Kotabränd

När man åker till stan en liten sväng och tycker att det är väldigt uppfriskande att reklamskyltarna invid vägen har bytts, då är man ganska ”kotabränd”. Eller hemmaless, mökkihöperö, innesutten.

Mika brukar säga att jag aldrig skriver nåt om honom i bloggen. ”Men det är ju för att jag skriver utifrån min egen synvinkel”, svarar jag. Och dessutom vill jag inte att vardagsgnäll, som man sedan reder ut, ligger kvar i text här.

Fast idag ska jag skriva nåt. Jag var nere och deppad, trots sol och glassigt väder. Ungarna röjer, river ur lådor. Milja har lärt sig att hon kan skrika skithögt och tycker det är jättekul. Isaac försöker härma. Då SMSar Mika och säger att han kommer hem lite tidigare; ”du kan väl åka till McD’s eller Lankabaari en sväng?”. Vilken man! Han känner mig bra, det krävdes ju inte nån övertalning precis. Och det har varit tårar av olika slag idag, men när jag rattade in mot stan, kom det några, av ren lättnad. För att man kan gå iväg en liten stund. Oavsett vart man går, en liten stund, bara iväg, själv. Lankabaari har förresten utförsäljning, så jag passade på att köpa ett par strumpstickor och knappar. De ska bara behålla sin webbutik. Det känns lite trist, men så är det.

Glassigt, som jag sa.

Lycka är också att hitta en favorittröja i en annan färg, men i precis rätt storlek, för tio euro.

Så var det ju det här med skor. Jag har en del skor åt ungarna. Ändå kunde jag inte motstå ett par av de minsta skorna i hela Din Sko. På rea de också. De var bara så tjejigt söta.

Isaac håller på att läsa sönder ”Knacka på”. Han vill inte lämna ifrån sig den alls. Kanske man skulle låta honom läsa sådär hårt och satsa på en ny bok? För jag vill inte att alla grejer eller böcker vi har, ska gå sönder. Oavsett hur älskade de är.

Jag stickar mera koftor. En rosa, lite utsvängd variant den här gången, i samma garn som senast. Semilla.

Isaac, han är glad. Med eller utan kofta. Helst utan sockor också.