inte var med. ”Nu är det MIN tur” byttes av med ”Det kittlas” och ivrigt ryckande i penseln. Nåja, vi fick våra händer och lite fötter där, sånt är alltid trevligt. Och en bonusdetalj: Milja ville måla min hand med olika färger. Nej, var min spontana tanke (på samma sätt som föräldrar alltid bara vill ha vita bollar eller röda bollar i en julgran, för det SKA vara så, enligt dem!), men jag lät henne måla. Och vet ni vad, det blev ju som att jag är en blandning av alla mina barn, när man tänker på det lite konstnärligt. 🙂
(Går-)Dagens inköp:
Två par mycket efterlängtade skor för 100 euro tillsammans! Redan innan jul bestämde Mika och jag att vi inte köper julklappar åt varann, utan istället satsar på nåt under rean, på mellandagarna. Jag har ett par Icebugs, men inga löpardojor. Dessa New Balance (som Mika orerade högt och glatt om, att de är bland de bästa på marknaden) sägs bara bra och de är väldigt lätta. Och mina Sorel! Jeee, äntligen! Har längtat och väntat och nu hade de både löpar- och stövlelskor till -40 procent! Dessa två kostade alltså runt 100 euro tillsammans och jag hade fått ett presentkort (tack M&J) som passade just till det. Halleluja. Nu ligger de där och väntar, mina löpskor, på årets första tur.
Jag anar ljus i tunneln. För första gången på länge känner jag att trycket från skolan lättar lite. Snaaart vardag. Ungarna håller på att bråka ihjäl både oss och sig själva. De har ju tråkigt, såklart. Det är skönt-skönt med ledigt, men som småbarnsförälder betyder det också att man ska göra så mycket mer hemma, mera mat, mera allt – och just nu är alla tre på kollisionskurs med varandra och bråkar skitmycket. Det är tröttsamt, ledsamt och skrikigt. Suck.
Två små fick följa med till affären. Hittade en vagn som de båda kunde rymmas i (det var inte det lättaste och dessutom somnade båda två på vägen dit… bärabära… håh, när blev ni så grymt TUNGA?) och sen satt de där ganska fint. Vi skulle till bibban också, men de stänger ju tidigare på lördagar. Hört i bilen, av Isaac:
– Mamma, vart ska vi fara nu?
– Jag vet inte (innan vi valde att åka till CM).
– Vi måste fara nånstans där det finns en dörr! Och med nyckel! Som man kan öppna!
En omärklig vardag som var ledig
Twinsen har höjt ribban för vad treårstrots innebär. Inte för att de är riktigt tre ännu, det är tre månader kvar, men det börjar bli mycket synbart nu. Det är så mycket kläder som är fel, fel, fel. Det är mat som är fel, det ska slickas på allt och alla, de kastar sig raklånga på golvet över att en leksak är borta. Speciellt Isaac, som är en sån sakälskare. Milja nöjer sig, än så länge, med att hitta andra, motsvarande saker eller hitta på nya lekar, men för pojken som växte upp med bilar, nappar och favoritleksaker i famnen, är det ibland svårt att förstå att mamma och pappa inte hittar den önskade saken – fast den finns! Gosh vad vi har letat efter ett litet, grått flygplan, som jag vet finns här hemma, men nu är spårlöst borta.
Tidigt i morse vaknade jag av att Isaac vråååålade över att han inte fick ”snigel Bob”. Jag visste inte om han menade spelet eller den lilla tygsnigeln jag virkat. Efter en kvart hade jag lugnat ner honom och sen började han om – då skulle han ha nåt annat! Det var en tröja och sen ännu någon tredje sak och man stönar och stånkar och säger: ”sooov nu, du får den när vi går upp, det är natt ännu, jag tänker sova!” medan han svarar med ett vrål som låter som om man gjort honom illa på riktigt. Och vilda ben i täcket.
Dessutom sov vi så att jag sov mellan twinsen och Mika på soffan, för att Isaac hade varit på ledsen på kvällen och inte riktigt somnat om. Milja är det ingen idé att flytta till egen säng, näpp! Hon kryper tillbaka 99 av 100 gånger och kurar ihop sig som en boll på min arm. Det är jättemysigt att somna med ett gosigt barn, obs, somna med barnet där, men det är faktiskt så att det får vara nån måtta på det här gosandet också – man måste sova om man ska orka göra saker och njuta av allt också!
Sen somnade alla om till tio i tio och hela dagsrytmen var ur balans. Mörkt, mörkt ute och fuktigt, äckligt. Fast vi kom oss ut och gick runt vår motionsslinga och klättrade på alla träningsredskap och på stenar och ruttna löv i den angränsande skogen. William rev fram tunga kvistar och stammar och gjorde egna vägar bland stenarna, fast han först vägrade att gå ut.
– Ska vi springa? – Jåååå, JÅÅÅÅ!
Milja ”HejJagLyssnarIntePåErOchSpringerIvägPrecisVartJagVill” Envisdottir tar alltid upp minst en vuxens uppmärksamhet och idag hittade en kolgruva. Eller kanske det var en grill… Fast det mesta av det svarta gick faktiskt bort med Vanish. Problemet var bara att hon vägrade ha på sig vantarna när de var smutsiga, men fortsatte klättra över stock och sten.
Märkligt nog har vi hunnit med en hel del idag, under en helt vanligt torsdag. En torsdag som höll på att bli väldigt lång, eftersom twinsen inte sov nån middag och därmed blev både ledsna, trötta och extra vilda vid femtiden. Isaac pratade och pratade om ”de där moffins” så jag rörde ihop tiger-bananmuffins med smör och kakao. Gott! Eller kan man ens misslyckas när man bakar med smör, socker och annat förgängligt och superonyttigt, speciellt i dessa proteinglada tider?
William har tappat en till framtand, med andra ord har han världens varulvsglugg nu. Och nyklippt hår – efter många, många, många om och men. Stackars barn. Hur kan man vara så rädd för att klippa håret?
… och in med det nya!
Jag vet inte vad som är värre; en omfattande tent eller ett stort inlämningsarbete med tidspress. En tent har man liksom klar – den är över och förbi på en kväll, medan man sitter varje ledig kväll och jobbar med sina långa skoltexter. Varför är det så bråttom? Varför ska allt ske på en gång, i slutet? Alla får inte jobb direkt efter, varför kan man inte lämna in sin portfolio och vissa andra uppgifter ett par veckor efter det utsatta datumet, som redan har flyttats fram två gånger? Hela den här jul- och nyårshelgen har varit förstörd av tankar som (tänk dånande trumpeter, tada-da-da-daaaa): SKRIV! UPPGIFT! Slutarbete-..beteee-beteeee).
Jag pausade tankearbetet för ett dygn och tog in på Fammos Bed&Breakfast över nyåret. Slappade. Spenderade tid med ungarna. Spelade Ridiculous Fishing, som visade sig vara löjligt roligt. Ett litet spel med pixelgrafik, som blev ett av App Store:s ”Game of the Year”. Man ska kasta ut en fisklina och undvika fisken på nervägen, sedan dra upp så mycket som möjligt och skjuta (?! – japp) fisken när den flyger upp i luften. Som i alla andra fisketävlingar gäller det att hitta unika fiska, komma till botten, köpa små tillbehör med pengarna man får och bäst av allt – man förlorar aldrig! Man får alltid nån liten fisk! 😀 Eftersom det finns även till Android och inte är nåt våldsamt spel (okej, fast man skjuter lite, men det gjorde man ju redan i Duck Hunt), spelade Mika och Wili på den nya spelplattan, medan jag petade på iPhonen och vi jämförde fångster. Det är med spel som med bra filmer – man har som mest roligt när man upplever dem tillsammans!
Det blev sålunda en ganska lugn kväll. Mika och jag ”skulle ha fått gå ut på stan”, men vi orkade varken med taxiköer eller hade råd med nån längre utekväll, så varför inte bara njuta av kvällen och inte göra så mycket. Vi kollade på Yles sändning från H:fors och efter tolvslaget på det svenska firandet från Skansen. Inbillar jag mig, eller var det sämre än förut? Nåja, det nya året skålades in med lite cava och sen blev alla lite trötta.
Ungarna fick stanna uppe lite längre än vanligt. Fammo och twinsen gick till övervåningen och släckte ner, de fick se på raketer ett tag innan det var sovdags. Alltså vet ni hur skönt det är att ha två våningar i ett hus? Hemma, i vår platta och stora våning kan man knappt tömma diskmaskinen när ungarna sover, det slamrar för mycket. Det ligger vägg i vägg med sovrummet och det är jobbigt – för man har ju tid när de sover! Hur som helst hade Isaac pekat på fönstret och sagt:
– Jag vill också se rumdsepp!
Tja, raket, rymdskepp, det är knepigt det här med ord som har två betydelser.
Den här bilden är signerad: Milja and Isaac was here! ♥ ♥
Jag hade tänkt slå på stort och ställa in kameran på manuellt, fota raketer och hejsan tjofräs, men så tänkte jag om. Det var några plusgrader, raketerna kom i en jämn ström under kvällen och vi hade inga egna. Tyckte det var för dyrt. Fast – nu har vi lovat W att vi ska ha lite raketer nästa år, för han gillar det. Okej, kanske några då. Jag tycker det är lite som att bränna upp pengar på nåt som syns i ett par sekunder – inte värt det. Dessutom är det inte många år sedan fammo och faffa hade en hund som var LIVRÄDD för raketer och annat bombom, hon låg och skakade fast hon fick lugnande, till och med till dagen efter då krutlukten fanns kvar. Knepigt det där. Det är fint med raketer, men nån måtta får det vara.
Nu började jag predika, det var inte meningen. Jag önskar er god fortsättning på det nya året, må det bringa hälsa och välmående och mycket sånt som vi mår bra av!
Ring ut det gamla
Egentligen hade jag tänkt orka peta ihop en årskrönika, för att jag själv tycker det är så roligt att se bakåt på året och minnas hur mycket som ändrats och allt det vi gjort. Sen orkade jag faktiskt inte, i och med att mina skrivande stunder har gått åt till mitt slutarbete. Sålunda tar vi ett par glansbilder från dagen och önskar gott nytt år, god fortsättning och ni vet, allt det där.
Ett tag var jag beredd att kasta in handduken ikväll. Vi har haft glada ungar, som var med till Mylly och handlade mat, kollade på sportartiklar och tröttnade, en storebror som både busar, velat skruva sönder allt och visat oss hur kolven i toadörren funkar (faffas fixarkille). Det hela slutade med att alla tre kids yrde runt som aprilväder i lägenheten, jag stängde öronen och spelade Bejeweled Blitz vid datorn, innan jag läste för de två minsta. Förra natten var det mycket gråt och trilsk, antagligen för att Isaac och Milja är supersnoriga. Ni vet, sådär snoriga som när man pratar om att ”jag ville inte befatta mig med andras snoriga ungar” och när de nyser så att slemmet hänger till hakan. Mums på er!
Så mysiga att lägga att man ger upp, Isaac gör en Alfons och vill:
– ha sitt leksaksflygplan, som just då är helt omöligt att hitta (inte ens tio minuter senare var det hittat)
– gå upp, helt enkelt
– ha ett glas vatten
– gå upp och kissa
– ha på sig pyjamas
– vill gå upp och kissa igen
– vill ta av sig pyjamasen
– vända på kudden, för ”den poppar”
Och man undrar när dom här grejerna tar slut och om det är bara för att han vill GÅ UPP som han vill allt det där, eller om han verkligen inte kan bestämma sig!
Men halleluja, ut med det gamla, in med det nya året, BRING IT, säger jag bara! Nästa år kommer jag inte att vara studerande, på gott och ont, bara en kort tid.
Och så tar vi en halsduk på det, för att göra det hela ännu mer mammigt. Jag stickar en rund grej av Novita Neon, skojigt garn. Jag behöver däremot mer än ett nystan, jag skulle vilja ha en längre eller en tjockare halsduk!
Nu tycker jag alla mammor med hängtuttar, alla med pösmagar, de som smygäter choko eller dricker lite vin sent på kvällen för att orka med, eller de som bara kämpar, tränar för lite, jobbar för mycket, trixar, pusslar, kör sina ungar fram och tillbaka, kockar, städar och fixar, ska slå sig för magen och tänka:
Jag är bra! Jag duger som jag är! Jag gör ett bra jobb, heja mig!
Gott slut, och gott nytt! Kärlek!
Syskonvardag, sådär inpå långhelgen
Vi har försökt med olika metoder angående twinsens nattning, som håller på att bli svårare och svårare.
1. Vi låter dem vara vakna på dagen (eventuellt somna i bilen om vi åker bil den dagen och kanske sova 20 minuter).
2. Vi låter dem sova som vanligt, mer än en och en halv timme på dan.
3. Vi väcker dem lite tidigare, kanske efter en timme.
Hur vi än gör, blir det inte bra. De befinner väl sig i nån slags brytpunkt just nu, Milja har gjort det ett tag. Hon har hoppat om dagvilan på dagis några gånger och det har märkts. Men har det blivit så, så är det bara så och vi sa åt dagis att det inte spelar nån roll. Milja är för envis för att kunna styras i det här läget.
Isaac vill gärna sova, men har ibland svårt att hitta sömnen. Den ena håller den andra vaken, fast man ligger mellan dem, läser många böcker – eller det senaste, berätta saga och spela nåt spel OCKSÅ – innan sovandet. Herregud, det här tar ju en evighet!
Med tanke på att de går upp lite efter åtta, blir det en lång dag, när den egna tiden början halv elva på kvällen. Mika och jag har ofta velat se nån film, men hoppat om det då det blir så sent för endera. Vi turas om att gå upp med ungarna om mornarna, när det är lediga dagar. Så efter en dag med ännu mer regn och äckelrusk (Mika och twinsen gjorde ett försök att vara ute, men det hällregnade och de orkade inte mer än en kvart innan alla var blöta och sura, trots regnkläder) blir alla lite kotabränd (mökkihöperö) och får fnatt så fort de har ätit.
Come on! Jag har hört om hög på socker, men hög på mat? Varför blir våra kids som knasiga och far runt som skållade råttor i lägenheten efter vanlig mat?
Mat ja. Milja matvägrar. Hon petar och petar i maten, äter lite potatis eller nån makaron och gurka. Eller paprika. Sen äter hon inget mer. Suck och åter suck, det är tjat om mat vid varje måltid, förutom möjligen vid frukost. Snälla barn, vi älskar er, men ibland önskar vi faktiskt att ni växte upp snabbare!
Idag satt jag och och byggde Duplotorn med twinsen, försökte följa med Williams långa berättelser i Where’s My Water och underhålla dem alla, medan Mika var ute på löprunda. Det går ett tag, men den enda tröttnar och vill rita, den andra kastar klossar eller rasar för varann, sen ska det vara bilbana eller ”mamma, kan du sätta tummen här” och så ska det lekas med fingerdockor, samtidigt som ens uppmärksamhet ska vara på tre olika ställen och man ska urskilja det de säger.
Jag går till köket för att diska undan, tvättar en toalett och tänker att de kanske fått en början i leken. Det går 30 sekunder, jag lovar, inget mer, så hör jag:
– Mammaaaaaa! Milja slog mig på ryggen! Så får man inte göra! MAmmaaaaAAA!
Tillbaka. Reda upp, förmana på avstånd. Alltså aaargh, hur kan de strida så mycket om samma saker VARJE dag?
Och så ibland, ibland händer det magiska. Att leken blir samlad, fin, lugn och stillsam.
Twinsen följs åt, pratar sitt eget språk och fnissar. Just nu är det bebisspråk med obegripliga stavelser och de fortsätter prata så även med vuxna, vilket är ganska irriterande, då jag vet att DE KAN prata. Mycket! Och länge! Men så bäddar de ner sig, fnissar åt varann, skrattar och leker. Twinsen följs åt och hämtar böcker, sitter sådär bebisaktigt med bena rakt ut, läser böcker och samtalar.
Inte ofta, men det händer,
att mitt i röran
de tillsammans tar varandras händer.
Dansar liten sång,
en pojke med en klänning,
Och en liten flicka med kraft till bärsärkagång.
Dansar som om inget annat fanns,
dansar bara sin egen dans.
Men jag VILL INTTEE!
Lite vardag
Julhelgen 2013 kommer att gå till historien som den mörkaste och regnigaste på åratal. Men det var ju faktiskt så att marken var nästan bar för två år sedan också, minns ni? Och ifjol var det massor av snö? Undrar hur det blir med resten av vintern? Blir det störtkallt på en gång eller lika flamsigt varmt som det varit hittills?
Ungarna var uttråkade. De ville inte gå ut heller, eftersom det regnar och blåser. Mika tog kidsen till fammo och faffa ett par timmar och jag satte mig ner med litteraturen. Det är så skönt när det går framåt. När den här arma Hensu-stenen äntligen har lättat från mitt hjärta ska det festas – eller senast när jag haft det stora yrkesprovet (vi kommer att ha två, ett skilt för tandvården). Eller ja, åtminstone ska jag gå på bio!
Tillbakablicken
Julen 2010 (då fanns inte twinsen! Eller jo, i min mage).
Julen 2011 (fast det kom ju faktiskt en massa snö senare, efter nyår)
Julen 2012
Och nu har vi regn, sex plusgrader och stannar inne.
Dagens virkgrej:
Äntligen var den klar, tyckte Isaac (och de andra, men Isaac lät ingen annan ha den här arma Snigel Bob, som det varit tjat om i evigheter). Den liknar kanske inte jättemycket, men det är i alla fall nästan rätt färger. Under tiden jag virkade klart den och tryckte fast ögonen (horror-svårt! Stelt garn och svårt att sy, nästa gång blir det ull och inte bomull!) pysslade Milja om mitt ben. Jag hade tydligen gjort mig illa där igen och hon ”saltade” lite med mina synålar, som är inslutna i en slags kapsel och rasslar roligt. Sen hade hon ”puterat klart” och gipset var borta, allt bra!
Kvällens TV:
Clearing the Air med Jim Breuer på Netflix. Sevärd komedisnutt på en och en kvart timme, med många igenkännande nick, speciellt till småbarnsfamiljer! ”Det här med barn, det här är inget man lär sig i skolan. Det finns inga rutiner när man har barn! Ni vet, man vill gå upp på morgonen och sträcka på sig, ha sitt kaffe, ta det lugnt och hitta kläderna… men med kids! Bing! Så är det vakna! Uppe, fit for fight! Pappa, ska vi leka häst? Jag vill haaaaa Doritos till frukost, mamma lovade!!! Neeej, jag villl inte klä påååå mig!!!
Han har själv tre småtjejer och vi satt och fnissade och sa: ”Japp, det där är Milja” eller ”Japp, barn nummer tre!”. Allra mest minns jag det han sa om sin mellantjej, som han påstod vara född utan volymkontroll. Alltså ja! Hur kan det vara så att vissa barn verkligen är som Labolina, att de härmar allt och har en vansinnigt hög röst?! Och vaaarifrån kan sånt komma? 😉
Julhelgen
Gäsp! Hur kan man bli såhär trött av julen, fast vi haft två sovmornar och fått mat serverad? Är det kanske bara det att man äntligen varvat ner och hunnit njuta, ta ett bad i fammos badkar och fått äta gott, medan ungarna har spritt ut alla leksaker i högst antal möjliga löstagbara bitar, runt hela kåken?
Vi har haft en jättefin jul, i sällskap av Eine-mummi, musteri Pirjo och Janne samt fammo och faffa förstås. Trots att regnet smattrade mot fönsterbrädran och det blåste sjukt mycket, försökte ungarna vara ute på juldagen en stund. Och idag, på annandag jul, kom solen nästan fram en stund.
Granen har de lätt, barnen. Många gånger om. Milja plockade ner kulorna gång på gång och de flesta bollar hamnade väldigt lågt nere. Och William ville absolut att granen skulle ha två stjärnor, eftersom det fanns två i lådan. Så blev det.
Tack för maten, det är så lyxigt att inte behöva förbereda ett julkalas med tre små. Lådor och gravad lax, risgrynsgröt och frutksoppa, lutfisk, allt har gått ner, fast inte under samma måltid. Vi har haft glutenfri, mjölkfri och köttfri mat och det har funnits nåt åt alla. Det jobbigaste har varit att få ungarna att äta, speciellt nu när man inte längre kan hota med att tomtarna kommer och kollar vid fönstret.
Klappar blev det också, så det räckte till. Julen är barnens högtid.
Titta mamma! Mjuuuja Dasti och Sjupakaabja!
En favorit var en surfplatta (för under hundra euro) åt den stora. Meningen är också att alla ungar ska kunna samsas om den och se på videor tillsammans, men vi får se hur det går med den saken.
Kak-Duplon tyckte jag var så fin. Den letade jag efter längst, hittade den till sist vid Toys ‘R Us.
De små suspekta. Fast riktigt skoj var det inte med julgubben. Milja hade förbjudit honom att komma under hela julaftonen. ”Näh, han fååj inte KOMMA!” och på juldagen försäkrade hon sig om att han inte skulle komma på nytt, fast hon gillade paketen.
Milja och stora klappen. Den gamla dockan skulle också sova i vagnen (och plötsligt slog det mig att jag kan bli mormor till tvillingar på riktigt nån dag. Bevare mig väl!).
När twinsen somnade, sent omsider på julaftonen, fick W och jag pyssla alldeles själva med en liten affär och tuuusen småsaker, som skulle klistras, vikas ihop (små böcker) och radas upp. Fast lite roligt var det också.
Tack musteri för den mat du lagade och för julkorgen du gav till oss, den kom nog med oss hem idag! Och tack Eine-mummi för blomman! Den här julaftonsnatten var vi också många under samma tak, det var ovanligt och roligt.
Tre vilda fick bada på juldagen. Den här ljudnivån var obeskrivlig, jag fick lov att gå ifrån ett tag. Vänjer man sig nånsin vid tre som försöker prata samtidigt, i mun på varandra och dessutom i ett rum där det ekar väldigt, väldigt mycket?
När vi skulle gå hem från fammos, märkte vi att Isaac skor var lite konstiga. Jag måste ha tagit fel vid HopLop, för det står ”JAAKKO” i en av Kuoma-stövlarna och den är dessutom två nummer för stor. Men faaaasen också!? Måste alla ha likadana skor? Och varför har jag inte märkt dem bättre? 😦
Nu börjar ett intensivarbete med distansjobb, skriva skriva så det ryker. Blä! Jag tror jag har blivit allergisk mot skolarbeten, det börjar bli så tröttsamt och bara tanken på det har förstört hela julhegen för mig. Det är också extra svårt när man försöker sätta sig ner och bara blir avbruten hela tiden. Varför får man inte skriva på svenska? Varför pratas det så lite svenska i vårt land om det ändå är ett officiellt språk – fortfarande? Met det ska gå, det här också. Helst av allt vill jag sätta mig nånstans, sätta händerna för öronen och säga LAAALAAA och bara VARA IFRED men det går ju inte det heller. Framåt, för tusan! Framåt!
Hopplopporna
Vintern tycks aldrig komma till Åbo i år. Julen 2013 minns vi som väldigt blåsig, med sex plusgrader och hysteriskt mycket regn! Österbotten hade visst fått lite snö idag, men det har varit väldigt dystert.
– Nåt måste vi göra med ungarna, sa jag till Mika igår. Orkar vi med Hoplop?
Jo, det gjorde vi. Även om jag satt uppe till halv tre med julklappar och tv-tittande och hellre skulle ha sovit ännu längre, medan kidsen slöade vid tvn.
Men det blev ju faktiskt roligare såhär! Man måste bara komma sig iväg. William har varit den som vildat till sig mest av alla förut, men det börjar gå bättre! Jag försöker också att inte brusa upp, tala lugnt, förklara reglerna om och om igen, påminna om att man inte får skuffa när man blir för ivrig och så vidare. Och då gick det faktiskt helt okej.
Ett tag vägrade William gå till Hoplop för att det finns ett slags luftkanoner där. Man laddar dem med små foff-bollar och skjuter man iväg dem mot den andra väggen. Det blir speciellt roligt om nån annan sitter bakom bössorna där också, men det låter hårt av lufttrycket, tyckte till och med jag. Nu har det hela lugnat ner sig och han gick och samlade bollar, sprang upp och ner i trapporna och fick sällskap av Isaac, som äääälskade detta! Isaac fick själv till valfri kanon, även de som finns ännu en våning upp, laddade med bollar och tryckte på knappen. Han stod länge där ensam, när William och Milja redan gått iväg. Han vill inte sikta, han ville bara foffa iväg bollarna och trycka på knappen!
Den tunga ”pulkan” bar storebror av och an också, flera gånger. ”Det tär på krafterna det här”, sa han stånkande och jag fnissade lite och undrade om han hört det där i nån LasseMaja-bok.
Jag åkte rutschkanor och klättrade med ungarna, ålade mig i bollhavet så länge det inte var så många andra barn där. Det går med en väldigt fart i den där långa rutschbanan, vi hade inte riktigt kläm på det i början, men ungarna klagade inte.
Någon förälder hade varit ambitiös och byggt ett helt hus!
Det blev mat på stora fat, men nästa gång skippar vi nog familjetallriken, för det blev över en del korv och grönsaker. Dessutom är ju Mika vegetarian, så han kan inte hjälpa till. Nuggetsen var roliga, de var formade som raketer, stjärnor och halvmånar. Isaac tyckte de var bra! Och efterrätter man kan dela på, är så bra!
Tjohoo, tjohaa, här rutschar en mammaaa! (Krax, sa Kråkan, Mammor. Rutschar. Inte!)
Ungarnas egen favoritbild från idag. Vaaar är Milja? DÄR! Vaaar är Milja, där! Och så bläddrade vi fram och tillbaka mellan samma bilder på datorn en lång stund. (fast jag säger faktiskt ”Vann e Milja? De måste ju lära sig lite grundspråk, de små liven).
Det är fantastiskt hur mycket twinsen orkade klättra! Upp och ner, upp igen och igen! Speciellt Isaac, som verkade outtröttlig. Och William får nytt mod inför saker han varit rädd för eller situationer som har känts jobbiga, när det är tre med i bilden, två stycken twins som är ganska självständiga och inte rädda för att klättra högt och långt borta från föräldrarna.
Det är väl ofta så, att man inte vågar tro så mycket barn, att man inte tror att de orkar, fast de kan så mycket. Kvällen blev således lite lugnare än vanligt, men de hann ändå träta om lekdatorer och pennor, medan jag byggde lite tågbana åt dem. William var helt uppslukad av en ny pysselbok, som han fick, FAST det är en dag till julafton. Det var en pysselbok med Angry Birds för 9,90, som innehöll över 1000 små klistermärken, så man kunde bygga sina egna banor. Nu har jag fått förklarat hur man ska klara varje bana på sjutusen olika sätt. Jag hoppas också de där arma små märkena hålls kvar i boken, för det är sjukt jobbigt att peta bort små klistermärken från golvet! So far, so good!
Dagens Williamuppfinning:
– Mamma, jag ska ta reda på varför X bråkar på dagis. Jag tror jag ska ta med en uppfinning till förskolan, det är som en maskin som skjuter ut en kula, men det är ingen farlig kula. Den kulan talar om varför man är arg och så skriver det ut det på en skärm! Det är så att man känner i hjärtat varför man bråkar, men jag vet inte varför X bråkar, det skulle vara bra att veta.
Är det det här som kallar julfrid? Jag tror det. Vi säger god jul och ta hand om varandra, hoppas alla får vara friska (ifjol hade vi kräksjukan två dar innan julafton, TACK för att det inte blev så i år). Det blir säkert lite bilder under julhelgen också, jag lär inte kunna hålla mig. 😀
Dan för dan före dopparedan
Ut med det gamla och in med det nya, har varit mitt motto de senaste dagarna. Vi har slängt papper, burkar, glas och metall och annat skräp, en riktig julstädning med andra ord. Jag har städat undan kassar och kartonger, lagom innan de stora containrarna fylls med julklappsrester. Köket fick nytt liv och lite mer andningsrum. Jag har till och med städat i mobilen och tömt den på nästan 1000 bilder, eftersom utrymmet började ta slut.
Vi handlade julklappar åt kidsen, medan de var hos fammo och faffa. Tog en paus och gick på en middag till Tamarin efteråt. Gott! Men hur väljer man från en meny med så långa liknande rätter? 😀 Vi åt grön och gul currygryta. Det bästa med Tamarin är att man kan gör alla rätter vegetariska eller välja det kött man vill ha, eller fisk. Coolt. Det här blev samtidigt min födelsedagsmiddag, det var ju lyckat!
Twinsen är vilda som rebelliska vildvittror. De ritar på Williams bordslampa, de kör HÅRT med sopbilar och bussar på golvet i hela lägenheten, de vägrar ha kläder (speciellt byxor och pyjamasar) i omgångar, de vill absolut inte äta och verkligen inte sova! Nej, nej, halv elva kan de somna, på sin höjd! Vi borde antingen korta ner dagsömnen ännu mer, eller snart ta bort den, för de vill ändå upp lite före åtta.
Det tar två timmar att lägga dem på kvällar och det är så frustrerande att ligga och vänta på att nån ska somna, sparka färdigt, vända kudden, be om vatten, gå upp och kissa, vända kudden igen och rulla runt, runt.
Ibland hinner jag med lite sockstickning. Vad passar väl bättre när det är ett sånt här väder? Fy för stormar och rusk! Inför den 23 och 24 december har man lovat hårda vindar, regnskurar och flera plusgrader. Ge oss vinter!
Isaac hittade sin snöspade hos fammo och frågar gång på gång efter ”lumitöita”. Jag förstår deras längtan! Nu ska jag slå in julklappar under kvällens sena timmar och så får vi hitta på nåt roligt inomhusgöra till imorron.
Bittes blogg 