Syskonvardag, sådär inpå långhelgen

Vi har försökt med olika metoder angående twinsens nattning, som håller på att bli svårare och svårare.

1. Vi låter dem vara vakna på dagen (eventuellt somna i bilen om vi åker bil den dagen och kanske sova 20 minuter).
2. Vi låter dem sova som vanligt, mer än en och en halv timme på dan.
3. Vi väcker dem lite tidigare, kanske efter en timme.

Hur vi än gör, blir det inte bra. De befinner väl sig i nån slags brytpunkt just nu, Milja har gjort det ett tag. Hon har hoppat om dagvilan på dagis några gånger och det har märkts. Men har det blivit så, så är det bara så och vi sa åt dagis att det inte spelar nån roll. Milja är för envis för att kunna styras i det här läget.

Isaac vill gärna sova, men har ibland svårt att hitta sömnen. Den ena håller den andra vaken, fast man ligger mellan dem, läser många böcker – eller det senaste, berätta saga och spela nåt spel OCKSÅ – innan sovandet. Herregud, det här tar ju en evighet!

Med tanke på att de går upp lite efter åtta, blir det en lång dag, när den egna tiden början halv elva på kvällen. Mika och jag har ofta velat se nån film, men hoppat om det då det blir så sent för endera. Vi turas om att gå upp med ungarna om mornarna, när det är lediga dagar. Så efter en dag med ännu mer regn och äckelrusk (Mika och twinsen gjorde ett försök att vara ute, men det hällregnade och de orkade inte mer än en kvart innan alla var blöta och sura, trots regnkläder) blir alla lite kotabränd (mökkihöperö) och får fnatt så fort de har ätit.

Come on! Jag har hört om hög på socker, men hög på mat? Varför blir våra kids som knasiga och far runt som skållade råttor i lägenheten efter vanlig mat?

Mat ja. Milja matvägrar. Hon petar och petar i maten, äter lite potatis eller nån makaron och gurka. Eller paprika. Sen äter hon inget mer. Suck och åter suck, det är tjat om mat vid varje måltid, förutom möjligen vid frukost. Snälla barn, vi älskar er, men ibland önskar vi faktiskt att ni växte upp snabbare!

Idag satt jag och och byggde Duplotorn med twinsen, försökte följa med Williams långa berättelser i Where’s My Water och underhålla dem alla, medan Mika var ute på löprunda. Det går ett tag, men den enda tröttnar och vill rita, den andra kastar klossar eller rasar för varann, sen ska det vara bilbana eller ”mamma, kan du sätta tummen här” och så ska det lekas med fingerdockor, samtidigt som ens uppmärksamhet ska vara på tre olika ställen och man ska urskilja det de säger.

Jag går till köket för att diska undan, tvättar en toalett och tänker att de kanske fått en början i leken. Det går 30 sekunder, jag lovar, inget mer, så hör jag:

– Mammaaaaaa! Milja slog mig på ryggen! Så får man inte göra! MAmmaaaaAAA!

Tillbaka. Reda upp, förmana på avstånd. Alltså aaargh, hur kan de strida så mycket om samma saker VARJE dag?

Och så ibland, ibland händer det magiska. Att leken blir samlad, fin, lugn och stillsam.

Twinsen följs åt, pratar sitt eget språk och fnissar. Just nu är det bebisspråk med obegripliga stavelser och de fortsätter prata så även med vuxna, vilket är ganska irriterande, då jag vet att DE KAN prata. Mycket! Och länge! Men så bäddar de ner sig, fnissar åt varann, skrattar och leker. Twinsen följs åt och hämtar böcker, sitter sådär bebisaktigt med bena rakt ut, läser böcker och samtalar.

Inte ofta, men det händer,
att mitt i röran
de tillsammans tar varandras händer.
Dansar liten sång,
en pojke med en klänning,
Och en liten flicka med kraft till bärsärkagång.
Dansar som om inget annat fanns,
dansar bara sin egen dans.

Men jag VILL INTTEE!