En omärklig vardag som var ledig

Twinsen har höjt ribban för vad treårstrots innebär. Inte för att de är riktigt tre ännu, det är tre månader kvar, men det börjar bli mycket synbart nu. Det är så mycket kläder som är fel, fel, fel. Det är mat som är fel, det ska slickas på allt och alla, de kastar sig raklånga på golvet över att en leksak är borta. Speciellt Isaac, som är en sån sakälskare. Milja nöjer sig, än så länge, med att hitta andra, motsvarande saker eller hitta på nya lekar, men för pojken som växte upp med bilar, nappar och favoritleksaker i famnen, är det ibland svårt att förstå att mamma och pappa inte hittar den önskade saken – fast den finns! Gosh vad vi har letat efter ett litet, grått flygplan, som jag vet finns här hemma, men nu är spårlöst borta.

Tidigt i morse vaknade jag av att Isaac vråååålade över att han inte fick ”snigel Bob”. Jag visste inte om han menade spelet eller den lilla tygsnigeln jag virkat. Efter en kvart hade jag lugnat ner honom och sen började han om – då skulle han ha nåt annat! Det var en tröja och sen ännu någon tredje sak och man stönar och stånkar och säger: ”sooov nu, du får den när vi går upp, det är natt ännu, jag tänker sova!” medan han svarar med ett vrål som låter som om man gjort honom illa på riktigt. Och vilda ben i täcket.

Dessutom sov vi så att jag sov mellan twinsen och Mika på soffan, för att Isaac hade varit på ledsen på kvällen och inte riktigt somnat om. Milja är det ingen idé att flytta till egen säng, näpp! Hon kryper tillbaka 99 av 100 gånger och kurar ihop sig som en boll på min arm. Det är jättemysigt att somna med ett gosigt barn, obs, somna med barnet där, men det är faktiskt så att det får vara nån måtta på det här gosandet också – man måste sova om man ska orka göra saker och njuta av allt också!

Sen somnade alla om till tio i tio och hela dagsrytmen var ur balans. Mörkt, mörkt ute och fuktigt, äckligt. Fast vi kom oss ut och gick runt vår motionsslinga och klättrade på alla träningsredskap och på stenar och ruttna löv i den angränsande skogen. William rev fram tunga kvistar och stammar och gjorde egna vägar bland stenarna, fast han först vägrade att gå ut.

– Ska vi springa? – Jåååå, JÅÅÅÅ!

Milja ”HejJagLyssnarIntePåErOchSpringerIvägPrecisVartJagVill” Envisdottir tar alltid upp minst en vuxens uppmärksamhet och idag hittade en kolgruva. Eller kanske det var en grill… Fast det mesta av det svarta gick faktiskt bort med Vanish. Problemet var bara att hon vägrade ha på sig vantarna när de var smutsiga, men fortsatte klättra över stock och sten.

Märkligt nog har vi hunnit med en hel del idag, under en helt vanligt torsdag. En torsdag som höll på att bli väldigt lång, eftersom twinsen inte sov nån middag och därmed blev både ledsna, trötta och extra vilda vid femtiden. Isaac pratade och pratade om ”de där moffins” så jag rörde ihop tiger-bananmuffins med smör och kakao. Gott! Eller kan man ens misslyckas när man bakar med smör, socker och annat förgängligt och superonyttigt, speciellt i dessa proteinglada tider?

William har tappat en till framtand, med andra ord har han världens varulvsglugg nu. Och nyklippt hår – efter många, många, många om och men. Stackars barn. Hur kan man vara så rädd för att klippa håret?