Hjärtklappet
I morse hände nåt riktigt obehagligt. Jag satt och matade twinsen i allsköns ro, när jag fick ett par rediga hjärtklappningar. Det händer ju ibland, att hjärtat slår ett hårt slag eller hoppar om nåt, men det här fortsatte. Jag blev samtidigt så fruktansvärt yr att jag var tvungen att lägga mig ner på golvet och ändå snurrade hela världen. Något ekade i mitt huvud, tryckte liksom, lite som stark tinnitus och jag fick suddig syn på ena ögat.
Ibland är det inte bra att ha läst för mycket om sjukdomar och i det här fallet, stroke. Jag blev ju livrädd! Tänkte att jag får en TIA, en förträngning i nån stor åder i hjärnan. Svindeln lättade sedan, lika snabbt som den kom. Fast jag var ju jätteskakis. Jag reste mig upp och la ut båda armarna och sa: Det är fint väder idag, eftersom jag lärt mig att det är en del av hur man känner igen en stroke (för unga kan visst få stroke och då blir man assymetrisk, kort sagt.)
Nå, jag har varken det eller högt blodtryck eller fel på hjärtat. Jag pratade ändå med hälsovården idag och åkte iväg för att prata lite med en läkare och gjorde snabb-EKG, som var bra. De kunde inte säga vad mitt anfall berodde på, men trodde det var stress eller panikattack. Fast den senare avvisade jag – jag vet hur panikångest känns och det här var inte alls så. Jag är ju stammis på neurologiavdelningen vid TYKS, så de tar också del av det här.
Man får sig en tankeställare. Och undrar såklart vad man ska eller borde göra. Sådär allmänt i livet. Och så blir man extra rädd när det gäller blodpumpen och huvudet. Förresten så har jag tillräckligt med fel i huvudet, det som orsakar Tourette redan. ^^
Kotabränd
När man åker till stan en liten sväng och tycker att det är väldigt uppfriskande att reklamskyltarna invid vägen har bytts, då är man ganska ”kotabränd”. Eller hemmaless, mökkihöperö, innesutten.
Mika brukar säga att jag aldrig skriver nåt om honom i bloggen. ”Men det är ju för att jag skriver utifrån min egen synvinkel”, svarar jag. Och dessutom vill jag inte att vardagsgnäll, som man sedan reder ut, ligger kvar i text här.
Fast idag ska jag skriva nåt. Jag var nere och deppad, trots sol och glassigt väder. Ungarna röjer, river ur lådor. Milja har lärt sig att hon kan skrika skithögt och tycker det är jättekul. Isaac försöker härma. Då SMSar Mika och säger att han kommer hem lite tidigare; ”du kan väl åka till McD’s eller Lankabaari en sväng?”. Vilken man! Han känner mig bra, det krävdes ju inte nån övertalning precis. Och det har varit tårar av olika slag idag, men när jag rattade in mot stan, kom det några, av ren lättnad. För att man kan gå iväg en liten stund. Oavsett vart man går, en liten stund, bara iväg, själv. Lankabaari har förresten utförsäljning, så jag passade på att köpa ett par strumpstickor och knappar. De ska bara behålla sin webbutik. Det känns lite trist, men så är det.
Glassigt, som jag sa.
Lycka är också att hitta en favorittröja i en annan färg, men i precis rätt storlek, för tio euro.
Så var det ju det här med skor. Jag har en del skor åt ungarna. Ändå kunde jag inte motstå ett par av de minsta skorna i hela Din Sko. På rea de också. De var bara så tjejigt söta.
Isaac håller på att läsa sönder ”Knacka på”. Han vill inte lämna ifrån sig den alls. Kanske man skulle låta honom läsa sådär hårt och satsa på en ny bok? För jag vill inte att alla grejer eller böcker vi har, ska gå sönder. Oavsett hur älskade de är.
Jag stickar mera koftor. En rosa, lite utsvängd variant den här gången, i samma garn som senast. Semilla.
Isaac, han är glad. Med eller utan kofta. Helst utan sockor också.
Gäsp
Idag är en sån där dag som ungarna vaknar tidigt (halv sju är tidigt om de somnar halv elva) och man är mör som en stör. För ett par veckor sedan ville jag slänga ut soffan, men blockerade den med kuddar, för att de inte ska stå där hela tiden. Nu vill jag slänga ut TVn, för de ska peta på den heeeela tiden. Dags att plocka fram gamla datorer, tvn och mobiltelefoner som håller! De där tegelstenarna från 90-talet, som skulle hålla för barnahänder. Och inga fjärrkontroller, så Isaac slapp stå och skrika efter dem.
Nej, jag slängde inte ut nån TV, men jag täckte över den och tänkte att det snart blir som ett madrasserat rum, den här lägenheten. Kanske man skulle ta ner sovrumsgardinerna på en gång, innan de går sönder?
Idag är det också en sån där dag då man sitter och lägger kabel och hör Isaac börja störtgråta, medan man ropar: jooo, jag kommer, alldeles strax, vänta lite! Fast det inte har nån betydelse, eftersom han inte förstår det. Sorry, jag vet att det kanske går överstyr med detaljer, men när man är trött är det inte mycket som är bra. Ungarna kastar mat som aldrig förr och jag undrar om nåt egentligen hamnar i munnen. Håhå. Jag läste en artikel om en morsa blev gravid för ”att slippa stressen på sitt jobb”. Jag undrar om hon kommer att säga upp sig från moderskapet när det blir för tungt också? Jo, det låter fint att softa med sin unge på ett café, men vad händer när det inte är sådär idealiskt? Jag tycker det är helt förkastligt att tänka sådär. Visst är jobb tunga, beroende på vad man jobbar med. Men det är ju en helt annan sak.
Jag har i alla fall en överlevnadsstrategi för såna här dagar. Det, men inte mycket mer. Hur kan man vara såhär liten och ha så mycket energi?!
Psst, garnutlottning!
Om ni vill vara med och tävla om den här läckra härvan, ska ni hälsa på Maria i hennes Himo&me-blogg. 😀
Det är dragning snart!
Hmm, jag kanske borde ha en egen garnutlottning i min egen blogg? Tycker ni?
Feel good-väder
De bästa dagarna är inte när allt funkar klockrent, utan när man jobbar och stretar, blir klar och blir nöjd! När ungarna förvisso håller på att riva i TVn och peta på den hela tiden, men man ändå lyckas distrahera dem med leksakerna längst nere i lådan. När man får sätta sig ner och sticka en stund medan de sover. När man kokar kaffe och det smakar gott (även om man fick koka om, eftersom filtret böjde sig.)
Jag fick ett tips via facebook, i min matångest, om att ge ungarna broiler i små bitar. Nu är de friska och de älskar det. De åt tallriken tom, jag vågade inte ge mer. De kan väl inte äta bara kött? 🙂 Sen skulle jag ge dem mos och grynost. Det åt de också. Plötsligt kom jag på att jag helt glömt bort att värma moset (jag vet Mika, det är precis sånt här jag skulle klaga om ifall du gjorde så, sorry! :D) men de åt det likväl. Och inte är ju barn så noga.
– Vill ni ha lite makaroner? Säg: Mamma kan jag få makaroner? skojar jag med de två myspysarna.
– Kak-ka! svarar Isaac.
Det var ju ganska nära? (Jag är förresten helt säker på att Isaac säger tack. När han får mjölk eller nappflaska, säger han Taa-taa).
Det är förvisso inte mer än 11 grader ute, men solen gassar och vi njuter av balkonglivet! Underbara balkong, jag kommer att hata dig i sommar när det blir 25-30 och vi dör här inne (för jag har inte kommit på nåt sätt att ha en AC-anläggning i en lägenhet, eftersom man inte kan ha utblåset nånstans).
Det här är det ljuva livet. Inte det perfekta, där allt funkar klockrent, utan det, där det vi mår bra i vardagen och lyckas ta tillvara solskensglimtarna.
Nämen har du kameran framme? Fåsefåsefåseee!
Grönt
Plötsligt blev det grönt. Väldigt grönt! Solen gassar vänligt in genom balkongglasen, ungarna somnade och jag pustar ut en stund efter helgens och dagens ärenden.
Skogen och bröd
Hur kan man bli såhär slut i armarna av att göra EN dip? Kanske beror mina trötta armar på att jag gick med ungarna i skogen och att den här vagnen inte är lika lättrodd som den andra. Eller på att William också ville hålla i vagnen, vilket innebar att han stretade lite.
Isaac tyckte det var så mysigt att han somnade. Han är så cool. På riktigt alltså! Han bara chillar överallt. Förutom om det gäller fjärrkontroller. Han är helt galen i fjärrkontroller och skriker hela tiden efter dem! Han har fått ha ett par, men nu blev det slut på den leken. DVD:n tystnade. Jodå, bild fick vi, men inget ljud! Vi höll på att bli knäppa, innan vi fattade vilken eller vilka knappar han hade tryckt på. Han fick en gammal fjärris istället, men gissa hur länge det dög? Det händer ju inget när man trycker, det är inge bra!
Det är vitsippssäsong. Det är vitt, vitt överallt och nu pratar vi inte om studentmössor.
Isaac somnade, Milja ville gunga och kliva runt i sandlådan. William ville mata Milja med sand (på låtsas, men det fattar ju inte Miljixen!).
– Ser du mig nu, mamma? Ser du, ser du? Mamma, när osten är slut, kommer ingenting ut! (megaflabb). När Milja är slut, kommer hon inte ut, laalalaaaa.
Idag har vi också kalasat på den första limpan jag nånsin har gjort. Den blev riktigt bra. Lycka är att kunna skriva ”Mammas lantlimpa” på nåt man fryser in – och veta – att det inte är nån Mamma Scan vi pratar om.
Förutom en massa turkisk yoghurt, innehåller den också oliver, soltorkade tomater och lite fetaost. Mumsigt, men lite mer salt hade man kunnat ha, än det är i originalreceptet, som jag tog från Yoghurtskolan.
Dagar man vill minnas
Om den här dagen vore en färg, så vore den blå, för det är den finaste färg jag vet. Vi har gjort massor, ändå hunnit vila. Hunnit skratta och skoja mycket. Isaac vågade släppa taget och går helt plötsligt själv. Han tar många steg! Han är så stolt, så stolt och ler med hela ansiktet! Milja vill inte vara sämre och går mycket snyggt med vagnen, som vi vänder mellan mig och Mika.
Det är såna här dagar man vill minnas. Sätta i en burk med lufttätt lock och ta fram när man är deppad eller nere. Det är det här som kallas att fylla åren med liv och inte livet med år. Twinsen somnar intill mig, som utblåsta ljus och jag är fortfarande mätt efter Mikas meze-mix. Kan man föräta sig på baba ganouj? Jag brukar bli mätt och sluta äta efter ett tag, men idag fick jag säga åt mig själv att sluta. =)
En video fick vi med också.
Lördagsgrejs
Mannen och ungarna kastade ut sig själv (nejdå, de gick självmant) medan jag stressar över att hinna med så mycket som möjligt på den här tiden då inga barn är i huse… lägenheten. Jag bokstavligen häller utströdda leksaker i lådor och hittar min bodylotion bland ungarnas saker (vad gör den där?). En fjärrkontroll på balkongen. En och annan strumpa och vante på språng. Ett antal tvättbollar. Crocs på fel ställen. Tigeröron och rena blöjor, en napp! Hah, äntligen en napp (vart tar de alla vägen?)!
William hade ett måste-gå-till-fammos-för-det-var-nåt-viktigt-med-stora-båten och är således missing in action nu på dan. Det blev avsevärt tystare, kan man lugnt säga! Stackars lilla kille, han är mer svartsjuk på twinsen, än han själv kanske förstår eller kan förklara. Han säger det i handling och trots, inte ord. Jag tänker att det kanske är fel att han är med fammo och faffa hela tiden, att det är vi som borde ge honom ännu mer tid, eller fixa nån lekkompis här hemma eller jag-vet-inte-vad. Det är knappt så man hinner med en av tvillingarna i taget ibland.
Nåja, han blir större snart, men det är just det jag är rädd för också! Jag vill ju fortfarande att han ska vara liiiite liten så att han håller min hand. I morse vågade han inte gå förbi wattmätaren, eftersom den blinkande och han sa att den var skrämmande, eftersom rummet var dunkelt. Jag tog honom i famnen, min stora, lilla kille och vi satte händerna på dem lilla röda knappen och jag sa: Titta, det är inget farligt, fast det känns så. Det är en liten lampa.
Tvillingarna har fått klättra i soffan, det är alltid extra roligt, vi läser böcker och ser på det gråa vädret. Det vaknas meze till kvällen och det ser lovande ut. ^^ Kanske en liten lantlimpa på det, efter dusch, dammsugande och lite tvättmaskiner och sånt?
För ett litet tag sedan läste jag i Hufvudstadsbladet att man är mer känslig och emotionell när man har sömnbrist. Att det skulle vara nån slags förklaring till varför mammor till småbarn är lite extra känsliga. Som om vi inte vore det annars.
Sjukdom och sömnbrist gör att känslorna lätt spretar extra mycket åt alla håll. När jag var som ynkligast i min kräksjuka, såg jag lite på Min pappa är bättre än din pappa, när ett av lagen åkte ut. Tjejen, vände sig mot pappan och gömde ansiktet, fort fort, så att de strömmande tårarna inte skulle synas så mycket i TV. Efteråt skulle de tillsammans kommentera något om förlusten och tjejen fick bara fram, med gråten väldigt nära:
– Min pappa är bäst i hela världen! Varpå hon gömde ansiktet i pappas famn och inslaget övergick till den fortgående tävlingen.
Det var så otroligt rörande, att jag skulle återge det för Mika, som inte tittade just då. Men jag kunde inte riktigt, för jag satt där hulkande, med täcket upp till halsen och försökte berätta, medan jag själv grät.
Jag känner inte att jag är bäst i hela världen. Inte på nåt. Och speciellt inte på att vara mamma. Jo, vi har varit ute. Ungarna har ätit lax så man undrade om de förväxlat det med korv. Men jag är bara dum och vresig. Inte hela tiden, men för ofta. Jag vet inte ens varför jag skriver ner mina ord, men det ger mig en viss tillfredställelse att raspa ner några digitala rader till Någon. Varför är det så viktigt att någon annan ska förstå hur jag känner det, när det egentligen inte spelar nån roll? Fast för mig spelar det roll. På nåt sätt, som jag inte riktigt kan förklara.
Det finns också en njutning i att få skriva en text man har funderat över, i lugn och ro med lugn musik i öronen. Vanligtvis skriver jag fast det är full kalabalik runt oss, men idag skriver jag i fullständigt lugn. Tar en paus från Photoshop (nej, inte blogg, utan ett annat projekt) och andas några minuter, efter att ungarna somnat.
Inatt rullade de runt. Två små korvar i vår stora säng, som plötsligt kändes väldigt liten. När man vaknar mer än en gång i timmen och dessutom är vaken över en timme i sträck, är det inte mysigt längre. Jag funderar på jobb och framtid. Det finns en rädsla för både jobb och frånvaron av det. Samtidigt finns det ett lugn, som säger att jag fixar det, när det väl kommer. För så har det ju varit förut – när man är igång, funkar fler saker samtidigt.
Och då kanske man får hoppas att man inte är lika känslig, beroende på vad man jobbar med, för man kan inte börja lipa åt småtjejer som åter ut ur en tävling hela tiden. I alla fall inte på arbetstid.
