Bittes blogg

Sa jag att ungarna aldrig vill in? Jag hade fel! Min största unge ville absolut inte gå ut ikväll!
– Nej! Nej, verkligen inte!

Det är väl ”nån fas” eller ”nåt som går över”, men för tillfället gör han allt för att få sin vilja igenom. Bara för att få vara med och bestämma. Man får inte ha gardinerna på ett visst sätt. Det är frustrerande och tungt, fast jag vet att det ändras eller går över. Han knuffar på tvillingar, lite sådär försynt och lite i smyg. Håller fast i en arm eller ett ben. Kniper om med fötterna så de inte kan gå iväg, kramas lite för hårt. Ibland så att vi ser det. Idag tog vi en time-out i sovrummet, där han fick sitta i fem minuter. Det har inte behövts på evigheter. Kanske ett år? Och det hjälpte bara ett tag.

Ikväll var han jättehungrig när han kom hem och grääät efter mat. Jag slängde laxen i ugnen och han undrade hur länge det skulle ta. Sen fick han maten, men ville inte äta. Nej, bara lite spagetti. Och vad händer? Jo, efter en timme, när alla ungar har ätit och det är en liten bit kvar, som jag tänkte peta i mig, vill han ha min lax. Jag nekar honom, för att jag vet att han inte vill äta laxen, utan bara få sin vilja igenom. Han åt inte av det förra heller. Det händer kväll på kväll. En timme senare vill han ha saft, tuggummi, kex, whatever, flingor – självfallet! Han är inte mätt! Varpå han gråter och skriker och gör totalrevolt mot oss.

Idag gick det så långt att jag sa: Ingen mer mat innan klockan åtta! när klockan var kvart över sju. William blev superarg och jag fick dåligt samvete, men undrar också hur i hela friden man ska bära sig åt för att få ungen att förstå att han ska äta lite mer när det är mat och inte mellan måltiderna? Dessutom är det inte sådär jättebra att sleva i sig flingor, bröd eller yoghurt i stora mängder, istället för kött och fisk.

Jag vet ju att det är svartsjuka, att han också kämpar på sitt håll, jag vet att han är van att få all uppmärksamhet, men det är fortfarande svårt. Och jag lider med William, för han känner sig jätteorättvist behandlad, vi är de dummaste som finns. Det är som Mika sa ikväll: Ja-a, det kan inte vara lätt att vara liten. Tur att jag är vuxen.

Jag tänker på den där artikeln om samvete och skuld. Johan Hakelius på Aftonbladet skriver en förvånansvärt bra artikel, som handlar om att vår generation inte känner någon skuld.  Jag saxar från slutet av hans kolumn:

Låt oss anta att vi har dagis, inte för barnen, utan för föräldrars självförverkligande och en skattehungrig stat. Att de pedagogiska svep­skälen till att lämna bort en ettåring fem dagar i veckan, är just svepskäl. Att vi byggt in oss i ett samhälle där det både krävs jättelöner och självuppoffring för att ge små barn vad de behöver. Om det är så, bör vi ­inte ­känna skuld? Vi gör ju fel, trots att vi vet bättre.

Jo, jag vet det där. Allt det där. Men jag känner ständig skuld.

Det får vara en slags ursäkt då, eller jag vet inte vad, men jag tycker att det är roligt när William är hemma med tvillingarna, men inte varje dag. Det funkar inte. Borde det funka? Ja, det borde det. Borde vi ha fler lekkompisar åt W, som kommer hit hem? Antagligen. Det finns en annan aspekt också: Hur ska mammor vara? Det är inte som tidigare generationer, att man var mest mattant och that’s it. Man ska leka, pyssla, komma på lekar när det är tråkigt, dessutom ta hand om de mindre och tvätta, torka, byka.

Barn är olika och mammor är olika. Det kan inte finnas nåt enkelt mått på när och hur länge mammor ska vara hemma med sina barn. Och då menar jag inte ekonomiskt. Eller finns det? Är att det här bara ursäkter? Vad tycker ni? Debatten är öppen.